Life isn't right without you - Episode 95
2011-03-20 @ 21:55:49Jag tog upp ett paket med "Swedish Fish" och tog en godis.
"Vill du ha en?" frågade jag Sandra, hon nickade och tog en.
"Inte den!" sa jag med bebisröst. Sandra tittade utmanande på mig och log. Sedan stoppade hon snabbt in godisen i munnen.
"Vill du ha den får du ta den!" sa hon och skrattade. Jag flinade och sedan böjde jag mig närmare henne och kysste henne. Jag tog godisen från hennes mun och åt upp den.
"Hey!" sa hon och skrattade.
"Du sa" påminde jag henne. Hon skrattade högre och sedan lutade hon huvudet mot min axel. Jag log för mig själv.
Efter en 7 timmars lång flygresa landade vi på Atlanda Hartsfield Jackson Airport.
Klockan var ungefär fem på eftermiddagen och det var, enligt piloten, varmt men regnigt.
"Det är tydligen väldigt många fans, reportrar och fotografer som väntar på oss där ute" sa Kenny och nickade menade ut genom flygplanets fönster. Jag suckade lite för mig själv. Efter att ha rest i flera timmar var det ganska jobbigt att bli attackerad av fans som ville ta foton och journalister som överöste en med frågor.
Men jag älskade fansen, det var ofta väldigt gulliga. Däremot kunde jag inte stå ut med paparazzisarna.
"För att inte skapa allt för mycket uppståndelse så går du med Carin och Scooter, Sandra. Är det okej?" fortsatte Kenny.
"Absolut, det är klart" sa Sandra och log. Kenny log tacksamt.
"Är du redo JB?" frågade han sedan mig. Jag nickade och vände mig mot Sandra och kysste henne snabbt.
Sedan reste jag mig upp och drog på mig mina solglasögon.
"Vi ses sen" sa jag med ett leende till Sandra innan jag följde efter Kenny, ut till folksamlingen.
Sandras perspektiv
Många hade samlats för att välkomna Justin hem. Jag kände att jag blev lite nervös inför den stora massan människor, men försökte hålla mig lugn. Tänk om de skulle känna igen mig och bli helt galna?
Helt plötsligt avbröts jag i mina tankar av att en hand lades på min axel.
"Hur känns det Sandra? Du ser lite panikslagen ut" sa Carin och skrattade mjukt.
"Jag är lite nervös inför...det där" svarade jag med en lätt nick mot människorna utanför.
"Åh. Oroa dig inte, det kommer gå bra" sa hon och log.
"Du tror inte att de kommer hoppa på mig och dra mig i håret då?" sa jag lite skämtsamt. Carin skrattade.
"Man vet inte med dom där" sa hon och flinade.
"Haha, jag kan inte fatta att jag har varit en av dom, en belieber" sa jag och skakade på huvudet.
"Jag måste faktiskt erkänna att jag till en början var väldigt förvånad över att Justin dejtade ett fan" sa Carin. "Jag trodde inte att det skulle hålla, att det var seriös och riktig kärlek mellan er...Men tänk vad fel jag hade"
Jag log blygsamt.
"Det är sjukt vilken tur jag har haft"
"Justin har haft tur som hittat en tjej som du, skulle jag vilja säga" sa Carin och log. Mitt leende sprack upp ännu mer och jag kände mig bättre till mods.
"Tack Carin" sa jag och kramade om henne lätt. Hon kramade tillbaks.
"Så...Ska vi ge oss ut i vimlet?" frågade hon sedan.
"Sure" sa jag och reste mig upp.
Vi började gå mot utgången. En av crewets livvakter gick hela tiden framför oss.
Innan vi gick ner för flygplanets trapp tog jag på mig ett par solglasögon och drog luvan på min hoodtröja över huvudet, allt för att inte bli igenkänd som "tjejen på bilderna."
Justins perspektiv (senare)
Efter en lång stunds trocklande på flygplatsen hade vi äntligen lyckats ta oss ut och till bilarna.
Nu var jag, Sandra, mamma och Kenny på väg hem till vårat hus. Scooter och Carin hade åkt hem till sig.
Under bilresans gång pekade jag ut flera olika ställen och berättade om dom för Sandra. Hon var väldigt glad och hade sagt en miljon gånger att det skulle bli "sååå kul att träffa resten av min familj"
Jag såg fram emot att träffa pappa och mina småsyskon igen. De hade flygit hit enkom för att få träffa oss, eftersom att mitt schema inte tillät någon trip till Kanada just nu.
En tjugo minuters lång bilresa senare svängde bilen upp på den bekanta gatan. Jag var hemma.
Pappa, Jazmin och Jaxon stod framför det gula huset. När de fick syn på oss vinkade de glatt och jag kände glädjen inom mig. Jag hade verkligen saknat dom.
Bilen stannade. Jag tittade på Sandra som hade börjat se lite nervös ut.
Jag log mot henne. "Kommer du?"
"Yes, nu vill jag träffa din familj!" sa hon och studsade lite på stället.
Vi gick ur bilen. Jag tog Sandras hand och tillsammans började vi gå mot huset.
Förlåt hörrni! Det var tydligen något knas med förinställningsfunktionen, så inlägget publicerades aldrig. Har inte haft tillgång till datorn på hela dagen så jag märkte inte det förrän nu. Sorry alltså.
Lite snack ang. uppdateringen
2011-03-19 @ 16:49:13Hola beliebers!
Uppdateringen har, som ni säkert märkt, varit ganska dålig den här veckan. Sorry för det...
Vi har båda två tråkigt nog varit väldigt upptagna med massa skolarbeten och har därför inte kunnat skriva, fast vi verkligen velat.
Hoppas ni förstår.
Anyways, en ny episode kommer upp sent ikväll eller tidigt imorgon, så håll ut!
Ha en grym lördag :)
Uppdateringen har, som ni säkert märkt, varit ganska dålig den här veckan. Sorry för det...
Vi har båda två tråkigt nog varit väldigt upptagna med massa skolarbeten och har därför inte kunnat skriva, fast vi verkligen velat.
Hoppas ni förstår.
Anyways, en ny episode kommer upp sent ikväll eller tidigt imorgon, så håll ut!
Ha en grym lördag :)
Life isn't right without you - Episode 94
2011-03-16 @ 18:54:19"Jag tänkte att du kanske vill följa med mig hem till Atlanta på söndag?" frågade han och jag var helt säker på att han log.
"Skojar du?!" sa jag och for snabbt upp i sittande ställning. Det snurrade lite i mitt huvud för att jag hade rest mig så snabbt. Han satte sig också upp.
"Haha nej" sa han.
"Men... Hur? Jag har ju skola. Jag kommer aldrig få för mina föräldrar..." sa jag besviket och sjönk ihop lite där jag satt.
"Den biten behöver du inte oroa dig för, det har jag redan ordnat. Du kanske borde oroa dig för vad du ska packa istället?" sa Justin skämtsamt och skrattade.
"Du är bäst!" sa jag och slog armarna om honom. Han skrattade lyckligt och pussade mig på huvudet.
Justins perspektiv:
Jag skrattade åt henne när hon kramade om mig hårt och jag såg att hon var tårögd. Det var kul att överraska henne när hon blev såhär glad.
Jag hade faktiskt varit lite orolig att hon inte skulle vilja följa med, ifall hon kanske skulle vilja umgås med hennes kompisar och klasskamrater.
Hon log mot mig brett och närmade sig mig med hennes ansikte. Hon kysste mig länge, sedan la hon sig ner igen, jag gjorde samma sak.
Hon la huvudet på mitt bröst och det märktes att hon var trött för hon somnade nästan direkt. Jag var också trött och höll precis på att somna när min mobil vibrerade till på bordet.
Jag tänkte strunta i den men efter ett tag så reste jag mig upp iallafall för att se vem som hade smsat, av ren nyfikenhet. Jag tog upp mobilen och läste smset.
"Kan vi snälla prata, bara i fem minuter? Det har gått över en månad och jag saknar dig väldigt mycket" stod det. Det var ifrån Jasmine.
Jag suckade högt och tryckte på "svara". Jag hade dissat Jasmines sms och samtal sedans Demis fest.
Hon hade förstört så himla mycket för mig redan, därför hade jag bestämt mig för att strunta i henne. Men hon smsade rätt ofta.
Hon verkade ledsen för det hon hade gjort mot mig, och Sandra, men jag visste inte om jag ville förlåta henne så lätt igen.
Senast jag hade gjort det så hade det varit ett misstag. Hon hade bara gjort någonting dumt igen.
"Jasmine jag vill inte prata med dig. Sorry, men så är det" skrev jag och tryckte på skicka. Jag kände mig lite taskig som hade skrivit så men hon hade varit elak mot mig också.
Jasmine var väldigt snabb på att svara men jag orkade inte kolla vad hon skrivit så jag la undan mobilen och sedan kröp jag ner sängen igen. Jag somnade efter ett litet tag.
Sandras perspektiv, 4 DAGAR SENARE:
"Är du säker på att du har med dig allt nu då?" frågade mamma för säkert tionde gången. Jag himlade med ögonen och log.
"Ja mamma, helt säker. Du har redan frågat det miljoner gånger" sa jag och skrattade. Hon gjorde en grimas och kramade sedan om mig hårt.
"Lova att ringa direkt när du har landat" sa hon sedan och släppte mig. Jag nickade och sedan kramade jag om pappa också.
"Ni får ha det så kul nu! Det var kul att ha dig här Justin" sa pappa och nickade mot Justin.
"Tack för att jag fick komma! Men vi måste gå nu" sa Justin och log mot mina föräldrar som båda log tillbaka mot honom. "Hejdå" sa han och kramade dom.
"Du får hälsa på snart igen!" sa mamma. Justin lovade att göra det och sedan log han brett mot mig.
"Ska vi gå?" frågade han mig. Jag nickade och log. Vi vinkade hejdå till mamma och pappa och sedan började vi gå iväg.
Jag hade redan checkat in väskorna så jag hade bara en liten väska att bära på, i den hade jag allt som jag skulle behöva på planet.
Vi gick tillsammans med Kenny genom tullen och det hade ännu inte varit någon som lagt märke till oss. Som svar på min senaste tanke kom två tjejer i våran ålder gåendes rakt mot oss.
Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle försöka gömma mig eller inte. Jag sneglade på Justin som inte verkade ha fått syn på tjejerna än.
"Justin" väste jag lågt. Han tittade på mig och såg ut som om han precis skulle precis fråga vad jag skulle säga men verkade få syn på dom.
"Shit" sa han lågt utan att röra en min. Jag tittade stressat på honom och sedan på tjejerna som var en bit bort påväg mot oss. "Var bara lugn, låtsas som ingenting. Som om du bara är en vän eller nått" sa han snabbt.
Tjejerna kom fram till oss och jag såg att dom var helt uppspelta, det såg ut som att dom kunde flippa ur vilken sekund som helst. Justin drog på sitt smile och tittade på dom.
"Jag kan inte fatta att det är du!" sa den ena tjejen och fnissade lite.
"Haha" skrattade Justin. "Vill ni ta kort?" frågade han sedan.
"Ja!" sa den tjejen som pratat innan och tog upp sin kamera ur fickan. Den andra tjejen stod tyst och tittade på Justin, hon såg nästan ut att må lite... illa.
Hennes ansikte skiftade lite i grönt. Stackars tjej. Justin verkade inte förstå hur han kunde få vissa tjejer att reagera. Till och med mig ibland.
Tjejen som pratat fick tillslut upp sin kamera och tittade på sin kompis. Justin erbjöd sig att ta kortet. Han tog först ett kort med dom båda.
Sedan fick den ena tjejen ta ett kort själv med honom, hon log lyckligt. Sedan bytte tjejerna plats så att även den andra tjejen fick ta ett kort med Justin.
"Hur mår du? Du ser lite sjuk ut" sa Justin och tittade oroligt på flickan han precis hade tagit kort med. Hon tittade generat ner i marken. Jag bara stod där och visste inte vad jag skulle göra.
Först då verkade tjejerna lägga märke till mig och dom tittade lite konstigt på mig. Jag kände mig ganska obekväm med situationen och log bara lite prövande.
Den pratglada tjejen tittade först förvånat på mig men sedan log hon brett tillbaka.
"Sorry girls men vi måste gå nu" sa Justin och gav dom båda en till kram. Sedan började vi gå igen. Jag tittade först på honom och han tittade på mig.
Jag tittade ner på våra händer som dinglade brevid varandra, åh det var så svårt att låta bli att röra honom när vi var ute bland folk...
Jag kastade en blick tillbaka på tjejerna och såg att dom stod och hoppade och kramade varandra. Jag log för mig själv när minnen började spelas upp i mitt huvud.
Jag tänkte tillbaka på tiden då jag skulle ha reagerat på exakt samma sätt som dom där tjejerna. Jag hade ju själv varit ett stort fan av Justin.
Jag kunde inte fatta att jag nu gick här brevid honom och han var min.
Jag tänkte på första dagen vi hade träffats, när vi hade ätit pizza och Justin hade utmanat mig om vem som kunde proppa in mest pizza i munnen.
Jag skrattade för mig själv åt minnet. Justin tittade frågande på mig, jag skrattade bara. Han skakade på huvudet och log.
Justins perspektiv:
Jag sneglade på Sandra som satt och läste en skvallertidning. Hon bläddrade till nästa sida och där var det en bild på mig.
"Vilken snygging" sa jag skämtsamt.
"Ja verkligen! Tror du att du skulle kunna fixa hans nummer till mig? Jag menar, du känner ju många kändisar och den här killen såg ju riktigt bra ut!" spelade Sandra med.
"Självklart, hans nummer är..." sa jag och sedan blev jag tyst. Sandra tittade på mig och vi båda började gapskratta när jag insåg att jag inte kunde mitt eget nummer.
Mamma som satt några stolar längre fram på planet tittade på oss och log. Jag tog upp ett paket med "Swedish Fish" och tog en godis.
"Vill du ha en?" frågade jag Sandra, hon nickade och tog en.
"Inte den!" sa jag med bebisröst. Sandra tittade utmanande på mig och log. Sedan stoppade hon snabbt in godisen i munnen.
"Vill du ha den får du ta den!" sa hon och skrattade. Jag flinade och sedan böjde jag mig närmare henne och kysste henne. Jag tog godisen från hennes mun och åt upp den.
"Hey!" sa hon och skrattade.
"Du sa" påminde jag henne. Hon skrattade högre och sedan lutade hon huvudet mot min axel. Jag log för mig själv.
"Skojar du?!" sa jag och for snabbt upp i sittande ställning. Det snurrade lite i mitt huvud för att jag hade rest mig så snabbt. Han satte sig också upp.
"Haha nej" sa han.
"Men... Hur? Jag har ju skola. Jag kommer aldrig få för mina föräldrar..." sa jag besviket och sjönk ihop lite där jag satt.
"Den biten behöver du inte oroa dig för, det har jag redan ordnat. Du kanske borde oroa dig för vad du ska packa istället?" sa Justin skämtsamt och skrattade.
"Du är bäst!" sa jag och slog armarna om honom. Han skrattade lyckligt och pussade mig på huvudet.
Justins perspektiv:
Jag skrattade åt henne när hon kramade om mig hårt och jag såg att hon var tårögd. Det var kul att överraska henne när hon blev såhär glad.
Jag hade faktiskt varit lite orolig att hon inte skulle vilja följa med, ifall hon kanske skulle vilja umgås med hennes kompisar och klasskamrater.
Hon log mot mig brett och närmade sig mig med hennes ansikte. Hon kysste mig länge, sedan la hon sig ner igen, jag gjorde samma sak.
Hon la huvudet på mitt bröst och det märktes att hon var trött för hon somnade nästan direkt. Jag var också trött och höll precis på att somna när min mobil vibrerade till på bordet.
Jag tänkte strunta i den men efter ett tag så reste jag mig upp iallafall för att se vem som hade smsat, av ren nyfikenhet. Jag tog upp mobilen och läste smset.
"Kan vi snälla prata, bara i fem minuter? Det har gått över en månad och jag saknar dig väldigt mycket" stod det. Det var ifrån Jasmine.
Jag suckade högt och tryckte på "svara". Jag hade dissat Jasmines sms och samtal sedans Demis fest.
Hon hade förstört så himla mycket för mig redan, därför hade jag bestämt mig för att strunta i henne. Men hon smsade rätt ofta.
Hon verkade ledsen för det hon hade gjort mot mig, och Sandra, men jag visste inte om jag ville förlåta henne så lätt igen.
Senast jag hade gjort det så hade det varit ett misstag. Hon hade bara gjort någonting dumt igen.
"Jasmine jag vill inte prata med dig. Sorry, men så är det" skrev jag och tryckte på skicka. Jag kände mig lite taskig som hade skrivit så men hon hade varit elak mot mig också.
Jasmine var väldigt snabb på att svara men jag orkade inte kolla vad hon skrivit så jag la undan mobilen och sedan kröp jag ner sängen igen. Jag somnade efter ett litet tag.
Sandras perspektiv, 4 DAGAR SENARE:
"Är du säker på att du har med dig allt nu då?" frågade mamma för säkert tionde gången. Jag himlade med ögonen och log.
"Ja mamma, helt säker. Du har redan frågat det miljoner gånger" sa jag och skrattade. Hon gjorde en grimas och kramade sedan om mig hårt.
"Lova att ringa direkt när du har landat" sa hon sedan och släppte mig. Jag nickade och sedan kramade jag om pappa också.
"Ni får ha det så kul nu! Det var kul att ha dig här Justin" sa pappa och nickade mot Justin.
"Tack för att jag fick komma! Men vi måste gå nu" sa Justin och log mot mina föräldrar som båda log tillbaka mot honom. "Hejdå" sa han och kramade dom.
"Du får hälsa på snart igen!" sa mamma. Justin lovade att göra det och sedan log han brett mot mig.
"Ska vi gå?" frågade han mig. Jag nickade och log. Vi vinkade hejdå till mamma och pappa och sedan började vi gå iväg.
Jag hade redan checkat in väskorna så jag hade bara en liten väska att bära på, i den hade jag allt som jag skulle behöva på planet.
Vi gick tillsammans med Kenny genom tullen och det hade ännu inte varit någon som lagt märke till oss. Som svar på min senaste tanke kom två tjejer i våran ålder gåendes rakt mot oss.
Jag visste inte vad jag skulle göra, om jag skulle försöka gömma mig eller inte. Jag sneglade på Justin som inte verkade ha fått syn på tjejerna än.
"Justin" väste jag lågt. Han tittade på mig och såg ut som om han precis skulle precis fråga vad jag skulle säga men verkade få syn på dom.
"Shit" sa han lågt utan att röra en min. Jag tittade stressat på honom och sedan på tjejerna som var en bit bort påväg mot oss. "Var bara lugn, låtsas som ingenting. Som om du bara är en vän eller nått" sa han snabbt.
Tjejerna kom fram till oss och jag såg att dom var helt uppspelta, det såg ut som att dom kunde flippa ur vilken sekund som helst. Justin drog på sitt smile och tittade på dom.
"Jag kan inte fatta att det är du!" sa den ena tjejen och fnissade lite.
"Haha" skrattade Justin. "Vill ni ta kort?" frågade han sedan.
"Ja!" sa den tjejen som pratat innan och tog upp sin kamera ur fickan. Den andra tjejen stod tyst och tittade på Justin, hon såg nästan ut att må lite... illa.
Hennes ansikte skiftade lite i grönt. Stackars tjej. Justin verkade inte förstå hur han kunde få vissa tjejer att reagera. Till och med mig ibland.
Tjejen som pratat fick tillslut upp sin kamera och tittade på sin kompis. Justin erbjöd sig att ta kortet. Han tog först ett kort med dom båda.
Sedan fick den ena tjejen ta ett kort själv med honom, hon log lyckligt. Sedan bytte tjejerna plats så att även den andra tjejen fick ta ett kort med Justin.
"Hur mår du? Du ser lite sjuk ut" sa Justin och tittade oroligt på flickan han precis hade tagit kort med. Hon tittade generat ner i marken. Jag bara stod där och visste inte vad jag skulle göra.
Först då verkade tjejerna lägga märke till mig och dom tittade lite konstigt på mig. Jag kände mig ganska obekväm med situationen och log bara lite prövande.
Den pratglada tjejen tittade först förvånat på mig men sedan log hon brett tillbaka.
"Sorry girls men vi måste gå nu" sa Justin och gav dom båda en till kram. Sedan började vi gå igen. Jag tittade först på honom och han tittade på mig.
Jag tittade ner på våra händer som dinglade brevid varandra, åh det var så svårt att låta bli att röra honom när vi var ute bland folk...
Jag kastade en blick tillbaka på tjejerna och såg att dom stod och hoppade och kramade varandra. Jag log för mig själv när minnen började spelas upp i mitt huvud.
Jag tänkte tillbaka på tiden då jag skulle ha reagerat på exakt samma sätt som dom där tjejerna. Jag hade ju själv varit ett stort fan av Justin.
Jag kunde inte fatta att jag nu gick här brevid honom och han var min.
Jag tänkte på första dagen vi hade träffats, när vi hade ätit pizza och Justin hade utmanat mig om vem som kunde proppa in mest pizza i munnen.
Jag skrattade för mig själv åt minnet. Justin tittade frågande på mig, jag skrattade bara. Han skakade på huvudet och log.
Justins perspektiv:
Jag sneglade på Sandra som satt och läste en skvallertidning. Hon bläddrade till nästa sida och där var det en bild på mig.
"Vilken snygging" sa jag skämtsamt.
"Ja verkligen! Tror du att du skulle kunna fixa hans nummer till mig? Jag menar, du känner ju många kändisar och den här killen såg ju riktigt bra ut!" spelade Sandra med.
"Självklart, hans nummer är..." sa jag och sedan blev jag tyst. Sandra tittade på mig och vi båda började gapskratta när jag insåg att jag inte kunde mitt eget nummer.
Mamma som satt några stolar längre fram på planet tittade på oss och log. Jag tog upp ett paket med "Swedish Fish" och tog en godis.
"Vill du ha en?" frågade jag Sandra, hon nickade och tog en.
"Inte den!" sa jag med bebisröst. Sandra tittade utmanande på mig och log. Sedan stoppade hon snabbt in godisen i munnen.
"Vill du ha den får du ta den!" sa hon och skrattade. Jag flinade och sedan böjde jag mig närmare henne och kysste henne. Jag tog godisen från hennes mun och åt upp den.
"Hey!" sa hon och skrattade.
"Du sa" påminde jag henne. Hon skrattade högre och sedan lutade hon huvudet mot min axel. Jag log för mig själv.
Tävling hos www.jbiebersweden.tk
2011-03-14 @ 19:41:55
Vi är med och tävlar om biljetter till den svenska galapremiären av Justins film Never Say Never 3D hos www.jbiebersweden.tk! Har ni inte checkat in den bloggen än, så gör det nu! Den är grym och håller en väldigt uppdaterad om vad som händer i allas våran favorits liv. Joina tävlingen ni med! Kramar
Ni är helt underbara!
2011-03-14 @ 00:09:59
Fick en kommentar på avsnitt 93 som var helt fantastisk och som vi kände att vi var tvugna att svara på.
Vi båda blev jätterörda och alldeles tårögda när vi läste din kommentar, Elise. TACK! Verkligen. Det är helt ärligt ni läsare som får oss att fortsätta och hålla viljan uppe. Ni är världens bästa och ni ska veta att vi verkligen är tacksamma för varenda liten kommentar eller beröm vi får av er.
Vi försöker skriva så mycket och ofta vi bara kan, så fort det finns tid över och hoppas att ni förstår att det ibland är svårt på grund av läxor och sånt...Men vi försöker!
Ännu en gång, tusen tack! Ni är grymma.
/Sofia och Sandra
Life isn't right without you - Episode 93
2011-03-13 @ 22:44:21Sedan lyfte jag upp Sandra och satt henne i min famn, så att hon satt med benen runt min midja, med sitt ansikte mot mitt.
Hon log busigt.
Jag drog henne ännu närmare mig och höll om henne hårt.
"Jag älskar dig, prankstergirl" sa jag och flinade.
"Åh, jag älskar dig också" sa Sandra och log flörtigt.
Våra läppar möttes i en kyss, som snabbt blev flera...
Dörren till badrummet öppnades plötsligt. Vi båda tittade snabbt dit. Scooter kom in i badrummet. Han tittade förvånat på oss.
"Du måste skämta med mig" stönade jag.
"Shit, sorry! Jag gjorde det igen, eller hur?" frågade han och vände snabbt bort blicken. Sandra flyttade sig ifrån mitt knä och satte sig brevid mig.
"Mhm" mumlade jag bara irriterat och gav honom en sur blick för att få honom att gå. Sandra gapskrattade brevid mig.
"Ni kanske borde låsa nästa gång" sa han och blinkade. "Anyway, ville bara säga att jag drar nu" fortsatte han och han såg faktiskt lite generad ut.
"Vi ses" svarade jag, med ett fortfarande ganska irriterat tonfall. Han skrattade.
"Ja det gör vi, imorgon... Du ska på en radiointervju, remember?" sa han och kliade sig på huvudet. Jag nickade kort.
"Då ses vi imorgon" sa han och sedan var han påväg att gå ut men hejdade sig. "Sorry Sandra, verkligen" sa han ursäktande och tittade på henne.
"Äsch, det är lugnt!" sa hon och log. Jag vinkade åt honom att gå och han log lite sedan gick han ut och stängde dörren efter sig.
"Alltså Scooter måste verkligen lära sig att knacka först..." mumlade jag när vi var själva igen. Sandra började gapskratta igen.
"Varför tycker du att det är så kul?" frågade jag och kunde inte hjälpa att skratta lite åt henne, hon kunde knappt andas för att hon skrattade så mycket verkade det som.
"Såg du hans min när han såg oss, eller?" skrattade hon.
"Haha ja" sa jag och det dröjde inte länge innan jag också gapskrattade.
Sandras perspektiv (senare):
"Nu fuskar du igen!" tjöt jag och mina föräldrar brast ut i skratt. Justin spärrade oskyldigt upp ögonen.
"Nej det gör jag inte!" försvarade han sig. Mamma och pappa skrattade hysteriskt och tittade på varandra. Om dom ändå kunde vara kära...
"Hur kan du då ha par nu igen?" frågade jag skeptiskt och höjde på ena ögonbrynet. Justin skrattade med mina föräldrar och pussade mig sedan på kinden.
"Jag är bara bäst" sa han sedan och log. Jag kastade mina kort på vardagsrumsbordet och sedan satte jag armarna i kors.
"Jag vill inte va med ifall ni ska fuska" sa jag och spelade sur. Dom skrattade ännu mer åt mig. Jag kunde inte hålla mig för skratt.
Jag, Justin och mina föräldrar satt och spelade kort hemma hos mig, jag hade inte haft så kul med mina föräldrar på riktigt länge.
Jag tittade på Justin som nu slutat skratta, han log busigt mot mig och hans ögon glödde. Jag ville bara pussa honom. Och det gjorde jag.
I ögonvrån såg jag att mina föräldrar utbytte blickar med varandra när dom såg på oss, jag kunde inte riktigt tyda dom.
"Nej hörrni, nu måste jag sova, ska upp och jobba tidigt imorgonbitti. Vi får avsluta det här någon annan gång" sa pappa och reste sig upp ur soffan.
"Jag ska också gå och lägga mig" sa mamma och reste sig upp, hon gav oss båda en kram och sedan gick hon. Jag tittade på Justin som log snett mot mig.
"Vad sägs som att vi äter den där glassen nu?" frågade han och log bredare. Jag skrattade.
"Din lilla tjockis!" sa jag retsamt och petade till honom i sidan. Han skrattade.
"Tjockisen blir nöjd när han har fått sin glass" sa han sedan och skrattade högt åt sitt egna skämt. Jag himlade skämtsamt med ögonen och gick sedan till köket och hämtade glassen.
"Här har du" sa jag och gav honom glassen och en skål. Han började lassa på med glass i sin skål direkt.
Jag tog lite glass jag också, men jag var fortfarande mätt efter middagen och allt fikande hemma hos Justin så jag tog inte så mycket.
Jag zappade mellan olika kanaler på TVn men det verkade inte finnas något kul att titta på. Jag fortsatte bläddra...
"Stopp!" skrek Justin plötsligt. Jag tittade förvånat på honom. "Byt tillbaka" sa han och log charmigt. Jag gjorde som han sa.
"Det här ska vi kolla på!" sa han och började intresserat följa hockeymatchen på TVn. Jag skrattade lite åt honom.
Vi tittade på matchen ett tag och jag skrattade åt hur fokuserad Justin var, han var väldigt inne i matchen och hoppade till och ooh:ade varje gång det var nära på att bli mål.
När det blev paus så tittade han på mig. "Du är inte så mycket för hockey, eller hur?" frågade han och log snett.
"Nej inte direkt" svarade jag och skrattade. Han reste sig upp ur soffan och gick fram till mig. Han sträckte ut sin ena hand och jag tog den.
"Kom vi går upp istället" sa han och log på det där extremt charmiga sättet som bara han kunde.
Jag stängde av TVn och sedan följde jag med honom upp till mitt rum. Väl där klädde vi båda av oss och la oss i min säng. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite.
"Vad?" frågade Justin och skrattade lite. Jag vände mig mot honom men kunde inte urskilja hans ansiktsuttryck i mörkret.
"Det har varit en rolig dag" svarade jag och skrattade lite till. Han skrattade till lite men efter ett tag blev vi tysta. Justin drog med sitt ena finger längs min ryggrad.
"Du..." sa han lågt.
"Ja?"
"Hur kommer det bli för dig nästa vecka?" frågade han och lät lite... konstig. Jag fick en klump i magen.
"Hemskt tror jag. Förmodligen kommer jag sitta och deppa hela veckan..." svarade jag tillslut och suckade.
"Nu gör du mig ledsen..." mumlade han. Jag rynkade på ögonbrynen av förvirring.
"Vad menar du med det?"
"Du ska ju vara med mig nästa vecka... Då vill jag inte att du ska vara ledsen" svarade han och pussade mig på halsen.
"Nu förstår jag ingenting..." sa jag förvirrat. Vad menade han egentligen? Han skulle ju åka hem på söndag?
"Det kan vara så att jag har glömt att berätta det för dig" sa han bara och jag hörde på honom att han hade något på gång. Jag fattade absolut ingenting.
"Va?" var det enda vettiga jag fick ur mig.
"Jag tänkte att du kanske vill följa med mig hem till Atlanta på söndag?" frågade han och jag var helt säker på att han log.
"Skojar du?!" sa jag och for snabbt upp i sittande ställning. Det snurrade lite i mitt huvud för att jag hade rest mig så snabbt. Han satte sig också upp.
"Haha nej" sa han.
"Men... Hur? Jag har ju skola. Jag kommer aldrig få för mina föräldrar..." sa jag besviket och sjönk ihop lite där jag satt.
"Den biten behöver du inte oroa dig för, det har jag redan ordnat. Du kanske borde oroa dig för vad du ska packa istället?" sa Justin skämtsamt och skrattade.
"Du är bäst!" sa jag och slog armarna om honom. Han skrattade lyckligt och pussade mig på huvudet.
Hon log busigt.
Jag drog henne ännu närmare mig och höll om henne hårt.
"Jag älskar dig, prankstergirl" sa jag och flinade.
"Åh, jag älskar dig också" sa Sandra och log flörtigt.
Våra läppar möttes i en kyss, som snabbt blev flera...
Dörren till badrummet öppnades plötsligt. Vi båda tittade snabbt dit. Scooter kom in i badrummet. Han tittade förvånat på oss.
"Du måste skämta med mig" stönade jag.
"Shit, sorry! Jag gjorde det igen, eller hur?" frågade han och vände snabbt bort blicken. Sandra flyttade sig ifrån mitt knä och satte sig brevid mig.
"Mhm" mumlade jag bara irriterat och gav honom en sur blick för att få honom att gå. Sandra gapskrattade brevid mig.
"Ni kanske borde låsa nästa gång" sa han och blinkade. "Anyway, ville bara säga att jag drar nu" fortsatte han och han såg faktiskt lite generad ut.
"Vi ses" svarade jag, med ett fortfarande ganska irriterat tonfall. Han skrattade.
"Ja det gör vi, imorgon... Du ska på en radiointervju, remember?" sa han och kliade sig på huvudet. Jag nickade kort.
"Då ses vi imorgon" sa han och sedan var han påväg att gå ut men hejdade sig. "Sorry Sandra, verkligen" sa han ursäktande och tittade på henne.
"Äsch, det är lugnt!" sa hon och log. Jag vinkade åt honom att gå och han log lite sedan gick han ut och stängde dörren efter sig.
"Alltså Scooter måste verkligen lära sig att knacka först..." mumlade jag när vi var själva igen. Sandra började gapskratta igen.
"Varför tycker du att det är så kul?" frågade jag och kunde inte hjälpa att skratta lite åt henne, hon kunde knappt andas för att hon skrattade så mycket verkade det som.
"Såg du hans min när han såg oss, eller?" skrattade hon.
"Haha ja" sa jag och det dröjde inte länge innan jag också gapskrattade.
Sandras perspektiv (senare):
"Nu fuskar du igen!" tjöt jag och mina föräldrar brast ut i skratt. Justin spärrade oskyldigt upp ögonen.
"Nej det gör jag inte!" försvarade han sig. Mamma och pappa skrattade hysteriskt och tittade på varandra. Om dom ändå kunde vara kära...
"Hur kan du då ha par nu igen?" frågade jag skeptiskt och höjde på ena ögonbrynet. Justin skrattade med mina föräldrar och pussade mig sedan på kinden.
"Jag är bara bäst" sa han sedan och log. Jag kastade mina kort på vardagsrumsbordet och sedan satte jag armarna i kors.
"Jag vill inte va med ifall ni ska fuska" sa jag och spelade sur. Dom skrattade ännu mer åt mig. Jag kunde inte hålla mig för skratt.
Jag, Justin och mina föräldrar satt och spelade kort hemma hos mig, jag hade inte haft så kul med mina föräldrar på riktigt länge.
Jag tittade på Justin som nu slutat skratta, han log busigt mot mig och hans ögon glödde. Jag ville bara pussa honom. Och det gjorde jag.
I ögonvrån såg jag att mina föräldrar utbytte blickar med varandra när dom såg på oss, jag kunde inte riktigt tyda dom.
"Nej hörrni, nu måste jag sova, ska upp och jobba tidigt imorgonbitti. Vi får avsluta det här någon annan gång" sa pappa och reste sig upp ur soffan.
"Jag ska också gå och lägga mig" sa mamma och reste sig upp, hon gav oss båda en kram och sedan gick hon. Jag tittade på Justin som log snett mot mig.
"Vad sägs som att vi äter den där glassen nu?" frågade han och log bredare. Jag skrattade.
"Din lilla tjockis!" sa jag retsamt och petade till honom i sidan. Han skrattade.
"Tjockisen blir nöjd när han har fått sin glass" sa han sedan och skrattade högt åt sitt egna skämt. Jag himlade skämtsamt med ögonen och gick sedan till köket och hämtade glassen.
"Här har du" sa jag och gav honom glassen och en skål. Han började lassa på med glass i sin skål direkt.
Jag tog lite glass jag också, men jag var fortfarande mätt efter middagen och allt fikande hemma hos Justin så jag tog inte så mycket.
Jag zappade mellan olika kanaler på TVn men det verkade inte finnas något kul att titta på. Jag fortsatte bläddra...
"Stopp!" skrek Justin plötsligt. Jag tittade förvånat på honom. "Byt tillbaka" sa han och log charmigt. Jag gjorde som han sa.
"Det här ska vi kolla på!" sa han och började intresserat följa hockeymatchen på TVn. Jag skrattade lite åt honom.
Vi tittade på matchen ett tag och jag skrattade åt hur fokuserad Justin var, han var väldigt inne i matchen och hoppade till och ooh:ade varje gång det var nära på att bli mål.
När det blev paus så tittade han på mig. "Du är inte så mycket för hockey, eller hur?" frågade han och log snett.
"Nej inte direkt" svarade jag och skrattade. Han reste sig upp ur soffan och gick fram till mig. Han sträckte ut sin ena hand och jag tog den.
"Kom vi går upp istället" sa han och log på det där extremt charmiga sättet som bara han kunde.
Jag stängde av TVn och sedan följde jag med honom upp till mitt rum. Väl där klädde vi båda av oss och la oss i min säng. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite.
"Vad?" frågade Justin och skrattade lite. Jag vände mig mot honom men kunde inte urskilja hans ansiktsuttryck i mörkret.
"Det har varit en rolig dag" svarade jag och skrattade lite till. Han skrattade till lite men efter ett tag blev vi tysta. Justin drog med sitt ena finger längs min ryggrad.
"Du..." sa han lågt.
"Ja?"
"Hur kommer det bli för dig nästa vecka?" frågade han och lät lite... konstig. Jag fick en klump i magen.
"Hemskt tror jag. Förmodligen kommer jag sitta och deppa hela veckan..." svarade jag tillslut och suckade.
"Nu gör du mig ledsen..." mumlade han. Jag rynkade på ögonbrynen av förvirring.
"Vad menar du med det?"
"Du ska ju vara med mig nästa vecka... Då vill jag inte att du ska vara ledsen" svarade han och pussade mig på halsen.
"Nu förstår jag ingenting..." sa jag förvirrat. Vad menade han egentligen? Han skulle ju åka hem på söndag?
"Det kan vara så att jag har glömt att berätta det för dig" sa han bara och jag hörde på honom att han hade något på gång. Jag fattade absolut ingenting.
"Va?" var det enda vettiga jag fick ur mig.
"Jag tänkte att du kanske vill följa med mig hem till Atlanta på söndag?" frågade han och jag var helt säker på att han log.
"Skojar du?!" sa jag och for snabbt upp i sittande ställning. Det snurrade lite i mitt huvud för att jag hade rest mig så snabbt. Han satte sig också upp.
"Haha nej" sa han.
"Men... Hur? Jag har ju skola. Jag kommer aldrig få för mina föräldrar..." sa jag besviket och sjönk ihop lite där jag satt.
"Den biten behöver du inte oroa dig för, det har jag redan ordnat. Du kanske borde oroa dig för vad du ska packa istället?" sa Justin skämtsamt och skrattade.
"Du är bäst!" sa jag och slog armarna om honom. Han skrattade lyckligt och pussade mig på huvudet.
Life isn't right without you - Episode 92
2011-03-11 @ 13:00:00Jag såg på hennes ansikte att det var någonting, hon hade ett lite... konstigt ansiktsuttryck.
"Vad är det? frågade jag.
"Bilderna på oss har redan kommit ut på internet..." svarade hon.
Jag ställde snabbt ner glassen och skålarna på databordet och sedan lyfte jag upp henne och satte mig på stolen. Hon satte sig i mitt knä.
Hon var inne på en skvallersida och hela sidan var full med bilder på oss två. På några bilder såg man lite av Sandras ansikte men hon höll för det på dom flesta bilderna.
"Oj..." sa jag när jag såg bilderna. Sandra tittade oroligt på mig. "Jag borde nog ringa Scooter..." mumlade jag och tog upp mobilen.
Efter inte mer än två signaler svarade han, som om han hade haft sin mobil i handen.
"Justin! Jag tänkte precis ringa dig!" sa han direkt när han svarat. Jag hade alltså gissat rätt, han hade haft mobilen uppe.
"Har du sett bilderna...?" frågade jag. Han suckade lite.
"Ja, vi borde nog träffas alla och prata igen. Med tanke på att man ser Sandras ansikte på en del bilder..." sa han.
"Ska vi komma över?" frågade jag.
"Ja det skulle nog vara bäst" sa han.
"Vi är där om högst en kvart" sa jag och la sedan på. Jag reste mig upp.
"Vart ska vi?" frågade Sandra.
"Hem till mig, Scooter tyckte att vi alla borde snacka igen, nu när det har kommit nya bilder"
"Jag måste bara prata med mamma och pappa..." sa hon och vi gick tillsammans ner till köket där vi ställde undan glassen och sedan gick vi till vardagsrummet där hennes föräldrar satt.
"Ska ni någonstans?" frågade Izzie förvånat och tittade på min ryggsäck som jag hade på mig.
"Vi måste hem till Justin och prata med Scooter och hans crew..." svarade Sandra.
"Jaha, har det hänt någonting speciellt?" frågade Robert.
"Det har läckt ut nya bilder från idag på oss två och vi behöver prata om hur vi ska göra nu" svarade jag.
"Oj då..." sa Izzie och tittade beklagande på oss. "Sover du här sedan Justin, eller sover ni hos dig?" frågade hon sedan. Det roade mig lite att hon tog för givet att vi skulle sova tillsammans.
"Jag sover nog här... Om det går bra för dig?" sa jag och tittade frågande på Sandra. "Och för er såklart?" fyllde jag i och tittade på Izzie och Robert.
"För oss får du sova här hur mycket du vill, det är bara trevligt att ha dig här!" sa Izzie vänligt. Jag gillade henne väldigt mycket, hon var alltid glad och trevlig.
När man såg henne bredvid Sandra så såg man verkligen likheterna mellan dom och det gick inte att ta miste på från vem Sandra fått sina gener.
Dom enda skillnaderna mellan dom var att Izzie hade ljust hår medans Sandra hade brunt och att Izzie såg äldre ut. Annars hade båda samma form på ögonen och skrattgropar på exakt samma ställe.
"Klart jag vill" sa Sandra som svar på min fråga. Jag log brett mot henne.
"Ska vi åka?" frågade jag sedan.
Sandras perspektiv
När vi kom hem till Justin så öppnade Pattie dörren till lägenheten. Det var fler hemma hos Justin än vad jag hade väntat mig att det skulle vara.
Pattie var där, såklart, Scooter och hans flickvän var där, henne hade jag inte träffat tidigare och det gjorde mig lite nervös, Justins stylist Ryan Good var också där. Och Kenny såklart.
Jag hälsade på Scooter, Pattie och Kenny, även på Ryan som jag hade träffat en gång tidigare. Han var riktigt trevligt.
Efter att jag hade hälsat på dom så kom kvinnan som jag antog var Carin fram med ett brett leende på läpparna fram till mig.
Hon hade brunt hår och såg väldigt ung ut och hon var samtidigt väldigt vacker.
"Hej! Äntligen får jag träffa dig! Jag är Scooters flickvän, Carin" hälsade Carin glatt och kramade om mig.
"Ja, detsamma!" sa jag och besvarade kramen.
"Jag har tjatat på Justin att jag måste få träffa hans tjej men det har aldrig blivit av. Fast jag antar att det är lite mitt eget fel också eftersom att jag har varit bortrest ganska länge" sa Carin och skrattade. "Jag har hälsat på min familj" fyllde hon i.
"Haha" skrattade jag och log. Jag var glad över att hon verkade tycka om mig och det gjorde mig lugnare. Jag gillade redan Carin, hon verkade väldigt snäll.
Vi alla gick in till köket och satte oss vid köksbordet och Scooter var självklart den som började prata.
"Nu när det finns nya bilder på er så kommer pressen bli ännu galnare" började han. Vi nickade till svar.
"Och jag vet inte riktigt ifall jag vill att ni går ut med det offentligt än..." fortsatte han och funderade ett tag. Pattie verkade hålla med honom.
"Det är nog bäst så" sa hon instämmande.
"Men är det inte bättre att berätta så att inte fansen blir galnare sen?" frågade jag. Alla blickar vändes mot mig. "Dom kanske bara blir mer irriterade ifall vi inte berättar nu, menar jag"
"Ja, det är sant. Jag håller faktiskt med dig" sa Carin och log.
"Men jag vill ju inte att dom ska bli arg på dig" sa jag och tittade på Justin, han log lite.
"Dom får bli hur arga dom vill, jag kan faktiskt inte hjälpa att jag är kär i dig" sa han och log bredare. Dom andra kastade "åh-vad-gulligt-blickar" till varandra. Jag log bara.
"Fast jag bryr mig om din säkerhet...Så vi kanske inte borde berätta än" sa han sedan.
Kenny nickade. "Säkerheten måste tyvärr gå före allt annat. En del fans är beredda att göra i princip vad som helst för att förstöra för er om de vet att ni är ett par" sa han allvarligt.
Jag ändrade min uppfattning efter att ha hört Kennys ord och tyckte nog trots allt att det bästa var att ligga ganska lågt med förhållandet.
Justin tog min hand under bordet. Jag sneglade på honom och log lätt.
Scooter sökte efter våra blickar för att se om vi var med.
"Känns det okej?" frågade han, främst riktat till oss.
"Ja, det är nog bäst ändå" sa jag och Justin nickade. "Ja" sa han.
Samtalet fortsatte och vi gick igenom lite "regler" och sånt som vi skulle följa för att inte orsaka masshysteri i media och bland fansen. Bland annat fick inget "hålla-handen", inga kyssar, kramar eller annat sånt exsistera på allmänna platser.
Vi gick dessutom igenom ungefär vad Justin skulle säga i intervjuer när dom överöste honom med frågor om oss, vad jag skulle svara när folk på skolan frågade massa saker och hur vi skulle agera om vi blev jagade av paparazzis.
Jag tänkte tillbaka på dagen när Justin hade berättat på Ellens show om mig och mötet vi hade haft efter det. Det handlade om samma sak, förutom att reglerna nu var skärpta och hela situationen kändes på något sätt mycket allvarligare.
"Jag är ledsen att ni inte kan göra vad ni vill, när ni vill" sa Scooter. "Det här är baksidan av kändisskapet"
Ännu en gång nickade alla runt bordet och tittade lite beklagande på mig och Justin. Jag log mot dom.
Vi pratade vidare och det dröjde inte länge förrän stämningen hade lättats upp igen och det seriösa snacket hade övergått till skämtande.
Jag hade ju bara träffat Ryan en gång tidigare och då hade vi inte riktigt hunnit bekanta oss, men nu märkte jag vilken skön typ han verkligen var. Samma sak gällde Carin.
Dom två drev ganska mycket med Justin och berättade om massa grejer som hänt på touren. Justin var inte riktigt typen som brukade skämmas och rodna, men efter vissa av deras historier gjorde han faktiskt det. Det var väldigt sött.
Jag skrattade och skrattade och skrattade. Ja, det gjorde vi allihop.
Justins perspektiv (senare)
Det hördes en ljudlig duns ifrån badrummet som tillhörde mitt rum. Jag reste mig hastigt upp från datorstolen där jag satt och gick snabbt dit. Vad var det som hade låtit?
När jag öppnade dörren till badrummet såg jag till min stora förvåning Sandra ligga där, helt stilla, på golvet.
"Sandra?!" utbrast jag chockat och böjde mig sakta ner över henne. Hon varken svarade eller rörde sig en millimeter. Oron spred sig inom mig och jag visste inte vad jag skulle göra. Hon verkade vara...medvetslös.
"SANDRA! Hallå? Baby, hör du mig?" sa jag panikslaget oclh klappade några gånger på hennes kind. Ingen respons. Jag kände hur hon andades långsamt, men hon svarade inte när jag pratade med henne och reagerade inte när jag försökte väcka liv i henne heller.
"Sandra!" sa jag igen, med ännu mer panik i rösten. Jag undrade vad som hade hänt, hon skulle ju bara gå på toaletten? Hon måste bara ha ramlat ihop av sig själv.
"Mammaaaa!" ropade jag högt. "MAMMA, KOM HIT!" skrek jag igen. Vad skulle jag ta mig till? Vad fan hände?
Jag skakade Sandra lite igen. "Baby, hör du mig?" sa jag. "Vakna, snälla" forsatte jag sedan med gråten i halsen.
Jag släppte min blick från hennes ansikte för att se om mamma var på väg och då plötsligt:
"GOT YA!!!!" sa Sandra högt och ryckte till i min famn. Chockat vände jag blicken mot henne.
Sandra skrattade högt. Vad i hela hel...?
Jag skakade på huvudet. Jag kunde inte fatta att hon hade skämtat mig.
"Hahahaha, du skulle ha sett din min!" sa Sandra och skrattade ännu mer. "Där fick jag dig allt, hahaha"
"SANDRA! Inteeeee kuuul! Fan vad du skrämde mig. Gör aldrig sådär igen. ALDRIG, okej?!" sa jag och kunde knappt fatta vad som precis hänt. Shit, vad hon hade lurat mig.
Sandra skrattade hysteriskt.
"Sorry älskling" fick hon fram mellan skrattsalvorna.
Plötsligt kom mamma in.
"Vad är det? Vad har hänt? Du lät jätte panikslagen!" sa hon stressat. Jag skakade på huvudet och Sandra skrattade fortfarande lite, där hon låg i min famn.
Mamma tittade förundrat på oss.
"Hon lurade mig att hon var medvetslös, jag trodde hon skulle dö" sa jag. Mamma skakade på huvudet.
"Åh gud! Jag trodde det hade hänt något jätteallvarligt" sa hon och drog en lättnad suck. Sedan tittade hon på Sandra.
"Haha, förlåt Pattie! Jag ville bara ge igen på Justin efter alla gånger han har prankat mig..." sa Sandra. Jaså, det var därför? tänkte jag.
Mamma flinade och skakade på huvudet igen. "Jag ska låta er två vara ifred" sa hon innan hon lämnade badrummet och gick ut ur mitt rum.
"Efter alla gånger jag har prankat dig? Seriöst, det där var bland det värsta jag har varit med om. Någonsin" sa jag och tittade allvarligt på Sandra.
"Hahaha, sorry älskling. Förlåt" sa Sandra. Jag himlade skämtsamt med ögonen.
Sedan lyfte jag upp Sandra och satt henne i min famn, så att hon satt med benen runt min midja, med sitt ansikte mot mitt.
Hon log busigt.
Jag drog henne ännu närmare mig och höll om henne hårt.
"Jag älskar dig, prankstergirl" sa jag och flinade.
"Åh, jag älskar dig också" sa Sandra och log flörtigt.
Våra läppar möttes i en kyss, som snabbt blev flera...
"Vad är det? frågade jag.
"Bilderna på oss har redan kommit ut på internet..." svarade hon.
Jag ställde snabbt ner glassen och skålarna på databordet och sedan lyfte jag upp henne och satte mig på stolen. Hon satte sig i mitt knä.
Hon var inne på en skvallersida och hela sidan var full med bilder på oss två. På några bilder såg man lite av Sandras ansikte men hon höll för det på dom flesta bilderna.
"Oj..." sa jag när jag såg bilderna. Sandra tittade oroligt på mig. "Jag borde nog ringa Scooter..." mumlade jag och tog upp mobilen.
Efter inte mer än två signaler svarade han, som om han hade haft sin mobil i handen.
"Justin! Jag tänkte precis ringa dig!" sa han direkt när han svarat. Jag hade alltså gissat rätt, han hade haft mobilen uppe.
"Har du sett bilderna...?" frågade jag. Han suckade lite.
"Ja, vi borde nog träffas alla och prata igen. Med tanke på att man ser Sandras ansikte på en del bilder..." sa han.
"Ska vi komma över?" frågade jag.
"Ja det skulle nog vara bäst" sa han.
"Vi är där om högst en kvart" sa jag och la sedan på. Jag reste mig upp.
"Vart ska vi?" frågade Sandra.
"Hem till mig, Scooter tyckte att vi alla borde snacka igen, nu när det har kommit nya bilder"
"Jag måste bara prata med mamma och pappa..." sa hon och vi gick tillsammans ner till köket där vi ställde undan glassen och sedan gick vi till vardagsrummet där hennes föräldrar satt.
"Ska ni någonstans?" frågade Izzie förvånat och tittade på min ryggsäck som jag hade på mig.
"Vi måste hem till Justin och prata med Scooter och hans crew..." svarade Sandra.
"Jaha, har det hänt någonting speciellt?" frågade Robert.
"Det har läckt ut nya bilder från idag på oss två och vi behöver prata om hur vi ska göra nu" svarade jag.
"Oj då..." sa Izzie och tittade beklagande på oss. "Sover du här sedan Justin, eller sover ni hos dig?" frågade hon sedan. Det roade mig lite att hon tog för givet att vi skulle sova tillsammans.
"Jag sover nog här... Om det går bra för dig?" sa jag och tittade frågande på Sandra. "Och för er såklart?" fyllde jag i och tittade på Izzie och Robert.
"För oss får du sova här hur mycket du vill, det är bara trevligt att ha dig här!" sa Izzie vänligt. Jag gillade henne väldigt mycket, hon var alltid glad och trevlig.
När man såg henne bredvid Sandra så såg man verkligen likheterna mellan dom och det gick inte att ta miste på från vem Sandra fått sina gener.
Dom enda skillnaderna mellan dom var att Izzie hade ljust hår medans Sandra hade brunt och att Izzie såg äldre ut. Annars hade båda samma form på ögonen och skrattgropar på exakt samma ställe.
"Klart jag vill" sa Sandra som svar på min fråga. Jag log brett mot henne.
"Ska vi åka?" frågade jag sedan.
Sandras perspektiv
När vi kom hem till Justin så öppnade Pattie dörren till lägenheten. Det var fler hemma hos Justin än vad jag hade väntat mig att det skulle vara.
Pattie var där, såklart, Scooter och hans flickvän var där, henne hade jag inte träffat tidigare och det gjorde mig lite nervös, Justins stylist Ryan Good var också där. Och Kenny såklart.
Jag hälsade på Scooter, Pattie och Kenny, även på Ryan som jag hade träffat en gång tidigare. Han var riktigt trevligt.
Efter att jag hade hälsat på dom så kom kvinnan som jag antog var Carin fram med ett brett leende på läpparna fram till mig.
Hon hade brunt hår och såg väldigt ung ut och hon var samtidigt väldigt vacker.
"Hej! Äntligen får jag träffa dig! Jag är Scooters flickvän, Carin" hälsade Carin glatt och kramade om mig.
"Ja, detsamma!" sa jag och besvarade kramen.
"Jag har tjatat på Justin att jag måste få träffa hans tjej men det har aldrig blivit av. Fast jag antar att det är lite mitt eget fel också eftersom att jag har varit bortrest ganska länge" sa Carin och skrattade. "Jag har hälsat på min familj" fyllde hon i.
"Haha" skrattade jag och log. Jag var glad över att hon verkade tycka om mig och det gjorde mig lugnare. Jag gillade redan Carin, hon verkade väldigt snäll.
Vi alla gick in till köket och satte oss vid köksbordet och Scooter var självklart den som började prata.
"Nu när det finns nya bilder på er så kommer pressen bli ännu galnare" började han. Vi nickade till svar.
"Och jag vet inte riktigt ifall jag vill att ni går ut med det offentligt än..." fortsatte han och funderade ett tag. Pattie verkade hålla med honom.
"Det är nog bäst så" sa hon instämmande.
"Men är det inte bättre att berätta så att inte fansen blir galnare sen?" frågade jag. Alla blickar vändes mot mig. "Dom kanske bara blir mer irriterade ifall vi inte berättar nu, menar jag"
"Ja, det är sant. Jag håller faktiskt med dig" sa Carin och log.
"Men jag vill ju inte att dom ska bli arg på dig" sa jag och tittade på Justin, han log lite.
"Dom får bli hur arga dom vill, jag kan faktiskt inte hjälpa att jag är kär i dig" sa han och log bredare. Dom andra kastade "åh-vad-gulligt-blickar" till varandra. Jag log bara.
"Fast jag bryr mig om din säkerhet...Så vi kanske inte borde berätta än" sa han sedan.
Kenny nickade. "Säkerheten måste tyvärr gå före allt annat. En del fans är beredda att göra i princip vad som helst för att förstöra för er om de vet att ni är ett par" sa han allvarligt.
Jag ändrade min uppfattning efter att ha hört Kennys ord och tyckte nog trots allt att det bästa var att ligga ganska lågt med förhållandet.
Justin tog min hand under bordet. Jag sneglade på honom och log lätt.
Scooter sökte efter våra blickar för att se om vi var med.
"Känns det okej?" frågade han, främst riktat till oss.
"Ja, det är nog bäst ändå" sa jag och Justin nickade. "Ja" sa han.
Samtalet fortsatte och vi gick igenom lite "regler" och sånt som vi skulle följa för att inte orsaka masshysteri i media och bland fansen. Bland annat fick inget "hålla-handen", inga kyssar, kramar eller annat sånt exsistera på allmänna platser.
Vi gick dessutom igenom ungefär vad Justin skulle säga i intervjuer när dom överöste honom med frågor om oss, vad jag skulle svara när folk på skolan frågade massa saker och hur vi skulle agera om vi blev jagade av paparazzis.
Jag tänkte tillbaka på dagen när Justin hade berättat på Ellens show om mig och mötet vi hade haft efter det. Det handlade om samma sak, förutom att reglerna nu var skärpta och hela situationen kändes på något sätt mycket allvarligare.
"Jag är ledsen att ni inte kan göra vad ni vill, när ni vill" sa Scooter. "Det här är baksidan av kändisskapet"
Ännu en gång nickade alla runt bordet och tittade lite beklagande på mig och Justin. Jag log mot dom.
Vi pratade vidare och det dröjde inte länge förrän stämningen hade lättats upp igen och det seriösa snacket hade övergått till skämtande.
Jag hade ju bara träffat Ryan en gång tidigare och då hade vi inte riktigt hunnit bekanta oss, men nu märkte jag vilken skön typ han verkligen var. Samma sak gällde Carin.
Dom två drev ganska mycket med Justin och berättade om massa grejer som hänt på touren. Justin var inte riktigt typen som brukade skämmas och rodna, men efter vissa av deras historier gjorde han faktiskt det. Det var väldigt sött.
Jag skrattade och skrattade och skrattade. Ja, det gjorde vi allihop.
Justins perspektiv (senare)
Det hördes en ljudlig duns ifrån badrummet som tillhörde mitt rum. Jag reste mig hastigt upp från datorstolen där jag satt och gick snabbt dit. Vad var det som hade låtit?
När jag öppnade dörren till badrummet såg jag till min stora förvåning Sandra ligga där, helt stilla, på golvet.
"Sandra?!" utbrast jag chockat och böjde mig sakta ner över henne. Hon varken svarade eller rörde sig en millimeter. Oron spred sig inom mig och jag visste inte vad jag skulle göra. Hon verkade vara...medvetslös.
"SANDRA! Hallå? Baby, hör du mig?" sa jag panikslaget oclh klappade några gånger på hennes kind. Ingen respons. Jag kände hur hon andades långsamt, men hon svarade inte när jag pratade med henne och reagerade inte när jag försökte väcka liv i henne heller.
"Sandra!" sa jag igen, med ännu mer panik i rösten. Jag undrade vad som hade hänt, hon skulle ju bara gå på toaletten? Hon måste bara ha ramlat ihop av sig själv.
"Mammaaaa!" ropade jag högt. "MAMMA, KOM HIT!" skrek jag igen. Vad skulle jag ta mig till? Vad fan hände?
Jag skakade Sandra lite igen. "Baby, hör du mig?" sa jag. "Vakna, snälla" forsatte jag sedan med gråten i halsen.
Jag släppte min blick från hennes ansikte för att se om mamma var på väg och då plötsligt:
"GOT YA!!!!" sa Sandra högt och ryckte till i min famn. Chockat vände jag blicken mot henne.
Sandra skrattade högt. Vad i hela hel...?
Jag skakade på huvudet. Jag kunde inte fatta att hon hade skämtat mig.
"Hahahaha, du skulle ha sett din min!" sa Sandra och skrattade ännu mer. "Där fick jag dig allt, hahaha"
"SANDRA! Inteeeee kuuul! Fan vad du skrämde mig. Gör aldrig sådär igen. ALDRIG, okej?!" sa jag och kunde knappt fatta vad som precis hänt. Shit, vad hon hade lurat mig.
Sandra skrattade hysteriskt.
"Sorry älskling" fick hon fram mellan skrattsalvorna.
Plötsligt kom mamma in.
"Vad är det? Vad har hänt? Du lät jätte panikslagen!" sa hon stressat. Jag skakade på huvudet och Sandra skrattade fortfarande lite, där hon låg i min famn.
Mamma tittade förundrat på oss.
"Hon lurade mig att hon var medvetslös, jag trodde hon skulle dö" sa jag. Mamma skakade på huvudet.
"Åh gud! Jag trodde det hade hänt något jätteallvarligt" sa hon och drog en lättnad suck. Sedan tittade hon på Sandra.
"Haha, förlåt Pattie! Jag ville bara ge igen på Justin efter alla gånger han har prankat mig..." sa Sandra. Jaså, det var därför? tänkte jag.
Mamma flinade och skakade på huvudet igen. "Jag ska låta er två vara ifred" sa hon innan hon lämnade badrummet och gick ut ur mitt rum.
"Efter alla gånger jag har prankat dig? Seriöst, det där var bland det värsta jag har varit med om. Någonsin" sa jag och tittade allvarligt på Sandra.
"Hahaha, sorry älskling. Förlåt" sa Sandra. Jag himlade skämtsamt med ögonen.
Sedan lyfte jag upp Sandra och satt henne i min famn, så att hon satt med benen runt min midja, med sitt ansikte mot mitt.
Hon log busigt.
Jag drog henne ännu närmare mig och höll om henne hårt.
"Jag älskar dig, prankstergirl" sa jag och flinade.
"Åh, jag älskar dig också" sa Sandra och log flörtigt.
Våra läppar möttes i en kyss, som snabbt blev flera...
Life isn't right without you - Episode 91
2011-03-10 @ 17:19:04"Är du okej..?" frågade han efter att ha stängt dörren bakom oss.
"Ja...eller nej, egentligen inte. Jag har hållit det här inom mig ett tag nu, men jag vet inte vad jag ska göra... Jag orkar inte leva utan både dig och pappa. Jag kan bara inte" sa jag tyst och sjönk ihop på min säng.
Justin tittade ner på sina händer och hans mungipor gled neråt lite. Jag tog hans båda händer i mina och sökte efter hans blick.
"Justin, förlåt. Jag menade inte att få dig att känna skuldkänslor. Jag vet att du måste åka iväg från mig. Och jag klandrar dig inte för det. Du har miljontals fans som vill träffa dig och jag förstår verkligen att du inte kan stanna hos mig hela tiden. Och jag älskar dig tillräckligt mycket för att kunna acceptera det" sa jag.
"Jag vill inte lämna dig, jag vill vara med dig hela tiden. Men jag kan inte" sa han lågt, han lät besviken.
"Jag vet Justin, jag vet. Men det är inte bara det, jag vet inte hur jag ska hantera det här med mamma och pappa" sa jag och sedan blev jag tyst ett tag. "Jag har haft dom hos mig hela livet så jag vet inte hur det kommer bli nu. Och jag är rädd, jag är livrädd..."
Han tittade upp på mig och han såg riktigt ledsen ut. Jag suckade och sedan flyttade jag mig längre bak i sängen och lutade ryggen mot väggen.
Justin gjorde samma sak och tog min ena hand i sin. Jag lutade huvudet mot hans axel och sedan satt vi bara där tysta ett tag.
"Det kommer bli bra. Även fast det inte känns så just nu..." sa han efter ett tag.
"Jag orkar inte vara hemma, jag vill bara åka härifrån ett tag och tänka på annat..." sa jag.
"Mm... Jag förstår" sa han allvarligt. Jag sneglade upp på honom, han satt och tittade rakt fram och såg ut att tänka på något.
"Jag älskar dig också förresten" sa Justin efter ett tag. "Och jag kommer alltid finnas här för dig"
"Tack" sa jag. Han pussade mig på huvudet.
"Vill du ha glass eller nått?" frågade han.
"Gärna, men jag orkar inte hämta" sa jag och skrattade lite.
"Jag hämtar" sa han och sedan reste han sig upp. Jag tittade på honom när han gick ut ur rummet. Han var så fin.
Justins perspektiv
När jag kom ner till Sandras kök så satt hennes föräldrar där vid köksbordet. Dom båda log brett när dom såg mig.
"Behöver du någonting?" frågade Izzie vänligt. Jag skakade på huvudet.
"Jag ska bara hämta glass" sa jag och då gick Izzie och hämtade glassen i kylen och sträckte fram den till mig.
Jag tog två skålar och skedar i lådan och sedan började jag gå ut ur köket. Men jag stannade till och vände mig om mot dom igen. Dom tittade frågande på mig.
Jag kastade en snabb blick bakom mig för att se så att Sandra inte var påväg ner till köket. Hon fick inte höra det jag skulle säga till dom.
Efter att jag försäkrat mig om att hon inte skulle höra så vände jag mig om mot hennes föräldrar igen.
"Är det någonting du undrar över?" frågade Izzie och log.
"Ja faktiskt..." sa ja och sedan drog jag ut en stol och satte mig på den. "Jag bara undrar... Jag menar, det är så att om några dagar så ska ju jag åka härifrån som ni vet. Och då ska jag hem till mig, i Atlanta. Därför undrar jag ifall Sandra kanske skulle kunna få följa med? Jag menar, ifall det inte är något jätte viktigt i skolan som hon inte får missa eller så..." sa jag.
Hennes föräldrar såg lite förvånade ut, dom hade nog inte väntat sig att jag skulle fråga något sådant. Jag log lite prövande.
"Har du pratat med Sandra om det här?" frågade hennes pappa, Robert.
"Nej, jag tänkte att det kunde få bli en överraskning" svarade jag.
"När åker du?" frågade Izzie.
"Söndag" svarade jag. "Min pappa och mina småsyskon kommer över till Atlanta nästa vecka och hälsar på och jag vill gärna att Sandra får träffa dom också" fortsatte jag.
"Ja men det skulle väl vara kul! Eller vad säger du Rob?" sa Izzie glatt. Jag log tacksamt mot henne.
"Ja det skulle ju vara ganska bra ockå... Med tanke på... omständigheterna" svarade han och sedan log dom båda mot mig.
"Gud vad kul Justin!" sa Izzie. Jag nickade ivrigt och kände mig genast gladare.
"Great! Jag ber Scooter boka en till plats på flyget" sa jag och sedan reste jag mig upp. "Tack förresten!"
"Så lite så" sa Robert och log.
"Det är vi som borde tacka dig för att du låter henne följa med" sa Izzie. Jag log mot dom båda och sedan gick jag snabbt upp till Sandras rum igen.
När jag kom in i hennes rum så såg jag att hon hade satt sig vid hennes dator, hon tittade upp på mig när jag kom in i rummet.
Jag såg på hennes ansikte att det var någonting, hon hade ett lite... konstigt ansiktsuttryck.
"Vad är det? frågade jag.
"Bilderna på oss har redan kommit ut på internet..." svarade hon.
Jag ställde snabbt ner glassen och skålarna på databordet och sedan lyfte jag upp henne och satte mig på stolen. Hon satte sig i mitt knä.
Hon var inne på en skvallersida och hela sidan var full med bilder på oss två. På några bilder såg man lite av Sandras ansikte men hon höll för det på dom flesta bilderna.
"Ja...eller nej, egentligen inte. Jag har hållit det här inom mig ett tag nu, men jag vet inte vad jag ska göra... Jag orkar inte leva utan både dig och pappa. Jag kan bara inte" sa jag tyst och sjönk ihop på min säng.
Justin tittade ner på sina händer och hans mungipor gled neråt lite. Jag tog hans båda händer i mina och sökte efter hans blick.
"Justin, förlåt. Jag menade inte att få dig att känna skuldkänslor. Jag vet att du måste åka iväg från mig. Och jag klandrar dig inte för det. Du har miljontals fans som vill träffa dig och jag förstår verkligen att du inte kan stanna hos mig hela tiden. Och jag älskar dig tillräckligt mycket för att kunna acceptera det" sa jag.
"Jag vill inte lämna dig, jag vill vara med dig hela tiden. Men jag kan inte" sa han lågt, han lät besviken.
"Jag vet Justin, jag vet. Men det är inte bara det, jag vet inte hur jag ska hantera det här med mamma och pappa" sa jag och sedan blev jag tyst ett tag. "Jag har haft dom hos mig hela livet så jag vet inte hur det kommer bli nu. Och jag är rädd, jag är livrädd..."
Han tittade upp på mig och han såg riktigt ledsen ut. Jag suckade och sedan flyttade jag mig längre bak i sängen och lutade ryggen mot väggen.
Justin gjorde samma sak och tog min ena hand i sin. Jag lutade huvudet mot hans axel och sedan satt vi bara där tysta ett tag.
"Det kommer bli bra. Även fast det inte känns så just nu..." sa han efter ett tag.
"Jag orkar inte vara hemma, jag vill bara åka härifrån ett tag och tänka på annat..." sa jag.
"Mm... Jag förstår" sa han allvarligt. Jag sneglade upp på honom, han satt och tittade rakt fram och såg ut att tänka på något.
"Jag älskar dig också förresten" sa Justin efter ett tag. "Och jag kommer alltid finnas här för dig"
"Tack" sa jag. Han pussade mig på huvudet.
"Vill du ha glass eller nått?" frågade han.
"Gärna, men jag orkar inte hämta" sa jag och skrattade lite.
"Jag hämtar" sa han och sedan reste han sig upp. Jag tittade på honom när han gick ut ur rummet. Han var så fin.
Justins perspektiv
När jag kom ner till Sandras kök så satt hennes föräldrar där vid köksbordet. Dom båda log brett när dom såg mig.
"Behöver du någonting?" frågade Izzie vänligt. Jag skakade på huvudet.
"Jag ska bara hämta glass" sa jag och då gick Izzie och hämtade glassen i kylen och sträckte fram den till mig.
Jag tog två skålar och skedar i lådan och sedan började jag gå ut ur köket. Men jag stannade till och vände mig om mot dom igen. Dom tittade frågande på mig.
Jag kastade en snabb blick bakom mig för att se så att Sandra inte var påväg ner till köket. Hon fick inte höra det jag skulle säga till dom.
Efter att jag försäkrat mig om att hon inte skulle höra så vände jag mig om mot hennes föräldrar igen.
"Är det någonting du undrar över?" frågade Izzie och log.
"Ja faktiskt..." sa ja och sedan drog jag ut en stol och satte mig på den. "Jag bara undrar... Jag menar, det är så att om några dagar så ska ju jag åka härifrån som ni vet. Och då ska jag hem till mig, i Atlanta. Därför undrar jag ifall Sandra kanske skulle kunna få följa med? Jag menar, ifall det inte är något jätte viktigt i skolan som hon inte får missa eller så..." sa jag.
Hennes föräldrar såg lite förvånade ut, dom hade nog inte väntat sig att jag skulle fråga något sådant. Jag log lite prövande.
"Har du pratat med Sandra om det här?" frågade hennes pappa, Robert.
"Nej, jag tänkte att det kunde få bli en överraskning" svarade jag.
"När åker du?" frågade Izzie.
"Söndag" svarade jag. "Min pappa och mina småsyskon kommer över till Atlanta nästa vecka och hälsar på och jag vill gärna att Sandra får träffa dom också" fortsatte jag.
"Ja men det skulle väl vara kul! Eller vad säger du Rob?" sa Izzie glatt. Jag log tacksamt mot henne.
"Ja det skulle ju vara ganska bra ockå... Med tanke på... omständigheterna" svarade han och sedan log dom båda mot mig.
"Gud vad kul Justin!" sa Izzie. Jag nickade ivrigt och kände mig genast gladare.
"Great! Jag ber Scooter boka en till plats på flyget" sa jag och sedan reste jag mig upp. "Tack förresten!"
"Så lite så" sa Robert och log.
"Det är vi som borde tacka dig för att du låter henne följa med" sa Izzie. Jag log mot dom båda och sedan gick jag snabbt upp till Sandras rum igen.
När jag kom in i hennes rum så såg jag att hon hade satt sig vid hennes dator, hon tittade upp på mig när jag kom in i rummet.
Jag såg på hennes ansikte att det var någonting, hon hade ett lite... konstigt ansiktsuttryck.
"Vad är det? frågade jag.
"Bilderna på oss har redan kommit ut på internet..." svarade hon.
Jag ställde snabbt ner glassen och skålarna på databordet och sedan lyfte jag upp henne och satte mig på stolen. Hon satte sig i mitt knä.
Hon var inne på en skvallersida och hela sidan var full med bilder på oss två. På några bilder såg man lite av Sandras ansikte men hon höll för det på dom flesta bilderna.
Life isn't right without you - Episode 90
2011-03-09 @ 07:30:00När Nick fick syn på mig dog hans leende ut. Han tittade frågande på Sandra, han hade nog inte alls förväntat sig att jag skulle vara med.
"Hej Nick" sa jag kort när jag kom fram till dom. Han nickade.
"Hej" sa han sedan och tittade snabbt ner i marken.
"Du...vi måste snacka om en grej" sa jag allvarligt och gav honom en hård blick.
"Om det här handlar om festen så vill jag bara..." började Nick. "Nej, det här handlar inte om festen. Vi är här för att snacka med dig om...din flickvän" avbröt jag honom.
Nick skruvade lite på sig och tittade åt ett annat håll.
"Kolla på mig när jag pratar med dig" snäste jag och han vände snabbt blicken mot mig och Sandra igen.
Jag väntade på att han skulle säga något.
"Du och Selena, huh?" sa Sandra.
"Hur fan kan du kyssa Sandra, ringa henne stup i kvarten och sedan bli tillsammans med Selena? Va?" sa jag irriterat. "Gör du det här för att jävlas med mig eller?"
"Jag älskar henne, okej?!" sa Nick. "Jag vet att jag betedde mig riktigt svinigt på festen och jag skulle aldrig ha försökt...ja ni vet. Men jag är kär i Selena. Jag lovar, jag leker inte med henne"
Jag kände hur ilskan bubblade inom mig men jag höll mig lugn för Sandras skull.
"Det hoppas jag verkligen! Break her heart, I'll break your face, okej?" sa jag allvarligt och spände blicken i Nick.
Han sa inget utan nickade bara. "Förlåt" sa han sedan och tittade på Sandra, sedan på mig.
"Men snälla, säg inget till henne? Det var ett misstag, jag menade inget med det" sa Nick vädjande mot oss.
"Jag tycker att du ska berätta, ärlighet varar längst" sa Sandra. "Och Selena förtjänar att veta"
Jag nickade instämmande.
"Okej" sa Nick bara och blickade bortåt igen.
Jag tog tag i Sandras hand.
"Vi måste gå nu...Hej då Nick" sa hon och sedan vände vi oss om och gick därifrån, tillbaks till min bil.
Sandras perspektiv
Vi gick, hand i hand, iväg från Nick. På vägen till bilen utväxlade vi inte en enda mening.
Justin var väldigt irriterad så jag bestämde mig för att inte säga något, istället kramade jag om hans hand lite hårdare och gick närmare honom.
Helt plötsligt hördes ett gäng röster ropa något i närheten. Jag skruvade lite på mig för att se vart ljudet kom ifrån och till min stora förvåning var det 4 fyra fotografer som kom springandes bakom oss.
"BIEBEEEER! BIEBER!" ropade den ena. "Justin! Vad hände nyss? Varför är du så arg? Vem är tjejen?" fortsatte den andra samtidigt som dom lät sina kamerablixtar smattra på oss.
Justin suckade ljudligt, kastade en snabb blick över axeln och släppte sedan min hand. Jag kände stressen inom mig och visste inte riktigt vad jag skulle göra.
"Kom, skynda dig!" sa Justin till mig och började gå snabbare mot sin bil. Jag hängde på och så fort vi båda var inne i bilen trampade Justin på gasen och vi åkte fort iväg.
"Fan" sa han efter ett tag.
"Tror du de lyckades fånga mitt ansikte?" frågade jag osäkert och sneglade på honom.
"Jag vet inte...Men tidningarna kommer svämma över av skvaller nu. Mer än förut, och fansen...kommer freaka" suckade Justin. "Men oroa dig inte, allt kommer gå bra" sa han och log mot mig. Det var väldigt typsikt honom att försöka lugna ner allt och alla i såna här situatuoner.
Jag log tillbaka men suckade tyst för mig själv. En del av Justins fans skulle hata mig.
Det hade ju skrivits mycket om oss och bilderna från Miami och den i bilen när vi kysstes hade cirkulerat i pressen i flera veckor. Där kunde man dock inte se mitt ansikte, så ingen visste säkert vem jag var...Men de nya bilderna kanske visade mer än de borde.
70.000 personer hade slutat följa Justin på Twitter efter att han hade berättat på Ellen Degeneres Show att han hade en flickvän och flera tusen twittrade hatkommentarer om oss varje dag.
"Framme" sa plötsligt Justin. Vi höll precis på att rulla upp för infarten till mitt hus.
Jag hade inte märkt att vi hade åkt hit, måste ha varit väldigt försjunken i mina tankar.
"Vad tänker du på egentligen?" frågade Justin med ett leende när han hade parkerat. Det var skönt att se honom le igen.
"Eh...ingenting viktigt" sa jag och pussade honom snabbt.
Vi gick ur bilen och sedan upp för stengången till mitt vita hus.
Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren. Det kändes jobbigt och väldigt påfrestande att vara hemma just nu, på grund av allt med skilsmässan.
"Men hej!" utbrast mamma förvånat, men glatt när hon kom gåendes från köket. Pappa gick strax bakom henne med en stor kartong i famnen.
"Hej hej! Kul att se dig igen Justin!" sa han och släppte ner den stora kartongen för att hälsa.
"Hej, detsamma!" sa Justin glatt och kramade om mina föräldrar.
"Ursäkta röran här, men jag håller på att packa inför...flytten" sa pappa ursäktande och tittade menade på alla lådor och prylar som stod uppradade lite överallt i rummet.
Klumpen i magen på mig infann sig igen och jag suckade. Det här var inte lätt. Justin sneglade lite på mig.
"Ja...jag hörde om...det där. Jag är ledsen" sa Justin.
"Ja, det är...väldigt tråkigt" sa mamma och pappa nickade.
Jag fnös bakom dom.
"Kom Justin" sa jag och drog med mig honom upp för trapporna till mitt rum.
"Är du okej..?" frågade han efter att ha stängt dörren bakom oss.
"Ja...eller nej, egentligen inte. Jag har hållit det här inom mig ett tag nu, men jag vet inte vad jag ska göra...Jag orkar inte leva utan både dig och pappa. Jag kan bara inte" sa jag tyst och sjönk ihop på min säng.
"Hej Nick" sa jag kort när jag kom fram till dom. Han nickade.
"Hej" sa han sedan och tittade snabbt ner i marken.
"Du...vi måste snacka om en grej" sa jag allvarligt och gav honom en hård blick.
"Om det här handlar om festen så vill jag bara..." började Nick. "Nej, det här handlar inte om festen. Vi är här för att snacka med dig om...din flickvän" avbröt jag honom.
Nick skruvade lite på sig och tittade åt ett annat håll.
"Kolla på mig när jag pratar med dig" snäste jag och han vände snabbt blicken mot mig och Sandra igen.
Jag väntade på att han skulle säga något.
"Du och Selena, huh?" sa Sandra.
"Hur fan kan du kyssa Sandra, ringa henne stup i kvarten och sedan bli tillsammans med Selena? Va?" sa jag irriterat. "Gör du det här för att jävlas med mig eller?"
"Jag älskar henne, okej?!" sa Nick. "Jag vet att jag betedde mig riktigt svinigt på festen och jag skulle aldrig ha försökt...ja ni vet. Men jag är kär i Selena. Jag lovar, jag leker inte med henne"
Jag kände hur ilskan bubblade inom mig men jag höll mig lugn för Sandras skull.
"Det hoppas jag verkligen! Break her heart, I'll break your face, okej?" sa jag allvarligt och spände blicken i Nick.
Han sa inget utan nickade bara. "Förlåt" sa han sedan och tittade på Sandra, sedan på mig.
"Men snälla, säg inget till henne? Det var ett misstag, jag menade inget med det" sa Nick vädjande mot oss.
"Jag tycker att du ska berätta, ärlighet varar längst" sa Sandra. "Och Selena förtjänar att veta"
Jag nickade instämmande.
"Okej" sa Nick bara och blickade bortåt igen.
Jag tog tag i Sandras hand.
"Vi måste gå nu...Hej då Nick" sa hon och sedan vände vi oss om och gick därifrån, tillbaks till min bil.
Sandras perspektiv
Vi gick, hand i hand, iväg från Nick. På vägen till bilen utväxlade vi inte en enda mening.
Justin var väldigt irriterad så jag bestämde mig för att inte säga något, istället kramade jag om hans hand lite hårdare och gick närmare honom.
Helt plötsligt hördes ett gäng röster ropa något i närheten. Jag skruvade lite på mig för att se vart ljudet kom ifrån och till min stora förvåning var det 4 fyra fotografer som kom springandes bakom oss.
"BIEBEEEER! BIEBER!" ropade den ena. "Justin! Vad hände nyss? Varför är du så arg? Vem är tjejen?" fortsatte den andra samtidigt som dom lät sina kamerablixtar smattra på oss.
Justin suckade ljudligt, kastade en snabb blick över axeln och släppte sedan min hand. Jag kände stressen inom mig och visste inte riktigt vad jag skulle göra.
"Kom, skynda dig!" sa Justin till mig och började gå snabbare mot sin bil. Jag hängde på och så fort vi båda var inne i bilen trampade Justin på gasen och vi åkte fort iväg.
"Fan" sa han efter ett tag.
"Tror du de lyckades fånga mitt ansikte?" frågade jag osäkert och sneglade på honom.
"Jag vet inte...Men tidningarna kommer svämma över av skvaller nu. Mer än förut, och fansen...kommer freaka" suckade Justin. "Men oroa dig inte, allt kommer gå bra" sa han och log mot mig. Det var väldigt typsikt honom att försöka lugna ner allt och alla i såna här situatuoner.
Jag log tillbaka men suckade tyst för mig själv. En del av Justins fans skulle hata mig.
Det hade ju skrivits mycket om oss och bilderna från Miami och den i bilen när vi kysstes hade cirkulerat i pressen i flera veckor. Där kunde man dock inte se mitt ansikte, så ingen visste säkert vem jag var...Men de nya bilderna kanske visade mer än de borde.
70.000 personer hade slutat följa Justin på Twitter efter att han hade berättat på Ellen Degeneres Show att han hade en flickvän och flera tusen twittrade hatkommentarer om oss varje dag.
"Framme" sa plötsligt Justin. Vi höll precis på att rulla upp för infarten till mitt hus.
Jag hade inte märkt att vi hade åkt hit, måste ha varit väldigt försjunken i mina tankar.
"Vad tänker du på egentligen?" frågade Justin med ett leende när han hade parkerat. Det var skönt att se honom le igen.
"Eh...ingenting viktigt" sa jag och pussade honom snabbt.
Vi gick ur bilen och sedan upp för stengången till mitt vita hus.
Jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren. Det kändes jobbigt och väldigt påfrestande att vara hemma just nu, på grund av allt med skilsmässan.
"Men hej!" utbrast mamma förvånat, men glatt när hon kom gåendes från köket. Pappa gick strax bakom henne med en stor kartong i famnen.
"Hej hej! Kul att se dig igen Justin!" sa han och släppte ner den stora kartongen för att hälsa.
"Hej, detsamma!" sa Justin glatt och kramade om mina föräldrar.
"Ursäkta röran här, men jag håller på att packa inför...flytten" sa pappa ursäktande och tittade menade på alla lådor och prylar som stod uppradade lite överallt i rummet.
Klumpen i magen på mig infann sig igen och jag suckade. Det här var inte lätt. Justin sneglade lite på mig.
"Ja...jag hörde om...det där. Jag är ledsen" sa Justin.
"Ja, det är...väldigt tråkigt" sa mamma och pappa nickade.
Jag fnös bakom dom.
"Kom Justin" sa jag och drog med mig honom upp för trapporna till mitt rum.
"Är du okej..?" frågade han efter att ha stängt dörren bakom oss.
"Ja...eller nej, egentligen inte. Jag har hållit det här inom mig ett tag nu, men jag vet inte vad jag ska göra...Jag orkar inte leva utan både dig och pappa. Jag kan bara inte" sa jag tyst och sjönk ihop på min säng.
Life isn't right without you - Episode 89
2011-03-08 @ 18:36:09Jag gick tillbaka till dom andra och slog mig ner för att börja äta. Jag kände en del blickar på mig men låtsades inte om det utan började istället prata med mina vänner medans jag åt.
Bussresan tillbaka till skolan kändes gå mycket snabbare än den till museumet. Fast det kunde ju såklart ha berott på att jag hade så kul.
När bussen rullade in på skolans parkering så såg jag Justin stå lutad mot en svart bil, jag såg även många människor som diskret försökte titta på honom.
Jag kunde inte hjälpa att känna ett styng av stolthet när han gick mot mig med ett brett leende på sina läppar.
Jag kunde känna blickarna i ryggen men dom berörde inte mig, jag var bara så himla glad över att ha honom. Att han var min.
"Hej beautiful" sa han när han var tillräckligt nära för att jag skulle höra honom.
"Hej" svarade jag lite generat och sedan pussades vi snabbt. Vanessa och Linnea dök upp bredvid oss.
"Hej Justin" sa Linnea och dom kramades.
"Hej!" sa han till dom båda och sedan tittade han på Vanessa. "Tack, verkligen tack! För senast vi pratade. Jag är fortfarande skyldig dig en gentjänst!" sa han uppriktigt till henne.
"Det är lugnt! Så du är inte skyldig mig någonting!" svarade hon och log lite nervöst.
Jag såg på Vanessa att hon var allt annat än lugn, hon stod och trampade nervöst i marken. Antagligen hade Justin aldrig släppt lös sin charm helt med henne.
Jag visste om det själv, hans bruna ögon kunde få en att vara nära på att svimma. Dom var så vackra och djupa.
"Är du klar så att vi kan åka?" frågade Justin mig och tog min hand.
"Jag tror det..." svarade jag osäkert och sedan vände jag mig om och letade med blicken efter Mr. Thyne.
"Mr. Thyne!" ropade jag och väntade till han tittade åt mitt håll. "Får man åka hem nu?" frågade jag.
"Ja visst! Tack alla för en super rolig dag, ni har varit grymma!" ropade han högt.
"Då drar vi" sa Justin och blinkade med ena ögat. Vi båda sa hejdå till alla som stod i närheten och sedan gick vi och satte oss i hans bil.
"Ring Nick nu och säg att vi vill träffa honom" sa Justin direkt när vi satt oss i bilen. Jag tog upp mobilen och det gick ganska många signaler innan han svarade.
"Hallå?" svarade han.
"Hej Nick"
"Sandra? Är det du?" frågade han förvånat men han lät samtidigt glad. Jag såg att Justin himlade med ögonen, han hade förmodligen hört vad Nick sagt.
"Haha ja" svarade jag och sedan blev vi tysta ett tag. "Jag bara undrar ifall du har tid att träffas?"
"När?" frågade han ivrigt. Jag suckade inombords, varför var han tvungen att göra det här så komplicerat?
"Eh... Nu, helst" svarade jag.
"Jag har inget planerat, vart vill du träffas?"
"Jag vet inte... Eller vet du vart parken är som nästan är nere vid stranden?" sa jag och tittade på Justin, han nickade.
"Ja, jag vet vart det ligger. Ska vi ses där om... en kvart?" föreslog han.
"Det blir bra, hejdå" sa jag och sedan la jag på. Jag tittade på Justin som såg lite sur ut.
"Är du verkligen så avundsjuk?" frågade jag, lite retsamt och log.
"Va? Jag är inte avundsjuk, jag är bara... trött. På Nick alltså" svarade han oskyldigt. Jag log bara brett och sedan böjde jag mig mot honom för att kyssa honom.
"Nu åker vi" sa jag sedan och Justin, som nu hade mjuknat, log brett.
"Vänta... Jag måste bara" sa han och sedan kysste han mig igen. Vi båda flinade mot varandra och sedan körde vi iväg.
Justins perspektiv:
När vi kom fram till parken så såg jag Nick stå en bit bort. Han höll på med sin mobil.
Jag blev irriterad bara av att se honom.
Sandra gick fram och hälsade på honom, han såg onödigt glad ut. Det gjorde mig ännu mera irriterad.
När Nick fick syn på mig dog hans leende ut. Han tittade frågande på Sandra, han hade nog inte alls förväntat sig att jag skulle vara med.
"Hej Nick" sa jag kort när jag kom fram till dom. Han nickade.
"Hej" sa han sedan och tittade snabbt ner i marken.
"Du...vi måste snacka om en grej" sa jag allvarligt och gav honom en hård blick.
Spännande! Vad händer nu?
Kommentera mycket för en ny del redan ikväll :)
Bussresan tillbaka till skolan kändes gå mycket snabbare än den till museumet. Fast det kunde ju såklart ha berott på att jag hade så kul.
När bussen rullade in på skolans parkering så såg jag Justin stå lutad mot en svart bil, jag såg även många människor som diskret försökte titta på honom.
Jag kunde inte hjälpa att känna ett styng av stolthet när han gick mot mig med ett brett leende på sina läppar.
Jag kunde känna blickarna i ryggen men dom berörde inte mig, jag var bara så himla glad över att ha honom. Att han var min.
"Hej beautiful" sa han när han var tillräckligt nära för att jag skulle höra honom.
"Hej" svarade jag lite generat och sedan pussades vi snabbt. Vanessa och Linnea dök upp bredvid oss.
"Hej Justin" sa Linnea och dom kramades.
"Hej!" sa han till dom båda och sedan tittade han på Vanessa. "Tack, verkligen tack! För senast vi pratade. Jag är fortfarande skyldig dig en gentjänst!" sa han uppriktigt till henne.
"Det är lugnt! Så du är inte skyldig mig någonting!" svarade hon och log lite nervöst.
Jag såg på Vanessa att hon var allt annat än lugn, hon stod och trampade nervöst i marken. Antagligen hade Justin aldrig släppt lös sin charm helt med henne.
Jag visste om det själv, hans bruna ögon kunde få en att vara nära på att svimma. Dom var så vackra och djupa.
"Är du klar så att vi kan åka?" frågade Justin mig och tog min hand.
"Jag tror det..." svarade jag osäkert och sedan vände jag mig om och letade med blicken efter Mr. Thyne.
"Mr. Thyne!" ropade jag och väntade till han tittade åt mitt håll. "Får man åka hem nu?" frågade jag.
"Ja visst! Tack alla för en super rolig dag, ni har varit grymma!" ropade han högt.
"Då drar vi" sa Justin och blinkade med ena ögat. Vi båda sa hejdå till alla som stod i närheten och sedan gick vi och satte oss i hans bil.
"Ring Nick nu och säg att vi vill träffa honom" sa Justin direkt när vi satt oss i bilen. Jag tog upp mobilen och det gick ganska många signaler innan han svarade.
"Hallå?" svarade han.
"Hej Nick"
"Sandra? Är det du?" frågade han förvånat men han lät samtidigt glad. Jag såg att Justin himlade med ögonen, han hade förmodligen hört vad Nick sagt.
"Haha ja" svarade jag och sedan blev vi tysta ett tag. "Jag bara undrar ifall du har tid att träffas?"
"När?" frågade han ivrigt. Jag suckade inombords, varför var han tvungen att göra det här så komplicerat?
"Eh... Nu, helst" svarade jag.
"Jag har inget planerat, vart vill du träffas?"
"Jag vet inte... Eller vet du vart parken är som nästan är nere vid stranden?" sa jag och tittade på Justin, han nickade.
"Ja, jag vet vart det ligger. Ska vi ses där om... en kvart?" föreslog han.
"Det blir bra, hejdå" sa jag och sedan la jag på. Jag tittade på Justin som såg lite sur ut.
"Är du verkligen så avundsjuk?" frågade jag, lite retsamt och log.
"Va? Jag är inte avundsjuk, jag är bara... trött. På Nick alltså" svarade han oskyldigt. Jag log bara brett och sedan böjde jag mig mot honom för att kyssa honom.
"Nu åker vi" sa jag sedan och Justin, som nu hade mjuknat, log brett.
"Vänta... Jag måste bara" sa han och sedan kysste han mig igen. Vi båda flinade mot varandra och sedan körde vi iväg.
Justins perspektiv:
När vi kom fram till parken så såg jag Nick stå en bit bort. Han höll på med sin mobil.
Jag blev irriterad bara av att se honom.
Sandra gick fram och hälsade på honom, han såg onödigt glad ut. Det gjorde mig ännu mera irriterad.
När Nick fick syn på mig dog hans leende ut. Han tittade frågande på Sandra, han hade nog inte alls förväntat sig att jag skulle vara med.
"Hej Nick" sa jag kort när jag kom fram till dom. Han nickade.
"Hej" sa han sedan och tittade snabbt ner i marken.
"Du...vi måste snacka om en grej" sa jag allvarligt och gav honom en hård blick.
Spännande! Vad händer nu?
Kommentera mycket för en ny del redan ikväll :)
Life isn't right without you - Episode 88
2011-03-07 @ 22:59:06Justin var fortfarande allvarlig.
Jag petade lite på hans mage. "Hörrö..." sa jag med ett leende och la huvudet på sned.
Justin flashade ett leende.
"Sådärja" sa jag och flinade. Han log ännu mer och böjde sig ner för att kyssa mig. Hans läppar var alldeles mjuka och smakade sött. Jag drog med mig honom till badrummet.
Väl där inne låste jag dörren om oss och började klä av mig. Justin tittade förbryllat på mig och bet sig i läppen.
"Vi tar en dusch innan vi går och lägger oss?" föreslog jag med ett leende.
Justin sa inget utan började istället dra av sig sina kläder som svar på min fråga.
"Så gärna" sa han och följde sedan efter mig bakom duschväggen.
Ungefär en och en halvtimme senare satt vi på sängen, båda två med endast handdukar på oss efter en väldigt lång och varm dusch.
Jag var helt utmattad och la mig ner på sängen, Justin gjorde samma sak och han vände sitt ansikte mot mitt.
Sedan låg han bara där och granskade mig noga. Han släppte inte blicken ifrån mitt ansikte utan tittade bara på mig länge.
Löjligt nog gjorde hans blick mig nervös, jag kunde inte hjälpa att den fick hela mitt skelett att mjukna och jag kände mig som en skumbanan.
Jag tittade in i hans hasselbruna ögon och kände hur det brände till på mina kinder. Justin log brett, antagligen för att han märkte att jag rodnade.
Han lyfte ena handen och strök mig på kinden, jag rös bara av det. Jag tittade på honom och ingen av oss sa någonting. Det behövdes inga ord.
Sandras perspektiv (Nästa dag):
När jag vaknade upp hemma hos Justin på morgonen av mitt alarm så satte jag mig upp ur sängen.
Jag var ovanligt pigg, inte ett dugg trött som jag nästan alltid brukade vara på morgorna när det var dags för skola.
Jag antog att det var pga att jag var med Justin igen, han gav mig energi på något konstigt sett. Det måste ha berott på det, varför var jag annars så pigg nu jämfört med innan?
Jag tassade försiktigt upp ur hans säng för att inte väcka honom och gick sedan till min väska för att dra på mig kläderna som jag skulle ha i skolan.
Som tur var, var det just den här tisdagen som vi skulle till ett museum så jag skulle inte ha en så himla lång dag idag.
Men samtidigt skulle jag mycket hellre velat bara krypa ner i sängen igen och ligga och mysa med Justin hela dagen. Den tanken lockade mycket mer.
Jag tittade på Justin som låg och såg på sidan med öppen mun. Jag log brett när jag såg honom, han var så söt. Jag gick fram och pussade honom på kinden.
Han drog lite på munnen och först trodde jag att han var vaken för han log lite. Men sedan snarkade han högt, jag skrattade till.
När jag kom till skolan så stod redan dom flesta i min klass på skolans parkering, redo för att kliva in i bussen somm vi skulle åka i till museumet.
"Där är du Williams! Vi har väntat på dig" sa min lärare Mr. Thyne.
"Förlåt att jag är sen, fastnade i trafiken" ursäktade jag mig.
"Det är okej, vi väntar inte bara på dig" svarade han och log. "Jag bara skojade lite med dig."
Jag tittade på honom och log lite mot honom, sedan klev jag på bussen. Jag gillade verkligen Mr. Thyne, eftersom han verkade gilla mig och alltid var trevlig mot mig.
Jag såg Linnea och Vanessa sitta långt bak i bussen, dom satt och pratade och skrattade tillsammans med några andra i min klass.
Jag hälsade på alla i min klass när jag passerade dom och sedan när jag kom bak så hälsade jag på alla dom också.
Jag satte mig ner på en ledig plats bredvid en kille i min klass som heter Gordon. Han log mot mig och verkade inte ha mycket emot att jag satt bredvid honom.
Gordon var en mycket snäll kille som alltid var glad och trevlig mot mig. Han var väldigt duktig i skolan och det ledde till att en del ibland körde med honom och han blev ibland retad...
"Hur är det med dig?" frågade Gordon och log vänligt mot mig.
"Det är bara bra med mig, hur är det själv?"
"Med mig är det bra..." svarade han lite svävande och sedan tvekade han lite och bet sig i läppen. "Jag hörde att Justin är här och hälsar på... Det måste väl vara roligt, för dig menar jag?" frågade han sedan försiktigt.
"Ja, jo... Det är det" svarade jag och log lite.
"Förlåt ifall jag är jobbig som tar upp honom, antar att alla alltid pumpar dig om detaljer?" gissade han. Jag skrattade lite.
"Ja, dom flesta gör det. Men ärligt Gordon, det gör inget" lovade jag.
Resten av bussresan satt vi alla och pratade och jag hade väldigt kul. Efter cirka 40 minuter så var vi framme vid museumet och vi alla klev ur bussen.
Mr. Thyne delade in oss i grupper om tre och sedan fick vi uppgifter som vi skulle lösa tillsammans i gruppen. Jag hamnade i en grupp med en tjej som hette Janica och en kille som hette Noah.
Jag tyckte mycket om dom båda så det skulle nog bli en ganska kul dag trots allt. Och till min stora förtjusning var det ett museum som handlade om forntida djur som tex dinosaurier.
Jag hade varit intresserad av det i hemlighet sedan jag varit liten och när jag varit mindre så hade jag drömt om att bli en arkeolog när jag blev äldre.
Vi jobbade bra tillsammans i gruppen och det kändes som att det inte hade gått någon lång stund alls innan det var dags för att äta lunch och sedan åka hem.
Vi alla gick och hämtade våra väskor och jag tog upp min mobil som jag hade glömt där i min väska och såg att jag hade ett missat samtal ifrån Justin.
Jag tryckte på "ringa upp-knappen" och det gick inte mer än tre signaler innan jag hörde Justins röst på andra sidan linjen.
"Hej baby" svarade han glatt. "Jag har försökt ringa dig"
"Hej! Ja, jag vet men jag hade inte mobilen på mig" sa jag.
"Jaha, vart är du nu?" frågade han.
"På museum med min klass, men vi ska bara äta lunch sen ska vi börja åka hem"
"När är du hemma? Jag är påväg till Nick nu me-..." började han.
"Du är påväg vart?" frågade jag, förmodligen ganska högt för många i min klass vände sina huvuden mot mitt håll.
"Till Nick, vi skulle ju snacka med honom" svarade han som om det var självklart.
"Ja, men... Jag måste vara med när du pratar med honom" svarade jag snabbt.
"Varför? Jag kan ta hand om honom själv" sa Justin kaxigt. Jag suckade.
"Det är just det som är grejen Justin, du kommer bara bli arg och hota honom med något i stil med 'om du sårar Selena så kommer du råka illa ut', eller något sånt, och jag vill inte att du ska bli arg på honom igen..." sa jag lågt för att inte alla nyfikna öron i närheten skulle höra vad jag sa.
Men jag märkte ändå att flera satt och tjuvlyssnade, antagligen för att dom förstod att det var Justin jag pratade med. Dom hade inte vant sig än, om dom nu någon gång skulle göra det...
"Okej då... Jag väntar på dig när du kommer tillbaka till skolan, ska jag vara där om lite mer än en timma?" sa han tillslut.
"Tack Justin! Ja, det blir bra, ses då. Puss"
"Puss, älskar dig" sa han och sedan lade vi på.
Jag gick tillbaka till dom andra och slog mig ner för att börja äta. Jag kände en del blickar på mig men låtsades inte om det utan började istället prata med mina vänner medans jag åt.
Jag petade lite på hans mage. "Hörrö..." sa jag med ett leende och la huvudet på sned.
Justin flashade ett leende.
"Sådärja" sa jag och flinade. Han log ännu mer och böjde sig ner för att kyssa mig. Hans läppar var alldeles mjuka och smakade sött. Jag drog med mig honom till badrummet.
Väl där inne låste jag dörren om oss och började klä av mig. Justin tittade förbryllat på mig och bet sig i läppen.
"Vi tar en dusch innan vi går och lägger oss?" föreslog jag med ett leende.
Justin sa inget utan började istället dra av sig sina kläder som svar på min fråga.
"Så gärna" sa han och följde sedan efter mig bakom duschväggen.
Ungefär en och en halvtimme senare satt vi på sängen, båda två med endast handdukar på oss efter en väldigt lång och varm dusch.
Jag var helt utmattad och la mig ner på sängen, Justin gjorde samma sak och han vände sitt ansikte mot mitt.
Sedan låg han bara där och granskade mig noga. Han släppte inte blicken ifrån mitt ansikte utan tittade bara på mig länge.
Löjligt nog gjorde hans blick mig nervös, jag kunde inte hjälpa att den fick hela mitt skelett att mjukna och jag kände mig som en skumbanan.
Jag tittade in i hans hasselbruna ögon och kände hur det brände till på mina kinder. Justin log brett, antagligen för att han märkte att jag rodnade.
Han lyfte ena handen och strök mig på kinden, jag rös bara av det. Jag tittade på honom och ingen av oss sa någonting. Det behövdes inga ord.
Sandras perspektiv (Nästa dag):
När jag vaknade upp hemma hos Justin på morgonen av mitt alarm så satte jag mig upp ur sängen.
Jag var ovanligt pigg, inte ett dugg trött som jag nästan alltid brukade vara på morgorna när det var dags för skola.
Jag antog att det var pga att jag var med Justin igen, han gav mig energi på något konstigt sett. Det måste ha berott på det, varför var jag annars så pigg nu jämfört med innan?
Jag tassade försiktigt upp ur hans säng för att inte väcka honom och gick sedan till min väska för att dra på mig kläderna som jag skulle ha i skolan.
Som tur var, var det just den här tisdagen som vi skulle till ett museum så jag skulle inte ha en så himla lång dag idag.
Men samtidigt skulle jag mycket hellre velat bara krypa ner i sängen igen och ligga och mysa med Justin hela dagen. Den tanken lockade mycket mer.
Jag tittade på Justin som låg och såg på sidan med öppen mun. Jag log brett när jag såg honom, han var så söt. Jag gick fram och pussade honom på kinden.
Han drog lite på munnen och först trodde jag att han var vaken för han log lite. Men sedan snarkade han högt, jag skrattade till.
När jag kom till skolan så stod redan dom flesta i min klass på skolans parkering, redo för att kliva in i bussen somm vi skulle åka i till museumet.
"Där är du Williams! Vi har väntat på dig" sa min lärare Mr. Thyne.
"Förlåt att jag är sen, fastnade i trafiken" ursäktade jag mig.
"Det är okej, vi väntar inte bara på dig" svarade han och log. "Jag bara skojade lite med dig."
Jag tittade på honom och log lite mot honom, sedan klev jag på bussen. Jag gillade verkligen Mr. Thyne, eftersom han verkade gilla mig och alltid var trevlig mot mig.
Jag såg Linnea och Vanessa sitta långt bak i bussen, dom satt och pratade och skrattade tillsammans med några andra i min klass.
Jag hälsade på alla i min klass när jag passerade dom och sedan när jag kom bak så hälsade jag på alla dom också.
Jag satte mig ner på en ledig plats bredvid en kille i min klass som heter Gordon. Han log mot mig och verkade inte ha mycket emot att jag satt bredvid honom.
Gordon var en mycket snäll kille som alltid var glad och trevlig mot mig. Han var väldigt duktig i skolan och det ledde till att en del ibland körde med honom och han blev ibland retad...
"Hur är det med dig?" frågade Gordon och log vänligt mot mig.
"Det är bara bra med mig, hur är det själv?"
"Med mig är det bra..." svarade han lite svävande och sedan tvekade han lite och bet sig i läppen. "Jag hörde att Justin är här och hälsar på... Det måste väl vara roligt, för dig menar jag?" frågade han sedan försiktigt.
"Ja, jo... Det är det" svarade jag och log lite.
"Förlåt ifall jag är jobbig som tar upp honom, antar att alla alltid pumpar dig om detaljer?" gissade han. Jag skrattade lite.
"Ja, dom flesta gör det. Men ärligt Gordon, det gör inget" lovade jag.
Resten av bussresan satt vi alla och pratade och jag hade väldigt kul. Efter cirka 40 minuter så var vi framme vid museumet och vi alla klev ur bussen.
Mr. Thyne delade in oss i grupper om tre och sedan fick vi uppgifter som vi skulle lösa tillsammans i gruppen. Jag hamnade i en grupp med en tjej som hette Janica och en kille som hette Noah.
Jag tyckte mycket om dom båda så det skulle nog bli en ganska kul dag trots allt. Och till min stora förtjusning var det ett museum som handlade om forntida djur som tex dinosaurier.
Jag hade varit intresserad av det i hemlighet sedan jag varit liten och när jag varit mindre så hade jag drömt om att bli en arkeolog när jag blev äldre.
Vi jobbade bra tillsammans i gruppen och det kändes som att det inte hade gått någon lång stund alls innan det var dags för att äta lunch och sedan åka hem.
Vi alla gick och hämtade våra väskor och jag tog upp min mobil som jag hade glömt där i min väska och såg att jag hade ett missat samtal ifrån Justin.
Jag tryckte på "ringa upp-knappen" och det gick inte mer än tre signaler innan jag hörde Justins röst på andra sidan linjen.
"Hej baby" svarade han glatt. "Jag har försökt ringa dig"
"Hej! Ja, jag vet men jag hade inte mobilen på mig" sa jag.
"Jaha, vart är du nu?" frågade han.
"På museum med min klass, men vi ska bara äta lunch sen ska vi börja åka hem"
"När är du hemma? Jag är påväg till Nick nu me-..." började han.
"Du är påväg vart?" frågade jag, förmodligen ganska högt för många i min klass vände sina huvuden mot mitt håll.
"Till Nick, vi skulle ju snacka med honom" svarade han som om det var självklart.
"Ja, men... Jag måste vara med när du pratar med honom" svarade jag snabbt.
"Varför? Jag kan ta hand om honom själv" sa Justin kaxigt. Jag suckade.
"Det är just det som är grejen Justin, du kommer bara bli arg och hota honom med något i stil med 'om du sårar Selena så kommer du råka illa ut', eller något sånt, och jag vill inte att du ska bli arg på honom igen..." sa jag lågt för att inte alla nyfikna öron i närheten skulle höra vad jag sa.
Men jag märkte ändå att flera satt och tjuvlyssnade, antagligen för att dom förstod att det var Justin jag pratade med. Dom hade inte vant sig än, om dom nu någon gång skulle göra det...
"Okej då... Jag väntar på dig när du kommer tillbaka till skolan, ska jag vara där om lite mer än en timma?" sa han tillslut.
"Tack Justin! Ja, det blir bra, ses då. Puss"
"Puss, älskar dig" sa han och sedan lade vi på.
Jag gick tillbaka till dom andra och slog mig ner för att börja äta. Jag kände en del blickar på mig men låtsades inte om det utan började istället prata med mina vänner medans jag åt.
Life isn't right without you - Episode 87
2011-03-06 @ 23:18:20"Så, hur går det med pressen då? Frågar dom mycket om er?" sa Selena plötsligt.
"Dom frågar ständigt vem Sandra är, eftersom att jag berättade om henne hos Ellen. Och så säger dom alltid; "Vad säger Selena om det här? Är inte hon ledsen att ni har gjort slut?" sa jag och skrattade lite.
"Haha ja, dom är på mig om det där hela tiden också. "Hur känns det nu när Justin har en ny tjej? Vad hände egentligen mellan er? Vet du vem Sandra är?" sa Selena och härmade reportrarnas ivriga röster. "När ska dom inse att vi bara är vänner? Jag har ju till och med en pojkvän..." fortsatte hon sedan, men sa det sista ordet väldigt tyst.
"Ja det kan man undra...WAIT! Vadå? Selena varför har du inte sagt något?!" frågade jag exalterat.
"Åh, berätta!" sa Sandra glatt. Både jag och hon nästan studsade på våra stolar.
Selena skrattade tyst innan hon tog ett djupt andetag och började prata.
"Han heter Nick" sa hon och log lyckligt.
"Va? Är du och Nick tillsammans igen? Jonas alltså?" frågade jag förvånat.
Selena skakade på huvudet.
"Haha nej! Du vet min barndomskompis Nick som jag har berättat för dig om?" sa Selena och tittade frågande på mig, som om hon kollade om jag hängde med.
"Det ringer inga klockor..." sa jag skämtsamt.
"Vi har varit vänner sen forever typ och vi bodde ju grannar i Texas. Jag vet inte om du såg honom på Demis fest men han var där då..." fortsatte Selena.
Jag trodde att jag skulle ramla av stolen eller något och Sandras ansiktsuttryck var obetalbart. Det såg ut som att hon höll på att tappa hakan. Det var inte möjligt! Menade hon Miami-Nick nu?
Selena tittade förvånat på mig och Sandra och skrattade lite.
"Va-vart bor han då?" stammade jag fram.
"I Miami...?" svarade Selena och tittade konstigt på mig. "Hörrni, vad är det? Ni ser jättekonstiga ut"
"Han försökte ky..." började jag men Sandra avbröt mig med en lätt puff i sidan.
"Vi är bara förvånade!" sa hon snabbt för att Selena inte skulle börja undra vad jag sa. "Men gud vad kul, hur länge har ni...?" fortsatte Sandra sedan.
"Vi har nyss...eller ja, vi firade en månad för några dagar sedan. Vi blev tillsammans på riktigt dagen efter Demis fest" sa Selena och log. Det syntes på henne att hon verkligen gillade Nick.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera eller vad jag skulle säga så jag log bara.
"Åh, vad kul!" sa Sandra, antagligen för att stämningen inte skulle bli så konstig, men jag märkte på henne att hon var väldigt chockad också. Nick hade ju försökt kyssa henne på festen...
Vad var han för kille egentligen? Om han höll på med Sandra ena stunden och blev tillsammans med Selena i den andra? Det här var bara så rörigt. Jag ville berätta för Selena om vad jag visste om Nick, för han förtjänade inte henne om han var den jag trodde att han var. Jag ville inte att Selena skulle bli sårad, men om jag berättade skulle hon antagligen bli det ändå. Jag var tvungen att snacka med Sandra om det innan jag berättade något.
Sandras perspektiv (senare hemma hos Justin)
Jag och Justin hade pratat hela vägen hem om Nick och Selena.
"Jag kan inte släppa det här, jag blir så sjukt arg. Vad är han för idiot?" muttrade Justin när vi kom in på hans rum lite senare.
"Jag vet inte men...Han var ju aldrig dum på Miami, tvärtom verkade han väldigt snäll. Det var nog egentligen bara för att han var full som han gjorde som han gjorde" sa jag fundersamt.
"Det är ingen ursäkt! Bara för att man är full kan man inte göra vad som helst? Och han och Selena var ju i princip tillsammans!" sa Justin argt.
"Nej jag vet...Men vi kanske borde prata med Nick innan och fråga ut honom innan vi berättar något för Selena?" sa jag och tittade frågande på Justin som stod med armarna i kors och tittade skeptiskt på mig.
"Mhm, okej" sa han och släppte ner armarna. "Men han ska fan inte få såra henne i alla fall"
"Nej, jag lovar. Vi löser det här, okej?" sa jag och började gå mot Justin. Jag la armarna runt honom.
Han omfamnade mig också.
"Okej" sa han.
"Du är en jättebra vän. Oroa dig inte för Selena, jag är säker på att Nick gillar henne på riktigt" sa jag övertygande.
"Tack. Ja annars får han med mig att göra" sa Justin surt. Jag började skratta lite åt honom.
"Vad?" frågade han hest. Jag skrattade ännu mer. "Sandra det är inte kul"
"Haha nej, men det var så sött när du sa 'Annars får han med mig att göra'" sa jag och log försynt.
Justin var fortfarande allvarlig.
Jag petade lite på hans mage. "Hörrö..." sa jag med ett leende och la huvudet på sned.
Justin flashade ett leende.
"Sådärja" sa jag och flinade. Han log ännu mer och böjde sig ner för att kyssa mig. Hans läppar var alldeles mjuka och smakade sött. Jag drog med mig honom till badrummet.
Väl där inne låste jag dörren om oss och började klä av mig. Justin tittade förbryllat på mig och bet sig i läppen.
"Vi tar en dusch innan vi går och lägger oss?" föreslog jag med ett leende.
Justin sa inget utan började istället dra av sig sina kläder som svar på min fråga.
"Så gärna" sa han och följde sedan efter mig bakom duschväggen.
"Dom frågar ständigt vem Sandra är, eftersom att jag berättade om henne hos Ellen. Och så säger dom alltid; "Vad säger Selena om det här? Är inte hon ledsen att ni har gjort slut?" sa jag och skrattade lite.
"Haha ja, dom är på mig om det där hela tiden också. "Hur känns det nu när Justin har en ny tjej? Vad hände egentligen mellan er? Vet du vem Sandra är?" sa Selena och härmade reportrarnas ivriga röster. "När ska dom inse att vi bara är vänner? Jag har ju till och med en pojkvän..." fortsatte hon sedan, men sa det sista ordet väldigt tyst.
"Ja det kan man undra...WAIT! Vadå? Selena varför har du inte sagt något?!" frågade jag exalterat.
"Åh, berätta!" sa Sandra glatt. Både jag och hon nästan studsade på våra stolar.
Selena skrattade tyst innan hon tog ett djupt andetag och började prata.
"Han heter Nick" sa hon och log lyckligt.
"Va? Är du och Nick tillsammans igen? Jonas alltså?" frågade jag förvånat.
Selena skakade på huvudet.
"Haha nej! Du vet min barndomskompis Nick som jag har berättat för dig om?" sa Selena och tittade frågande på mig, som om hon kollade om jag hängde med.
"Det ringer inga klockor..." sa jag skämtsamt.
"Vi har varit vänner sen forever typ och vi bodde ju grannar i Texas. Jag vet inte om du såg honom på Demis fest men han var där då..." fortsatte Selena.
Jag trodde att jag skulle ramla av stolen eller något och Sandras ansiktsuttryck var obetalbart. Det såg ut som att hon höll på att tappa hakan. Det var inte möjligt! Menade hon Miami-Nick nu?
Selena tittade förvånat på mig och Sandra och skrattade lite.
"Va-vart bor han då?" stammade jag fram.
"I Miami...?" svarade Selena och tittade konstigt på mig. "Hörrni, vad är det? Ni ser jättekonstiga ut"
"Han försökte ky..." började jag men Sandra avbröt mig med en lätt puff i sidan.
"Vi är bara förvånade!" sa hon snabbt för att Selena inte skulle börja undra vad jag sa. "Men gud vad kul, hur länge har ni...?" fortsatte Sandra sedan.
"Vi har nyss...eller ja, vi firade en månad för några dagar sedan. Vi blev tillsammans på riktigt dagen efter Demis fest" sa Selena och log. Det syntes på henne att hon verkligen gillade Nick.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera eller vad jag skulle säga så jag log bara.
"Åh, vad kul!" sa Sandra, antagligen för att stämningen inte skulle bli så konstig, men jag märkte på henne att hon var väldigt chockad också. Nick hade ju försökt kyssa henne på festen...
Vad var han för kille egentligen? Om han höll på med Sandra ena stunden och blev tillsammans med Selena i den andra? Det här var bara så rörigt. Jag ville berätta för Selena om vad jag visste om Nick, för han förtjänade inte henne om han var den jag trodde att han var. Jag ville inte att Selena skulle bli sårad, men om jag berättade skulle hon antagligen bli det ändå. Jag var tvungen att snacka med Sandra om det innan jag berättade något.
Sandras perspektiv (senare hemma hos Justin)
Jag och Justin hade pratat hela vägen hem om Nick och Selena.
"Jag kan inte släppa det här, jag blir så sjukt arg. Vad är han för idiot?" muttrade Justin när vi kom in på hans rum lite senare.
"Jag vet inte men...Han var ju aldrig dum på Miami, tvärtom verkade han väldigt snäll. Det var nog egentligen bara för att han var full som han gjorde som han gjorde" sa jag fundersamt.
"Det är ingen ursäkt! Bara för att man är full kan man inte göra vad som helst? Och han och Selena var ju i princip tillsammans!" sa Justin argt.
"Nej jag vet...Men vi kanske borde prata med Nick innan och fråga ut honom innan vi berättar något för Selena?" sa jag och tittade frågande på Justin som stod med armarna i kors och tittade skeptiskt på mig.
"Mhm, okej" sa han och släppte ner armarna. "Men han ska fan inte få såra henne i alla fall"
"Nej, jag lovar. Vi löser det här, okej?" sa jag och började gå mot Justin. Jag la armarna runt honom.
Han omfamnade mig också.
"Okej" sa han.
"Du är en jättebra vän. Oroa dig inte för Selena, jag är säker på att Nick gillar henne på riktigt" sa jag övertygande.
"Tack. Ja annars får han med mig att göra" sa Justin surt. Jag började skratta lite åt honom.
"Vad?" frågade han hest. Jag skrattade ännu mer. "Sandra det är inte kul"
"Haha nej, men det var så sött när du sa 'Annars får han med mig att göra'" sa jag och log försynt.
Justin var fortfarande allvarlig.
Jag petade lite på hans mage. "Hörrö..." sa jag med ett leende och la huvudet på sned.
Justin flashade ett leende.
"Sådärja" sa jag och flinade. Han log ännu mer och böjde sig ner för att kyssa mig. Hans läppar var alldeles mjuka och smakade sött. Jag drog med mig honom till badrummet.
Väl där inne låste jag dörren om oss och började klä av mig. Justin tittade förbryllat på mig och bet sig i läppen.
"Vi tar en dusch innan vi går och lägger oss?" föreslog jag med ett leende.
Justin sa inget utan började istället dra av sig sina kläder som svar på min fråga.
"Så gärna" sa han och följde sedan efter mig bakom duschväggen.
Sorry guys
2011-03-06 @ 15:37:20Hej allihopa!
Först och främst vill vi be om ursäkt för att uppdateringen har varit riktigt dålig den här veckan. Både jag och Sandra har försökt ta vara på lovet fullt ut och hittat på massa saker, därför har bloggandet fått lida lite...Sorry för det!
Men nu är vi på gång igen och en ny episode kommer ut om bara några timmar!
Dock har vi en fråga till er: Hur ofta tycker ni att vi ska uppdatera? Vad är bäst, att vi uppdaterar minst en gång per dag med lika långa avsnitt som vi har nu ELLER att vi lägger ut ca. fyra, mycket längre avsnitt i veckan?
Kommentera och säg vad ni tycker och kom gärna med andra idéer eller synpunkter om bloggen överhuvudtaget.
Ha det grymt bra så länge och tusen tack för att ni läser och gillar våran blogg!
/Sofia
Först och främst vill vi be om ursäkt för att uppdateringen har varit riktigt dålig den här veckan. Både jag och Sandra har försökt ta vara på lovet fullt ut och hittat på massa saker, därför har bloggandet fått lida lite...Sorry för det!
Men nu är vi på gång igen och en ny episode kommer ut om bara några timmar!
Dock har vi en fråga till er: Hur ofta tycker ni att vi ska uppdatera? Vad är bäst, att vi uppdaterar minst en gång per dag med lika långa avsnitt som vi har nu ELLER att vi lägger ut ca. fyra, mycket längre avsnitt i veckan?
Kommentera och säg vad ni tycker och kom gärna med andra idéer eller synpunkter om bloggen överhuvudtaget.
Ha det grymt bra så länge och tusen tack för att ni läser och gillar våran blogg!
/Sofia
Grattis Justin! :D
2011-03-01 @ 11:52:45Idag fyller Justin 17 år så jag tycker att ni alla borde kommentera grattis på det här inlägget och tweeta honom så att ni visar att ni är riktiga beliebers! :D
Tweeta: #happy17thbdaybiebs
Kommer tyvärr inte kunna skriva idag, jag ska ha en "fest" för JB ikväll så har maaaaaassvis att fixa nu idag men jag vet inte, Sofia kanske hinner slänga in ett inlägg? Får väl hoppas ;)
Ha en bra dag alla!
Tweeta: #happy17thbdaybiebs
Kommer tyvärr inte kunna skriva idag, jag ska ha en "fest" för JB ikväll så har maaaaaassvis att fixa nu idag men jag vet inte, Sofia kanske hinner slänga in ett inlägg? Får väl hoppas ;)
Ha en bra dag alla!
