"Är du okej..?" frågade han efter att ha stängt dörren bakom oss.
"Ja...eller nej, egentligen inte. Jag har hållit det här inom mig ett tag nu, men jag vet inte vad jag ska göra... Jag orkar inte leva utan både dig och pappa. Jag kan bara inte" sa jag tyst och sjönk ihop på min säng.

---

Justin tittade ner på sina händer och hans mungipor gled neråt lite. Jag tog hans båda händer i mina och sökte efter hans blick.
"Justin, förlåt. Jag menade inte att få dig att känna skuldkänslor. Jag vet att du måste åka iväg från mig. Och jag klandrar dig inte för det. Du har miljontals fans som vill träffa dig och jag förstår verkligen att du inte kan stanna hos mig hela tiden. Och jag älskar dig tillräckligt mycket för att kunna acceptera det" sa jag.
"Jag vill inte lämna dig, jag vill vara med dig hela tiden. Men jag kan inte" sa han lågt, han lät besviken.
"Jag vet Justin, jag vet. Men det är inte bara det, jag vet inte hur jag ska hantera det här med mamma och pappa" sa jag och sedan blev jag tyst ett tag. "Jag har haft dom hos mig hela livet så jag vet inte hur det kommer bli nu. Och jag är rädd, jag är livrädd..."
Han tittade upp på mig och han såg riktigt ledsen ut. Jag suckade och sedan flyttade jag mig längre bak i sängen och lutade ryggen mot väggen.
Justin gjorde samma sak och tog min ena hand i sin. Jag lutade huvudet mot hans axel och sedan satt vi bara där tysta ett tag.
"Det kommer bli bra. Även fast det inte känns så just nu..." sa han efter ett tag.
"Jag orkar inte vara hemma, jag vill bara åka härifrån ett tag och tänka på annat..." sa jag.
"Mm... Jag förstår" sa han allvarligt. Jag sneglade upp på honom, han satt och tittade rakt fram och såg ut att tänka på något.
"Jag älskar dig också förresten" sa Justin efter ett tag. "Och jag kommer alltid finnas här för dig"
"Tack" sa jag. Han pussade mig på huvudet.
"Vill du ha glass eller nått?" frågade han.
"Gärna, men jag orkar inte hämta" sa jag och skrattade lite.
"Jag hämtar" sa han och sedan reste han sig upp. Jag tittade på honom när han gick ut ur rummet. Han var så fin.

Justins perspektiv

När jag kom ner till Sandras kök så satt hennes föräldrar där vid köksbordet. Dom båda log brett när dom såg mig.
"Behöver du någonting?" frågade Izzie vänligt. Jag skakade på huvudet.
"Jag ska bara hämta glass" sa jag och då gick Izzie och hämtade glassen i kylen och sträckte fram den till mig.
Jag tog två skålar och skedar i lådan och sedan började jag gå ut ur köket. Men jag stannade till och vände mig om mot dom igen. Dom tittade frågande på mig.
Jag kastade en snabb blick bakom mig för att se så att Sandra inte var påväg ner till köket. Hon fick inte höra det jag skulle säga till dom.
Efter att jag försäkrat mig om att hon inte skulle höra så vände jag mig om mot hennes föräldrar igen.

"Är det någonting du undrar över?" frågade Izzie och log.
"Ja faktiskt..." sa ja och sedan drog jag ut en stol och satte mig på den. "Jag bara undrar... Jag menar, det är så att om några dagar så ska ju jag åka härifrån som ni vet. Och då ska jag hem till mig, i Atlanta. Därför undrar jag ifall Sandra kanske skulle kunna få följa med? Jag menar, ifall det inte är något jätte viktigt i skolan som hon inte får missa eller så..." sa jag.
Hennes föräldrar såg lite förvånade ut, dom hade nog inte väntat sig att jag skulle fråga något sådant. Jag log lite prövande.
"Har du pratat med Sandra om det här?" frågade hennes pappa, Robert.
"Nej, jag tänkte att det kunde få bli en överraskning" svarade jag.
"När åker du?" frågade Izzie.
"Söndag" svarade jag. "Min pappa och mina småsyskon kommer över till Atlanta nästa vecka och hälsar på och jag vill gärna att Sandra får träffa dom också" fortsatte jag.
"Ja men det skulle väl vara kul! Eller vad säger du Rob?" sa Izzie glatt. Jag log tacksamt mot henne.
"Ja det skulle ju vara ganska bra ockå... Med tanke på... omständigheterna" svarade han och sedan log dom båda mot mig.
"Gud vad kul Justin!" sa Izzie. Jag nickade ivrigt och kände mig genast gladare.
"Great! Jag ber Scooter boka en till plats på flyget" sa jag och sedan reste jag mig upp. "Tack förresten!"
"Så lite så" sa Robert och log.
"Det är vi som borde tacka dig för att du låter henne följa med" sa Izzie. Jag log mot dom båda och sedan gick jag snabbt upp till Sandras rum igen.

När jag kom in i hennes rum så såg jag att hon hade satt sig vid hennes dator, hon tittade upp på mig när jag kom in i rummet.
Jag såg på hennes ansikte att det var någonting, hon hade ett lite... konstigt ansiktsuttryck.
"Vad är det? frågade jag.
"Bilderna på oss har redan kommit ut på internet..." svarade hon.
Jag ställde snabbt ner glassen och skålarna på databordet och sedan lyfte jag upp henne och satte mig på stolen. Hon satte sig i mitt knä.
Hon var inne på en skvallersida och hela sidan var full med bilder på oss två. På några bilder såg man lite av Sandras ansikte men hon höll för det på dom flesta bilderna.