Jag tog upp ett paket med "Swedish Fish" och tog en godis.
"Vill du ha en?" frågade jag Sandra, hon nickade och tog en.
"Inte den!" sa jag med bebisröst. Sandra tittade utmanande på mig och log. Sedan stoppade hon snabbt in godisen i munnen.
"Vill du ha den får du ta den!" sa hon och skrattade. Jag flinade och sedan böjde jag mig närmare henne och kysste henne. Jag tog godisen från hennes mun och åt upp den.
"Hey!" sa hon och skrattade.
"Du sa" påminde jag henne. Hon skrattade högre och sedan lutade hon huvudet mot min axel. Jag log för mig själv.

---

Efter en 7 timmars lång flygresa landade vi på Atlanda Hartsfield Jackson Airport.
Klockan var ungefär fem på eftermiddagen och det var, enligt piloten, varmt men regnigt.

"Det är tydligen väldigt många fans, reportrar och fotografer som väntar på oss där ute" sa Kenny och nickade menade ut genom flygplanets fönster. Jag suckade lite för mig själv. Efter att ha rest i flera timmar var det ganska jobbigt att bli attackerad av fans som ville ta foton och journalister som överöste en med frågor. 
Men jag älskade fansen, det var ofta väldigt gulliga. Däremot kunde jag inte stå ut med paparazzisarna.
"För att inte skapa allt för mycket uppståndelse så går du med Carin och Scooter, Sandra. Är det okej?" fortsatte Kenny.
"Absolut, det är klart" sa Sandra och log. Kenny log tacksamt.
"Är du redo JB?" frågade han sedan mig. Jag nickade och vände mig mot Sandra och kysste henne snabbt.
Sedan reste jag mig upp och drog på mig mina solglasögon. 
"Vi ses sen" sa jag med ett leende till Sandra innan jag följde efter Kenny, ut till folksamlingen.



Sandras perspektiv

Många hade samlats för att välkomna Justin hem. Jag kände att jag blev lite nervös inför den stora massan människor, men försökte hålla mig lugn. Tänk om de skulle känna igen mig och bli helt galna?
Helt plötsligt avbröts jag i mina tankar av att en hand lades på min axel.
"Hur känns det Sandra? Du ser lite panikslagen ut" sa Carin och skrattade mjukt.
"Jag är lite nervös inför...det där" svarade jag med en lätt nick mot människorna utanför.
"Åh. Oroa dig inte, det kommer gå bra" sa hon och log.
"Du tror inte att de kommer hoppa på mig och dra mig i håret då?" sa jag lite skämtsamt. Carin skrattade.
"Man vet inte med dom där" sa hon och flinade.
"Haha, jag kan inte fatta att jag har varit en av dom, en belieber" sa jag och skakade på huvudet.
"Jag måste faktiskt erkänna att jag till en början var väldigt förvånad över att Justin dejtade ett fan" sa Carin. "Jag trodde inte att det skulle hålla, att det var seriös och riktig kärlek mellan er...Men tänk vad fel jag hade"
Jag log blygsamt.
"Det är sjukt vilken tur jag har haft"
"Justin har haft tur som hittat en tjej som du, skulle jag vilja säga" sa Carin och log. Mitt leende sprack upp ännu mer och jag kände mig bättre till mods.
"Tack Carin" sa jag och kramade om henne lätt. Hon kramade tillbaks.
"Så...Ska vi ge oss ut i vimlet?" frågade hon sedan.
"Sure" sa jag och reste mig upp.
Vi började gå mot utgången. En av crewets livvakter gick hela tiden framför oss.
Innan vi gick ner för flygplanets trapp tog jag på mig ett par solglasögon och drog luvan på min hoodtröja över huvudet, allt för att inte bli igenkänd som "tjejen på bilderna."



Justins perspektiv (senare)

Efter en lång stunds trocklande på flygplatsen hade vi äntligen lyckats ta oss ut och till bilarna.
Nu var jag, Sandra, mamma och Kenny på väg hem till vårat hus. Scooter och Carin hade åkt hem till sig.
Under bilresans gång pekade jag ut flera olika ställen och berättade om dom för Sandra. Hon var väldigt glad och hade sagt en miljon gånger att det skulle bli "sååå kul att träffa resten av min familj"
Jag såg fram emot att träffa pappa och mina småsyskon igen. De hade flygit hit enkom för att få träffa oss, eftersom att mitt schema inte tillät någon trip till Kanada just nu.

En tjugo minuters lång bilresa senare svängde bilen upp på den bekanta gatan. Jag var hemma.
Pappa, Jazmin och Jaxon stod framför det gula huset. När de fick syn på oss vinkade de glatt och jag kände glädjen inom mig. Jag hade verkligen saknat dom.
Bilen stannade. Jag tittade på Sandra som hade börjat se lite nervös ut.
Jag log mot henne. "Kommer du?"
"Yes, nu vill jag träffa din familj!" sa hon och studsade lite på stället.
Vi gick ur bilen. Jag tog Sandras hand och tillsammans började vi gå mot huset.

---

Förlåt hörrni! Det var tydligen något knas med förinställningsfunktionen, så inlägget publicerades aldrig. Har inte haft tillgång till datorn på hela dagen så jag märkte inte det förrän nu. Sorry alltså.