Life isn't right without you - Episode 84
Jag öppnade försiktigt dörren och såg Linnea och Vanessa sitta i ena hörnet av klassrummet. Dom båda flinade när dom såg mig.
"Förlåt att jag är sen" sa jag ursäktande till Ms. Chandler. Hon log mot mig. Som tur var gillade hon mig så jag skulle förmodligen inte ens få försening.
"Hej" viskade jag till tjejerna när jag satte mig ner vid dom.
"Hej" viskade dom båda tillbaka.
Jag såg på dom att dom ville fråga saker men jag bestämde mig för att koncentrera mig på genomgången istället. Jag låg ju som sagt redan efter.
Läraren pratade på och jag hängde med genom hela lektionen.
Precis när den var slut och vi hade kommit ut genom klassrumsdörren attackerade Vanessa och Linnea mig med frågor.
"Hur är läget? Är Justin här eller? Varför har du inte ringt? Gud vad fin du är idag förresten, nya kläder?"
Jag skrattade lite åt hur ivriga dom var.
"Läget är...bra. Ja han kom igår och jag sov hos honom. Tack! Kläderna är nya, present från Justin" svarade jag och log.
"Åh, vad söt han är" sa Linnea. Jag nickade instämmande.
"Hur går det med Ashton då?" frågade jag och flinade.
Linnea sken upp och skulle precis svara när Ashton plötsligt dök upp bakom och la händerna runt hennes midja. Där fick jag svaret på den frågan, tänkte jag, log stort mot Linnea och gav henne en exalterad blick.
"Speaking of..." sa jag tyst.
"Hej tjejer!" sa Ashton och pussade Linnea på kinden.
"Hej!" svarade jag och Vanessa i kör.
Vi fortsatte prata på ett tag och efter en stund såg jag Jamie komma gåendes i korridoren. Han var på väg mot oss. Vi hade inte snackat sedan festen.
"Men hej!" sa jag och kramade om honom.
"Tjena!" svarade Jamie glatt och kramade tillbaks.
"Hur har du haft det?" frågade han sedan när vi gick mot skåpen.
"Bra..." svarade jag och ljög. Jag ville inte berätta om mina föräldrar än, inte ens Vanessa och Linnea hade ju fått veta något. "Du då?"
"Jag har faktiskt haft det jättebra" sa Jamie med ett hemligt leende.
"Jaså? Berätta!" sa jag ivrigt.
"Du vet tjejen som jag berättade om på festen, mitt ex...?" började han. Jag nickade. "Vi har börjat umgås igen och jag tror att vi kanske håller på att bli tillsammans. Hon säger att hon har saknat mig och att hon vill försöka" sa Jamie och log.
Jag kunde se hur uppriktigt glad han var och det glädje mig.
"Åh, vad kul! Grattis" sa jag.
"Ja visst är det? Tack" svarade han.
Skoldagen gick vidare och när det var dags för lunch satt jag som vanligt med mina bästisar.
"Sandra, hur är det egentligen?" frågade Vanessa plötsligt.
"Va?"
"Du har varit väldigt tyst hela dagen och du ser inte så glad ut..."
Linnea tittade oroligt på mig. "Har det hänt något mellan dig och Justin eller?"
"Nej, nej...det är mina föräldrar" sa jag och tittade ner i bordet. "Jag har inte hunnit berätta det här för er men dom ska...skiljas" fortsatte jag tyst.
"Va?!" utbrast båda två i kör och tittade chockat på mig.
"Jag vet, jag blev lika förvånad själv..."
"Åh gumman, jag är ledsen" sa Linnea och tog tag i min hand.
"Men varför?" frågade Vanessa.
"Dom säger att dom inte älskar varandra längre, att det inte finns några känslor kvar. Dom har tydligen försökt väldigt länge, för min skull, men utan resultat" svarade jag och suckade.
"Okej...vad tråkigt. Stackars dig" sa Vanessa och tittade ledset på mig. Jag log lite och började sedan äta av min mat igen.
"Vi finns här, okej?" sa hon sedan och sökte min blick. Linnea nickade instämmande.
"Tack tjejer"
Justins perspektiv
Tack så väldigt mycket för era fina kommentarer! Kul att ni gillar våran blogg. Vi försöker uppdatera så mycket vi bara kan!
Bieberlove<3
"Förlåt att jag är sen" sa jag ursäktande till Ms. Chandler. Hon log mot mig. Som tur var gillade hon mig så jag skulle förmodligen inte ens få försening.
"Hej" viskade jag till tjejerna när jag satte mig ner vid dom.
"Hej" viskade dom båda tillbaka.
Jag såg på dom att dom ville fråga saker men jag bestämde mig för att koncentrera mig på genomgången istället. Jag låg ju som sagt redan efter.
Läraren pratade på och jag hängde med genom hela lektionen.
Precis när den var slut och vi hade kommit ut genom klassrumsdörren attackerade Vanessa och Linnea mig med frågor.
"Hur är läget? Är Justin här eller? Varför har du inte ringt? Gud vad fin du är idag förresten, nya kläder?"
Jag skrattade lite åt hur ivriga dom var.
"Läget är...bra. Ja han kom igår och jag sov hos honom. Tack! Kläderna är nya, present från Justin" svarade jag och log.
"Åh, vad söt han är" sa Linnea. Jag nickade instämmande.
"Hur går det med Ashton då?" frågade jag och flinade.
Linnea sken upp och skulle precis svara när Ashton plötsligt dök upp bakom och la händerna runt hennes midja. Där fick jag svaret på den frågan, tänkte jag, log stort mot Linnea och gav henne en exalterad blick.
"Speaking of..." sa jag tyst.
"Hej tjejer!" sa Ashton och pussade Linnea på kinden.
"Hej!" svarade jag och Vanessa i kör.
Vi fortsatte prata på ett tag och efter en stund såg jag Jamie komma gåendes i korridoren. Han var på väg mot oss. Vi hade inte snackat sedan festen.
"Men hej!" sa jag och kramade om honom.
"Tjena!" svarade Jamie glatt och kramade tillbaks.
"Hur har du haft det?" frågade han sedan när vi gick mot skåpen.
"Bra..." svarade jag och ljög. Jag ville inte berätta om mina föräldrar än, inte ens Vanessa och Linnea hade ju fått veta något. "Du då?"
"Jag har faktiskt haft det jättebra" sa Jamie med ett hemligt leende.
"Jaså? Berätta!" sa jag ivrigt.
"Du vet tjejen som jag berättade om på festen, mitt ex...?" började han. Jag nickade. "Vi har börjat umgås igen och jag tror att vi kanske håller på att bli tillsammans. Hon säger att hon har saknat mig och att hon vill försöka" sa Jamie och log.
Jag kunde se hur uppriktigt glad han var och det glädje mig.
"Åh, vad kul! Grattis" sa jag.
"Ja visst är det? Tack" svarade han.
Skoldagen gick vidare och när det var dags för lunch satt jag som vanligt med mina bästisar.
"Sandra, hur är det egentligen?" frågade Vanessa plötsligt.
"Va?"
"Du har varit väldigt tyst hela dagen och du ser inte så glad ut..."
Linnea tittade oroligt på mig. "Har det hänt något mellan dig och Justin eller?"
"Nej, nej...det är mina föräldrar" sa jag och tittade ner i bordet. "Jag har inte hunnit berätta det här för er men dom ska...skiljas" fortsatte jag tyst.
"Va?!" utbrast båda två i kör och tittade chockat på mig.
"Jag vet, jag blev lika förvånad själv..."
"Åh gumman, jag är ledsen" sa Linnea och tog tag i min hand.
"Men varför?" frågade Vanessa.
"Dom säger att dom inte älskar varandra längre, att det inte finns några känslor kvar. Dom har tydligen försökt väldigt länge, för min skull, men utan resultat" svarade jag och suckade.
"Okej...vad tråkigt. Stackars dig" sa Vanessa och tittade ledset på mig. Jag log lite och började sedan äta av min mat igen.
"Vi finns här, okej?" sa hon sedan och sökte min blick. Linnea nickade instämmande.
"Tack tjejer"
Justins perspektiv
Klockan var 12.30 och jag, Kenny och mamma hade precis ätit lunch. Innan dess hade jag haft en sånglektion med min röstcoach och nu skulle jag iväg på en intervju med en tidning.
Jag fick plötsligt ett sms.
"Hej Biebs! Hörde att du är i Los Angeles nu. Har allt löst sig med Sandra? xx /Selena"
"Hej Sel! Ja det gjorde det som tur var. Yes det stämmer, I'm in LA! Vart är du? xx /Justin"
"Åh vad bra, jag sa ju att det skulle ordna sig! Jag också faktiskt. Tänkte fråga om du och Sandra ville äta middag mig typ ikväll? Skulle vara väldigt kul"
Jag log åt vilken grym kompis Selena var och svarade.
"Bra idé, det låter great! Gärna"
"Kul! Jag bokar bord nånstans och ringer er sen, ok? xx /Gomez"
"Perfekt! Vi hörs xx /Bieber"
Jag la ner telefonen i fickan.
"Är det lugnt om jag äter middag ute med Sandra och Selena ikväll? frågade jag mamma och Kenny.
"Visst! Kul att ni umgås alla tre" sa mamma och log.
"Jag hänger med och håller mig i bakgrunden, uti fall att. Det blir ju lätt galet här i LA. Speciellt om du är ute med Selena, efter alla rykten. Och Sandra för den delen. Någon kanske känner igen henne från bilderna" sa Kenny och tittade på mig.
"Okej, det blir bra" sa jag och log.
Jag tog upp min mobil igen och skickade iväg ett sms till kontakten "FavoriteGirl" i min kontaktlista.
"Hej sötnos! Selena frågade om du och jag ville äta middag med henne ikväll. Jag tackade ja. Hoppas det är okej med dig? Love u /J"
Det dröjde inte många sekunder innan jag fick ett svar.
"Åh vad kul! Klart det är okej, jag har faktiskt saknat Selena. Love you too /S"
"Okej, awesome. Ska jag komma hem till dig sen eller kommer du till mig? xx"
"Jag kommer till dig...klockan fem? Om det går bra? Puss"
"Det blir jättebra. Ringer dig, puss"
Sandras perspektiv
Jag log för mig själv och la ner mobilen i min jackficka. Det skulle bli jättekul att få träffa Selena igen. Och så skulle jag ju få umgås med Justin, såklart.
"Jag måste skynda mig hem och göra mig i ordning" sa jag till Linnea och Vanessa medans jag krånglade ner några skolböcker i min väska.
"Vart ska du?" frågade dom nyfiket.
"Middag med Justin och Selena" svarade jag stressat, med ett leende.
Vanessas ansikte lyste upp.
"OMG, Selena Gomez?" stammade hon.
"Haha ja, har jag inte berättat att jag har träffat henne? Vi brukar smsa ibland...Seriöst har jag glömt säga det?" skrattade jag lågt.
"Tydligen...Men shit vad najs!" sa Vanessa och kramade om mig.
"Ha det så kul!" sa Linnea och kramade mig också.
"Tack, vi ses!" sa jag innan jag vände mig om och började gå ut från skolan, till bussen.
Tack så väldigt mycket för era fina kommentarer! Kul att ni gillar våran blogg. Vi försöker uppdatera så mycket vi bara kan!
Bieberlove<3
Life isn't right without you - Episode 83
Justin la ner sitt huvud på mitt bröst så att jag inte skulle se att han rodnade.
"Hahahaha! Det förklarar varför du var så konstig sen" skrattade jag.
Justin låg kvar och sa ingenting. Det var väldigt sött att han var så generad och nästan skämdes.
Jag drog mina fingrar genom hans hår. Vi var tysta en stund.
"Jag vill göra det...nu" viskade jag efter ett tag. Justin lyfte på huvudet, tittade på mig och log på det där extremt charmiga sättet.
"Jag med" sa han med hes röst och började kyssa mig...
Nästa dag:
Jag vaknade av ett irriterande ljud och först försökte jag stänga ute ljudet genom att dra en kudde över huvudet. Jag kände Justin röra lite på sig brevid mig.
"Vafan..." mumlade han trött.
"Det är nog väckarklockan, kan du stänga av den?" sa jag, jag hade fortfarande huvudet i kudden.
"Det är alarmet på min mobil..." sa han och satte sig upp i sängen. "Vart är den då?" mumlade han för sig själv och reste sig upp.
Han gick fram till mobilen som låg på bänken i andra delen av rummet och stängde av alarmet. Sedan kröp han ner i sängen igen och blundade.
"Jag måste upp" sa jag besviket.
"Jag vet, jag med. Men kan vi inte bara vila lite i typ en halvtimma?" sa Justin, han hade fortfarande ögonen stängda.
"Haha upp med dig nu!" sa jag och pussade honom på kinden. Den var väldigt mjuk och varm.
"Mm" mumlade han, log lite och sedan verkade han ha somnat om för han rörde inte en min. Jag skrattade och reste mig sedan upp.
Jag gick in i badrummet som hörde till hans rum och ställde mig i duschen. Jag hade stått och duschat i några minuter när Justin plötsligt kom in i rummet.
Jag tittade på honom och log brett. Han var så söt när han stod där i bara kalsonger och hans hår stod åt alla håll. Han såg väldigt trött ut men log tillbaka.
"Får jag joina?" frågade han. Jag låtsades tänka efter.
"Sure, varför inte?" svarade jag sedan och log. Han sken upp och klädde av sig sedan klev han också in i duschen.
Vi stod och kramades länge medans vi duschade och vi kysstes nästan hela tiden. Det pirrade i hela min kropp, han gjorde mig fortfarande lite nervös ibland.
Justins perspektiv
Jag tittade på Sandras kropp när vi stod där i duschen, wow. Jag log mot henne och hon log tillbaka. Hon var så himla vacker och perfekt. Och att hon var min, det var det bästa med allt.
"Är du klar?" frågade hon.
"Om du är så" svarade jag och hon la armarna runt mig och kysste mig en sista gång. Sedan gick vi båda ur duschen, jag tog fram två handdukar och gav den ena till henne.
Vi gick in till mitt rum och jag drog på mig en t-shirt och ett par jeans. Sandra la sig ner på min säng och suckade.
"Vad är det?" frågade jag och skrattade.
"Jag har inga kläder med mig..." sa hon och suckade igen. Jag skrattade. Hon tittade frågande på mig.
"Jag har fixat det där" sa jag, hon såg väldigt förvirrad ut. "Vänta här" sa jag och sprang ner till hallen och hämtade påsen som jag ställt där.
"Varsågod" sa jag och gav henne påsen. Hon öppnade den och tog ut det som fanns i den. Hon såg väldigt chockad ut.
"Jag vet inte om du gillar kläderna men jag tog det jag tyckte var snyggt" sa jag och ryckte på axlarna.
Hon tittade på sakerna som hon lagt på sängen och tittade sedan på mig. Jag skrattade åt hennes min. "Det är ingen stor grej men jag tänkte att ifall du nån gång ska sova hos mig och glömmer kläder så..." sa jag och blinkade.
"Du är så himla gullig Justin! Vet du det?" sa hon och reste sig upp och kramade mig länge. Jag log för mig själv. "Hoppas du gillar det" sa jag och pussade henne på pannan.
"Jag älskar allt, tack, verkligen!" sa hon och tittade på kläderna. Jag hade köpt två par jeans, tre tröjor, några par trosor och två bhar.
"Men hur kunde du veta vilken storlek jag har?" frågade hon.
"Jag har kollat på dina kläder" svarade jag ärligt och det fick henne att le.
"Du är bäst. Vänta så ska jag prova kläderna" sa hon och började gå mot badrummet.
Jag satte på datorn och tweetade lite fort och sedan stängde jag av den igen.
Jag skulle inte hinna sitta något vid datorn nu och jag visste att om jag hade låtit den varit på så hade jag bara blivit fast där.
Sandra kom tillbaka och hade nu på sig ett par mörkblå jeans och en ljus tröja. Jag log åt hur perfekt dom satt på henne.
"Ser det bra ut?" frågade hon och sträckte ut armarna och gjorde en gest mot hennes kropp.
"Nej" svarade jag. Hon såg lite förvånad ut. "Det ser perfekt ut" fyllde jag i och då sprack hennes mun upp i ett leende.
"Tack älskling" sa hon och pussade mig.
Sandras perspektiv (senare i skolan):
Min första lektion var historia och jag hade missat väldigt mycket där så jag skulle nog bli tvungen att jobba lite med det hemma.
Jag kom några minuter försent så det var nästan helt tomt på folk i skåphallen, jag tog mina böcker och sedan småsprang jag till klassrummet.
Jag öppnade försiktigt dörren och såg Linnea och Vanessa sitta i ena hörnet av klassrummet. Dom båda flinade när dom såg mig.
"Förlåt att jag är sen" sa jag ursäktande till Ms. Chandler. Hon log mot mig. Som tur var gillade hon mig så jag skulle förmodligen inte ens få försening.
"Hej" viskade jag till tjejerna när jag satte mig ner vid dom.
"Hej" viskade dom båda tillbaka.
Jag såg på dom att dom ville fråga saker men jag bestämde mig för att koncentrera mig på genomgången istället. Jag låg ju somsagt redan efter.
"Hahahaha! Det förklarar varför du var så konstig sen" skrattade jag.
Justin låg kvar och sa ingenting. Det var väldigt sött att han var så generad och nästan skämdes.
Jag drog mina fingrar genom hans hår. Vi var tysta en stund.
"Jag vill göra det...nu" viskade jag efter ett tag. Justin lyfte på huvudet, tittade på mig och log på det där extremt charmiga sättet.
"Jag med" sa han med hes röst och började kyssa mig...
Nästa dag:
Jag vaknade av ett irriterande ljud och först försökte jag stänga ute ljudet genom att dra en kudde över huvudet. Jag kände Justin röra lite på sig brevid mig.
"Vafan..." mumlade han trött.
"Det är nog väckarklockan, kan du stänga av den?" sa jag, jag hade fortfarande huvudet i kudden.
"Det är alarmet på min mobil..." sa han och satte sig upp i sängen. "Vart är den då?" mumlade han för sig själv och reste sig upp.
Han gick fram till mobilen som låg på bänken i andra delen av rummet och stängde av alarmet. Sedan kröp han ner i sängen igen och blundade.
"Jag måste upp" sa jag besviket.
"Jag vet, jag med. Men kan vi inte bara vila lite i typ en halvtimma?" sa Justin, han hade fortfarande ögonen stängda.
"Haha upp med dig nu!" sa jag och pussade honom på kinden. Den var väldigt mjuk och varm.
"Mm" mumlade han, log lite och sedan verkade han ha somnat om för han rörde inte en min. Jag skrattade och reste mig sedan upp.
Jag gick in i badrummet som hörde till hans rum och ställde mig i duschen. Jag hade stått och duschat i några minuter när Justin plötsligt kom in i rummet.
Jag tittade på honom och log brett. Han var så söt när han stod där i bara kalsonger och hans hår stod åt alla håll. Han såg väldigt trött ut men log tillbaka.
"Får jag joina?" frågade han. Jag låtsades tänka efter.
"Sure, varför inte?" svarade jag sedan och log. Han sken upp och klädde av sig sedan klev han också in i duschen.
Vi stod och kramades länge medans vi duschade och vi kysstes nästan hela tiden. Det pirrade i hela min kropp, han gjorde mig fortfarande lite nervös ibland.
Justins perspektiv
Jag tittade på Sandras kropp när vi stod där i duschen, wow. Jag log mot henne och hon log tillbaka. Hon var så himla vacker och perfekt. Och att hon var min, det var det bästa med allt.
"Är du klar?" frågade hon.
"Om du är så" svarade jag och hon la armarna runt mig och kysste mig en sista gång. Sedan gick vi båda ur duschen, jag tog fram två handdukar och gav den ena till henne.
Vi gick in till mitt rum och jag drog på mig en t-shirt och ett par jeans. Sandra la sig ner på min säng och suckade.
"Vad är det?" frågade jag och skrattade.
"Jag har inga kläder med mig..." sa hon och suckade igen. Jag skrattade. Hon tittade frågande på mig.
"Jag har fixat det där" sa jag, hon såg väldigt förvirrad ut. "Vänta här" sa jag och sprang ner till hallen och hämtade påsen som jag ställt där.
"Varsågod" sa jag och gav henne påsen. Hon öppnade den och tog ut det som fanns i den. Hon såg väldigt chockad ut.
"Jag vet inte om du gillar kläderna men jag tog det jag tyckte var snyggt" sa jag och ryckte på axlarna.
Hon tittade på sakerna som hon lagt på sängen och tittade sedan på mig. Jag skrattade åt hennes min. "Det är ingen stor grej men jag tänkte att ifall du nån gång ska sova hos mig och glömmer kläder så..." sa jag och blinkade.
"Du är så himla gullig Justin! Vet du det?" sa hon och reste sig upp och kramade mig länge. Jag log för mig själv. "Hoppas du gillar det" sa jag och pussade henne på pannan.
"Jag älskar allt, tack, verkligen!" sa hon och tittade på kläderna. Jag hade köpt två par jeans, tre tröjor, några par trosor och två bhar.
"Men hur kunde du veta vilken storlek jag har?" frågade hon.
"Jag har kollat på dina kläder" svarade jag ärligt och det fick henne att le.
"Du är bäst. Vänta så ska jag prova kläderna" sa hon och började gå mot badrummet.
Jag satte på datorn och tweetade lite fort och sedan stängde jag av den igen.
Jag skulle inte hinna sitta något vid datorn nu och jag visste att om jag hade låtit den varit på så hade jag bara blivit fast där.
Sandra kom tillbaka och hade nu på sig ett par mörkblå jeans och en ljus tröja. Jag log åt hur perfekt dom satt på henne.
"Ser det bra ut?" frågade hon och sträckte ut armarna och gjorde en gest mot hennes kropp.
"Nej" svarade jag. Hon såg lite förvånad ut. "Det ser perfekt ut" fyllde jag i och då sprack hennes mun upp i ett leende.
"Tack älskling" sa hon och pussade mig.
Sandras perspektiv (senare i skolan):
Min första lektion var historia och jag hade missat väldigt mycket där så jag skulle nog bli tvungen att jobba lite med det hemma.
Jag kom några minuter försent så det var nästan helt tomt på folk i skåphallen, jag tog mina böcker och sedan småsprang jag till klassrummet.
Jag öppnade försiktigt dörren och såg Linnea och Vanessa sitta i ena hörnet av klassrummet. Dom båda flinade när dom såg mig.
"Förlåt att jag är sen" sa jag ursäktande till Ms. Chandler. Hon log mot mig. Som tur var gillade hon mig så jag skulle förmodligen inte ens få försening.
"Hej" viskade jag till tjejerna när jag satte mig ner vid dom.
"Hej" viskade dom båda tillbaka.
Jag såg på dom att dom ville fråga saker men jag bestämde mig för att koncentrera mig på genomgången istället. Jag låg ju somsagt redan efter.
Life isn't right without you - Episode 82
Helt plötsligt reste sig Sandra upp.
"Försten i är bääääst" ropade hon och började springa. Jag reste mig förvånat upp och sprang efter henne. Sandra var snabb, men jag var snabbare.
Några meter från vattnet kom jag i kapp och ställde mig framför henne och höll fast henne på skoj.
"Slääääpp, jag vill komma först!" skrattade Sandra. Istället för att släppa så började jag kittla henne.
"Iiiiiiiiiiiih, Justin!" skrek hon. "Jag ger mig, sluuuuuta!"
Jag skrattade och slutade kittlas.
Sandra la sina armar runt min nacke och jag drog henne närmare mig med mina händer runt hennes midja. Sedan lutade jag mig neråt för att möta hennes läppar. Sandra ställde sig lite på tå för att nå upp.
Båda skrattade, sedan kysste vi varandra länge.
Sandras perspektiv (senare)
"Hallå?" ropade Justin när vi kom innanför dörren till lägenheten.
"I vardagsrummet" hördes Pattie svara en bit bort. Vi gick dit och möttes av henne och Kenny som satt och pratade. När de såg oss log dom glatt.
"Gick det bra utan mig? Inga galna fans?" frågade Kenny.
"Ja det gick förvånansvärt bra. Träffade på 3 stycken, men dom var bara sköna" sa Justin och flinade. Jag nickade.
"Vad bra!" sa Kenny. Pattie log.
"Vad tycker du om vårt nya ställe då?" frågade Pattie glatt och tittade på mig.
"Åh, det är ju hur fint och mysigt som helst. Hann inte säga det förut" svarade jag och log stort.
"Ja visst är det? Hit är du alltid välkommen" sa Pattie.
"Tack, vad kul!" sa jag.
Pattie var verkligen en snäll person och antagligen världens bästa mamma. Det märktes att Justin hade ärvt många bra saker från henne. Jag och hon hade dessutom lärt känna väldigt bra och stämningen var aldrig stel.
"Jag är hungrig" sa Justin plötsligt. Kenny, Pattie och jag skrattade.
"Vi går och äter" sa han sedan och drog med sig mig till köket.
Det var ett väldigt stort kök med mörka trädetaljer och vitvaror i stål. Där fanns även en "ö" som man lagade mat vid och runt den stod det stolar.
Justin började kolla runt i skåpen.
"Vill du ha en bagel?" frågade han.
"Ja tack" sa jag och log.
Vi satt oss ner på de höga stolarna och åt och pratade. Vi hade haft väldigt roligt hela kvällen och fick aldrig slut på saker att prata om.
Justin var, förutom min underbara pojkvän, även min bästa vän. Jag kunde säga vad som helst till honom, han förstod sig på mig bättre än någon annan jag kände.
Dessutom litade jag på honom till hundra procent och han var min soulmate, vi var väldigt lika.
När vi hade ätit klart gick vi upp till Justins rum. Det var också väldigt stort, ljusblått och med sprillans nya möbler och en stor platt-tv.
På väggarna hängde inramade foton från konserter, på Justins familj och vänner och flera stycken på hans förebilder inom både musik och sport.
Jag gick runt och kollade på allting och när jag kom fram till hans säng såg jag att han hade en inramad bild på mig och honom på sitt nattduksbord.
Jag tog upp bilden och log när jag såg att det var en från när Justin hade hyrt hela Disneyland åt oss. Jag skrattade tyst åt minnet.
Justin ställde sig bakom mig och la sina armar runt min mage och kysste mig på halsen.
"Det där var en grym dag" sa han och flinade.
"Verkligen. Du kom till min skola och så krockade vi in i varandra. Jag kommer ihåg hur glad jag blev när jag såg att det var du...Vi hade inte setts sen, ja du vet..." sa jag och överrumplades av minnen.
"Jag trodde aldrig att du skulle förlåta mig så jag blev jättechockad när du slängde dig runt min hals..." sa Justin.
"Jag är verkligen glad att du kom den där dagen, även fast jag hade sagt att jag inte ville ha något med dig att göra. Annars hade vi kanske aldrig..." började jag.
"Schh, säg det inte. Jag får panik av den tanken" sa Justin och la ett finger över mina läppar.
Jag sa inget utan vände istället på mig så att vi stod ansikte mot ansikte. Justin tittade mig djupt i ögonen.
Jag log blygt och pussade honom.
"Ska vi gå och lägga oss?" frågade Justin och log charmigt.
Jag nickade och släppte honom. Justin gick in i badrummet som hörde till hans rum.
Jag drog ner alla persienner i rummet och bäddade upp sängen. Sedan klädde jag av mig till bara underkläderna och kröp ner under täcket.
Efter en stund kom Justin ut från badrummet och började klä av sig han med. Jag tittade på honom i smyg och log för mig själv. Han var så jäkla snygg.
Sedan kom han fram till sängen och böjde sig över mig för att släcka lampan. Jag skrattade lite och drog ner honom så att han hamnade ovanpå mig.
"Oups!" sa Justin flörtigt och flämtade till lite.
"Hej gorgeous" sa jag och drog täcket över oss båda. Justin flinade.
"Du vet förut idag när vi var här och du sa att "du ville göra det nu"...?" frågade Justin plötsligt.
"Haha ja, vad hände då egentligen? Du blev jätteröd i ansiktet" sa jag och skrattade lite.
"Eh...Jag missförstod totalt vad du menade och trodde att du ville...ja du vet..." sa Justin generat och nickade menande på mig.
Jag fattade först inte, men när det gick upp för mig vad han menade började jag gapskratta. Justin la ner sitt huvud på mitt bröst så att jag inte skulle se att han rodnade.
"Hahahaha! Det förklarar varför du var så konstig sen" skrattade jag.
Justin låg kvar och sa ingenting. Det var väldigt sött att han var så generad och nästan skämdes.
Jag drog mina fingrar genom hans hår. Vi var tysta en stund.
"Jag vill göra det...nu" viskade jag efter ett tag. Justin lyfte på huvudet, tittade på mig och log på det där extremt charmiga sättet.
"Jag med" sa han med hes röst och började kyssa mig...
"Försten i är bääääst" ropade hon och började springa. Jag reste mig förvånat upp och sprang efter henne. Sandra var snabb, men jag var snabbare.
Några meter från vattnet kom jag i kapp och ställde mig framför henne och höll fast henne på skoj.
"Slääääpp, jag vill komma först!" skrattade Sandra. Istället för att släppa så började jag kittla henne.
"Iiiiiiiiiiiih, Justin!" skrek hon. "Jag ger mig, sluuuuuta!"
Jag skrattade och slutade kittlas.
Sandra la sina armar runt min nacke och jag drog henne närmare mig med mina händer runt hennes midja. Sedan lutade jag mig neråt för att möta hennes läppar. Sandra ställde sig lite på tå för att nå upp.
Båda skrattade, sedan kysste vi varandra länge.
Sandras perspektiv (senare)
"Hallå?" ropade Justin när vi kom innanför dörren till lägenheten.
"I vardagsrummet" hördes Pattie svara en bit bort. Vi gick dit och möttes av henne och Kenny som satt och pratade. När de såg oss log dom glatt.
"Gick det bra utan mig? Inga galna fans?" frågade Kenny.
"Ja det gick förvånansvärt bra. Träffade på 3 stycken, men dom var bara sköna" sa Justin och flinade. Jag nickade.
"Vad bra!" sa Kenny. Pattie log.
"Vad tycker du om vårt nya ställe då?" frågade Pattie glatt och tittade på mig.
"Åh, det är ju hur fint och mysigt som helst. Hann inte säga det förut" svarade jag och log stort.
"Ja visst är det? Hit är du alltid välkommen" sa Pattie.
"Tack, vad kul!" sa jag.
Pattie var verkligen en snäll person och antagligen världens bästa mamma. Det märktes att Justin hade ärvt många bra saker från henne. Jag och hon hade dessutom lärt känna väldigt bra och stämningen var aldrig stel.
"Jag är hungrig" sa Justin plötsligt. Kenny, Pattie och jag skrattade.
"Vi går och äter" sa han sedan och drog med sig mig till köket.
Det var ett väldigt stort kök med mörka trädetaljer och vitvaror i stål. Där fanns även en "ö" som man lagade mat vid och runt den stod det stolar.
Justin började kolla runt i skåpen.
"Vill du ha en bagel?" frågade han.
"Ja tack" sa jag och log.
Vi satt oss ner på de höga stolarna och åt och pratade. Vi hade haft väldigt roligt hela kvällen och fick aldrig slut på saker att prata om.
Justin var, förutom min underbara pojkvän, även min bästa vän. Jag kunde säga vad som helst till honom, han förstod sig på mig bättre än någon annan jag kände.
Dessutom litade jag på honom till hundra procent och han var min soulmate, vi var väldigt lika.
När vi hade ätit klart gick vi upp till Justins rum. Det var också väldigt stort, ljusblått och med sprillans nya möbler och en stor platt-tv.
På väggarna hängde inramade foton från konserter, på Justins familj och vänner och flera stycken på hans förebilder inom både musik och sport.
Jag gick runt och kollade på allting och när jag kom fram till hans säng såg jag att han hade en inramad bild på mig och honom på sitt nattduksbord.
Jag tog upp bilden och log när jag såg att det var en från när Justin hade hyrt hela Disneyland åt oss. Jag skrattade tyst åt minnet.
Justin ställde sig bakom mig och la sina armar runt min mage och kysste mig på halsen.
"Det där var en grym dag" sa han och flinade.
"Verkligen. Du kom till min skola och så krockade vi in i varandra. Jag kommer ihåg hur glad jag blev när jag såg att det var du...Vi hade inte setts sen, ja du vet..." sa jag och överrumplades av minnen.
"Jag trodde aldrig att du skulle förlåta mig så jag blev jättechockad när du slängde dig runt min hals..." sa Justin.
"Jag är verkligen glad att du kom den där dagen, även fast jag hade sagt att jag inte ville ha något med dig att göra. Annars hade vi kanske aldrig..." började jag.
"Schh, säg det inte. Jag får panik av den tanken" sa Justin och la ett finger över mina läppar.
Jag sa inget utan vände istället på mig så att vi stod ansikte mot ansikte. Justin tittade mig djupt i ögonen.
Jag log blygt och pussade honom.
"Ska vi gå och lägga oss?" frågade Justin och log charmigt.
Jag nickade och släppte honom. Justin gick in i badrummet som hörde till hans rum.
Jag drog ner alla persienner i rummet och bäddade upp sängen. Sedan klädde jag av mig till bara underkläderna och kröp ner under täcket.
Efter en stund kom Justin ut från badrummet och började klä av sig han med. Jag tittade på honom i smyg och log för mig själv. Han var så jäkla snygg.
Sedan kom han fram till sängen och böjde sig över mig för att släcka lampan. Jag skrattade lite och drog ner honom så att han hamnade ovanpå mig.
"Oups!" sa Justin flörtigt och flämtade till lite.
"Hej gorgeous" sa jag och drog täcket över oss båda. Justin flinade.
"Du vet förut idag när vi var här och du sa att "du ville göra det nu"...?" frågade Justin plötsligt.
"Haha ja, vad hände då egentligen? Du blev jätteröd i ansiktet" sa jag och skrattade lite.
"Eh...Jag missförstod totalt vad du menade och trodde att du ville...ja du vet..." sa Justin generat och nickade menande på mig.
Jag fattade först inte, men när det gick upp för mig vad han menade började jag gapskratta. Justin la ner sitt huvud på mitt bröst så att jag inte skulle se att han rodnade.
"Hahahaha! Det förklarar varför du var så konstig sen" skrattade jag.
Justin låg kvar och sa ingenting. Det var väldigt sött att han var så generad och nästan skämdes.
Jag drog mina fingrar genom hans hår. Vi var tysta en stund.
"Jag vill göra det...nu" viskade jag efter ett tag. Justin lyfte på huvudet, tittade på mig och log på det där extremt charmiga sättet.
"Jag med" sa han med hes röst och började kyssa mig...
Life isn't right without you - Episode 81
Efter ett tag hörde jag "Baby" spelas och då bestämde jag mig för att svara, eftersom att jag visste att det var Justin som ringde.
"Hej Justin" sa jag så glatt jag kunde.
"Hej hur är det? Vart är du? Dina föräldrar ringde mig och frågade om du var med mig. Dom lät väldigt oroliga" sa han.
"Jaha...Jag är på stranden. Det är inte så bra...Vi pratade och så berättade dom att pappa ska flytta till North Carolina" sa jag med sprucken röst.
"Åh..." sa Justin bara förvånat. "Får jag komma och hålla dig sällskap?"
"Gärna. Jag sitter några meter från kiosken som vi köpte glass på när vi precis hade lärt känna varandra. Christys icecream, du vet?" sa jag och log lite åt det minnet.
"Okej. Jag kommer om 10 minuter gumman" sa han innan ha la på.
"Vi ses" sa jag.
Justins perspektiv
7 minuter efter att jag och Sandra hade lagt på rullade jag in på parkeringen vid stranden. Klockan var runt åtta och solen höll på att gå ner.
Det var ganska folktomt, men jag tog ändå på mig ett par solglasögon och drog på mig min luva innan jag gick ur bilen, av ren vana.
Jag började gå ner mot stranden och när jag kom närmare såg jag Sandra sitta där. Solen lyste på hennes ansikte och håret skimrade i ljuset.
"Sheez, vilken utsikt!" utbrast jag när jag kom fram. Sandra ryckte till.
"Shit vad du skrämde mig! Men ja, visst är det fint?" sa hon och blickade ut mot vattnet.
"Jag menade inte det" sa jag flörtigt.
"Haha nähä, vad menade du då?" frågade Sandra och skrattade.
"Dig, såklart" sa jag och satte mig brevid i sanden. Hon vände huvudet mot mig och log. Jag flinade och kysste henne.
Sedan la jag min arm runt henne och hon lutade sitt huvud mot min axel.
"Vill du prata om det?" frågade jag.
"Nej, helst inte. Just nu vill jag bara sitta här med dig" sa Sandra.
"Okej" sa jag och flätade ihop min lediga hand med hennes.
Vi satt där länge och jag berättade om turnén och allt som hänt under den senaste månaden.
Tiden rullade på och till slut hade klockan blivit så mycket att vi såg solnedgången tillsammans.
"Wow, vad vackert!" sa Sandra.
"Verkligen. Nästan lika vackert som du" sa jag och pussade henne på huvudet. Sandra fnissade.
"Det här är verkligen mysigt. Jag älskar dig" sa hon.
"Och jag älskar dig, prettygirl"
"Får jag sova hos dig ikväll?" frågade Sandra sedan.
"Självklart! När börjar du imorgon?" sa jag och kände hur jag blev varm inombords när jag tänkte på att vi skulle sova tillsammans.
"Nio...Men jag tänker inte gå dit, inte den här veckan i alla fall. Allt med mina föräldrar känns så jobbigt, jag vet inte om jag orkar. Och så vill jag umgås med dig så mycket jag bara kan"
"Men blir det inte ännu jobbigare om du måste ta igen massa skolarbete sen?" frågade jag försynt och tittade på henne.
"Jo...Men jag har inte träffat dig på en månad och snart ska du åka igen..." sa Sandra ledset.
Jag kramade om henne hårdare.
"Jag vill vara med dig så mycket som möjligt också, men jag har vissa saker jag måste göra...Intervjuer, ett möte, några dansträningar och en presskonferens. Det är inte så mycket, men jag är inte ledig" sa jag.
"Mhm, okej. Jag går till skolan" sa Sandra.
"Jag lovar att vi ska hitta på massa kul grejer på kvällarna" sa jag.
"Sounds great" sa Sandra. "Men säg till om du inte har tid, Justin. Jag vill inte ta upp för mycket tid och sabotera din karriär"
"Du saboterar verkligen inte min karriär!" svarade jag. "Men tack för att du är så omtänksam och söt som tänker på sånt" fortsatte jag och log.
"Jag gillar när du ler sådär" sa Sandra, som nu tittade upp på mig. Sedan kysste hon mig på halsen och jag ryste av välbehag.
"Och jag gillar när du gör sådär" sa jag och flinade. Hon fnissade.
Helt plötsligt reste sig Sandra upp.
"Försten i är bääääst" ropade hon och började springa. Jag reste mig förvånat upp och sprang efter henne. Sandra var snabb, men jag var snabbare.
Några meter från vattnet kom jag i kapp och ställde mig framför henne och höll fast henne på skoj.
"Slääääpp, jag vill komma först!" skrattade Sandra. Istället för att släppa så började jag kittla henne.
"Iiiiiiiiiiiih, Justin!" skrek hon. "Jag ger mig, sluuuuuta!"
Jag skrattade och slutade kittlas.
Sandra la sina armar runt min nacke och jag drog henne närmare mig med mina händer runt hennes midja. Sedan lutade jag mig neråt för att möta hennes läppar. Sandra ställde sig lite på tå för att nå upp.
Båda skrattade, sedan kysste vi varandra länge.
"Hej Justin" sa jag så glatt jag kunde.
"Hej hur är det? Vart är du? Dina föräldrar ringde mig och frågade om du var med mig. Dom lät väldigt oroliga" sa han.
"Jaha...Jag är på stranden. Det är inte så bra...Vi pratade och så berättade dom att pappa ska flytta till North Carolina" sa jag med sprucken röst.
"Åh..." sa Justin bara förvånat. "Får jag komma och hålla dig sällskap?"
"Gärna. Jag sitter några meter från kiosken som vi köpte glass på när vi precis hade lärt känna varandra. Christys icecream, du vet?" sa jag och log lite åt det minnet.
"Okej. Jag kommer om 10 minuter gumman" sa han innan ha la på.
"Vi ses" sa jag.
Justins perspektiv
7 minuter efter att jag och Sandra hade lagt på rullade jag in på parkeringen vid stranden. Klockan var runt åtta och solen höll på att gå ner.
Det var ganska folktomt, men jag tog ändå på mig ett par solglasögon och drog på mig min luva innan jag gick ur bilen, av ren vana.
Jag började gå ner mot stranden och när jag kom närmare såg jag Sandra sitta där. Solen lyste på hennes ansikte och håret skimrade i ljuset.
"Sheez, vilken utsikt!" utbrast jag när jag kom fram. Sandra ryckte till.
"Shit vad du skrämde mig! Men ja, visst är det fint?" sa hon och blickade ut mot vattnet.
"Jag menade inte det" sa jag flörtigt.
"Haha nähä, vad menade du då?" frågade Sandra och skrattade.
"Dig, såklart" sa jag och satte mig brevid i sanden. Hon vände huvudet mot mig och log. Jag flinade och kysste henne.
Sedan la jag min arm runt henne och hon lutade sitt huvud mot min axel.
"Vill du prata om det?" frågade jag.
"Nej, helst inte. Just nu vill jag bara sitta här med dig" sa Sandra.
"Okej" sa jag och flätade ihop min lediga hand med hennes.
Vi satt där länge och jag berättade om turnén och allt som hänt under den senaste månaden.
Tiden rullade på och till slut hade klockan blivit så mycket att vi såg solnedgången tillsammans.
"Wow, vad vackert!" sa Sandra.
"Verkligen. Nästan lika vackert som du" sa jag och pussade henne på huvudet. Sandra fnissade.
"Det här är verkligen mysigt. Jag älskar dig" sa hon.
"Och jag älskar dig, prettygirl"
"Får jag sova hos dig ikväll?" frågade Sandra sedan.
"Självklart! När börjar du imorgon?" sa jag och kände hur jag blev varm inombords när jag tänkte på att vi skulle sova tillsammans.
"Nio...Men jag tänker inte gå dit, inte den här veckan i alla fall. Allt med mina föräldrar känns så jobbigt, jag vet inte om jag orkar. Och så vill jag umgås med dig så mycket jag bara kan"
"Men blir det inte ännu jobbigare om du måste ta igen massa skolarbete sen?" frågade jag försynt och tittade på henne.
"Jo...Men jag har inte träffat dig på en månad och snart ska du åka igen..." sa Sandra ledset.
Jag kramade om henne hårdare.
"Jag vill vara med dig så mycket som möjligt också, men jag har vissa saker jag måste göra...Intervjuer, ett möte, några dansträningar och en presskonferens. Det är inte så mycket, men jag är inte ledig" sa jag.
"Mhm, okej. Jag går till skolan" sa Sandra.
"Jag lovar att vi ska hitta på massa kul grejer på kvällarna" sa jag.
"Sounds great" sa Sandra. "Men säg till om du inte har tid, Justin. Jag vill inte ta upp för mycket tid och sabotera din karriär"
"Du saboterar verkligen inte min karriär!" svarade jag. "Men tack för att du är så omtänksam och söt som tänker på sånt" fortsatte jag och log.
"Jag gillar när du ler sådär" sa Sandra, som nu tittade upp på mig. Sedan kysste hon mig på halsen och jag ryste av välbehag.
"Och jag gillar när du gör sådär" sa jag och flinade. Hon fnissade.
Helt plötsligt reste sig Sandra upp.
"Försten i är bääääst" ropade hon och började springa. Jag reste mig förvånat upp och sprang efter henne. Sandra var snabb, men jag var snabbare.
Några meter från vattnet kom jag i kapp och ställde mig framför henne och höll fast henne på skoj.
"Slääääpp, jag vill komma först!" skrattade Sandra. Istället för att släppa så började jag kittla henne.
"Iiiiiiiiiiiih, Justin!" skrek hon. "Jag ger mig, sluuuuuta!"
Jag skrattade och slutade kittlas.
Sandra la sina armar runt min nacke och jag drog henne närmare mig med mina händer runt hennes midja. Sedan lutade jag mig neråt för att möta hennes läppar. Sandra ställde sig lite på tå för att nå upp.
Båda skrattade, sedan kysste vi varandra länge.
Life isn't right without you - Episode 80
"När jag lämnade dig för touren var jag rädd för att du skulle glömma mig, att vi inte skulle bli samma sak som förut igen...Men jag visste att jag var tvungen att göra det, fast det skrämde mig" sa jag, tog ett andetag och fortsatte. "Man måste möta sina rädslor"
Sandra nickade.
"Jag ska göra det" sa hon bestämt.
"Och förresten tänkte jag precis som du om det där med touren och att jag var rädd för att vi skulle tappa kontakten, att vi inte skulle känna samma sak längre..." erkände hon sedan.
"Det är det jag menar...Titta hur bra hur det går" sa jag. "Eller jag menar, jag har i alla fall inte tappat mina känslor för dig, dom har snarare bara blivit större och starkare" fortsatte jag.
Sandra log.
"Inte i mina heller. Tack" sa hon.
Våra läppar möttes igen...
"Jag vill göra det nu" viskade Sandra. Jag rös till i hela kroppen.
"Vadå?" frågade jag flörtigt.
"Prata med mina föräldrar?" svarade hon som om det vore uppenbart att det var det hon menade. Jag kände hur det hettade på mina kinder eftersom jag hade trott att hon pratat om något helt annat...
"Vad trodde du jag pratade om?" frågade hon och fnissade lite. Hon måste ha sett att jag rodnat. Jag hade missuppfattat det hon sagt totalt...
"Va? Nej inget" svarade jag oskyldigt. Sandra skrattade lite och sedan kramade hon om mig länge.
"Eh... Ska jag skjutsa hem dig nu så att du kan prata med dom?" frågade jag för att hon snabbt skulle glömma det som nyss hade hänt.
"Gärna" svarade hon och flinade brett. Jag reste mig snabbt upp och hon gjorde samma sak. Vi gick till hallen och tog på oss skorna.
"Jag skjutsar hem Sandra" ropade jag.
"Okej, jag ringer dig senare" ropade mamma tillbaka.
Sandras perspektiv
"Framme" sa Justin när han stannade bilen på gatan nedanför mitt hus. Jag log.
"Jag ringer dig lite senare när jag har pratat med dom" sa jag och böjde mig mot honom för att pussa honom på kinden.
Han vände snabbt på ansiktet så att det blev en puss på kinden igen. Vi båda skrattade. Sedan tog Justin mitt ansikte mellan sina båda händer och kysste mig.
"Lycka till nu" sa han och log snett.
"Jag vill inte..." gnällde jag och gjorde en ledsen min. Han strök med handen längs min arm.
"Det kommer gå bra, lika bra att få det överstökat. Ring sen så kommer jag"
"Jag ringer. Hejdå" sa jag och vände mig om och började gå. Jag tittade bak och såg att han inte hade åkt än.
"Ska du stanna här?" frågade jag skämtsamt och skrattade.
"Nej men jag har bara väldigt svårt att släppa dig med blicken, det känns som att du kommer försvinna då och allt kommer vara en dröm. Att jag kommer vakna upp i min säng, utan dig" svarade han och försökte låta glad men jag hörde undertonen i hans röst.
"Justin, det här är ingen dröm. Jag är här, du är här. Du kan åka, jag lovar att vara kvar" sa jag och log. "Men jag förstår vad du menar"
Han log bara snett och sedan körde han upp rutan och började sakta åka iväg. Jag vinkade efter honom.
När jag kom in i hallen så kom mamma och pappa dit direkt.
"Nej men är du redan hemma? Jag trodde du skulle till Justins nya lägenhet?" sa mamma.
"Jag var där, men jag bad honom skjutsa hem mig. För jag vill prata... med er" svarade jag lågt.
"Vi vill prata med dig också Sandra" sa pappa och tillsammans gick vi alla och satte oss vid köksbordet.
"Du förstår väl att ingen av oss gillar det här beslutet?" sa pappa ängsligt.
"Varför har ni tagit det då?" frågade jag skeptiskt.
"För att det blir bäst så. Vi har kännt såhär ett tag och vi har verkligen försökt få det att fungera men det går inte längre. Vi har försökt för din skull" sa mamma och tog min hand.
"Lovar ni att ni inte bråkar?" frågade jag ynkligt och kände en tår rinna ner för min kind.
"Vi lovar, vi kommer fortfarande vara vänner men vi kommer inte längre vara gifta" sa pappa.
Det lät som om dom satt och förklarade för en liten unge som inte förstod vad en skilsmässa innebar.
"Vart ska vi bo? Vem ska flytta?" frågade jag. Pappa började se nervös ut. Mamma såg osäker ut hon också.
"Jag kommer bo kvar här...Men pappa..." började mamma men tystnade.
"Men pappa vadå?" frågade jag snabbt.
"Jag har blivit erbjuden ett väldigt bra jobb..." sa pappa. Nu såg han ännu mer nervös ut.
"Jaha, vad kul! Vart?" frågade jag.
"Som vice VD på Bank of America...i Charlotte" svarade han och tittade granskande på mig.
"I...Charlotte? Charlotte som i North Carolina?!" sa jag förvånat.
"Ja..." sa pappa kort.
Jag fick en chock. Delstaten North Carolina låg på helt andra sidan av USA.
"Vadå? Menar du att du ska flytta...dit?" frågade jag.
"Ja, för ett tag i alla fall. Sen får vi se om jag trivs och hur allt känns"
"Allvarligt?" började jag. Sedan undrade jag vad han menade med ett tag.
"Hur lång tid är ett tag?" sa jag tyst.
"Ett år, kanske mer..." sa pappa.
"ETT ÅR?" upprepade jag förvånat.
Jag undrade om dom drev med mig nu, för det här kändes helt ofattbart.
Vad hade hänt med mitt liv under sommaren? Jag hade börjat dejta en superkändis och fått reda på att mina föräldrar skulle skiljas + att min pappa skulle flytta till andra sidan landet, hundratals mil från Kaliforninen. Mitt liv som brukade vara det vanligaste och lugnaste på jorden hade blivit en aning...kaotiskt.
En miljard frågor dök upp i mitt huvud, men jag fick inte ur mig ett enda ord nu. Jag befann mig i djup chock.
Mamma och pappa tittade oroligt på mig.
"Sandra..?" sa pappa försiktigt. Jag reagerade knappt.
"Hallå, hör du oss?" frågade mamma och viftade lite med handen framför mitt ansikte. Jag skakade lätt på huvudet och vände sakta min tårfyllda blick mot dom.
"Och vi har bestämt oss för att du ska stanna kvar här med mig. Ditt liv är här, dina vänner och skolan är här. Och så har du ju bott i Los Angeles sedan du föddes" sa mamma. Pappa tittade på mamma, sedan på mig och nickade instämmande.
Jag visste inte vad jag skulle säga, eller hur jag skulle reagera på vad dom nyss sagt. Det kändes så himla overkligt att jag inte riktigt kunde ta det till mig. Skulle jag behöva leva utan både Justin och pappa nu?
Mamma och pappa fortsatte prata med mig, men jag lyssnade inte.
"Jag orkar inte mer nu" sa jag och reste mig upp och gick ut ur köket, sedan ut genom ytterdörren.
När jag kommit ut på gatan började jag gå ner mot vattnet. Det brukade jag göra ibland när jag var ledsen, arg eller bara behövde få rensa huvudet på alla jobbiga tankar.
Nere vid stranden var det ganska tomt. Jag gick och satt mig på sanden och kollade ut över dom skvalpande vågorna.
Min telefon ringde flera gånger men jag ignorerade den. Det var antagligen bara mina föräldrar som var oroliga och undrade vart jag hade tagit vägen. Rätt åt dom, tänkte jag.
Efter ett tag hörde jag "Baby" spelas och då bestämde jag mig för att svara, eftersom att jag visste att det var Justin som ringde.
"Hej Justin" sa jag så glatt jag kunde.
"Hej hur är det? Vart är du? Dina föräldrar ringde mig och frågade om du var med mig. Dom lät väldigt oroliga" sa han.
"Jaha...Jag är på stranden. Det är inte så bra...Vi pratade och så berättade dom att pappa ska flytta till North Carolina" sa jag med sprucken röst.
"Åh..." sa Justin bara förvånat. "Får jag komma och hålla dig sällskap?"
"Gärna. Jag sitter några meter från kiosken som vi köpte glass på när vi precis hade lärt känna varandra. Christys icecream, du vet?" sa jag och log lite åt det minnet.
"Okej. Jag kommer om 10 minuter gumman" sa han innan ha la på.
"Vi ses" sa jag.
Sandra nickade.
"Jag ska göra det" sa hon bestämt.
"Och förresten tänkte jag precis som du om det där med touren och att jag var rädd för att vi skulle tappa kontakten, att vi inte skulle känna samma sak längre..." erkände hon sedan.
"Det är det jag menar...Titta hur bra hur det går" sa jag. "Eller jag menar, jag har i alla fall inte tappat mina känslor för dig, dom har snarare bara blivit större och starkare" fortsatte jag.
Sandra log.
"Inte i mina heller. Tack" sa hon.
Våra läppar möttes igen...
"Jag vill göra det nu" viskade Sandra. Jag rös till i hela kroppen.
"Vadå?" frågade jag flörtigt.
"Prata med mina föräldrar?" svarade hon som om det vore uppenbart att det var det hon menade. Jag kände hur det hettade på mina kinder eftersom jag hade trott att hon pratat om något helt annat...
"Vad trodde du jag pratade om?" frågade hon och fnissade lite. Hon måste ha sett att jag rodnat. Jag hade missuppfattat det hon sagt totalt...
"Va? Nej inget" svarade jag oskyldigt. Sandra skrattade lite och sedan kramade hon om mig länge.
"Eh... Ska jag skjutsa hem dig nu så att du kan prata med dom?" frågade jag för att hon snabbt skulle glömma det som nyss hade hänt.
"Gärna" svarade hon och flinade brett. Jag reste mig snabbt upp och hon gjorde samma sak. Vi gick till hallen och tog på oss skorna.
"Jag skjutsar hem Sandra" ropade jag.
"Okej, jag ringer dig senare" ropade mamma tillbaka.
Sandras perspektiv
"Framme" sa Justin när han stannade bilen på gatan nedanför mitt hus. Jag log.
"Jag ringer dig lite senare när jag har pratat med dom" sa jag och böjde mig mot honom för att pussa honom på kinden.
Han vände snabbt på ansiktet så att det blev en puss på kinden igen. Vi båda skrattade. Sedan tog Justin mitt ansikte mellan sina båda händer och kysste mig.
"Lycka till nu" sa han och log snett.
"Jag vill inte..." gnällde jag och gjorde en ledsen min. Han strök med handen längs min arm.
"Det kommer gå bra, lika bra att få det överstökat. Ring sen så kommer jag"
"Jag ringer. Hejdå" sa jag och vände mig om och började gå. Jag tittade bak och såg att han inte hade åkt än.
"Ska du stanna här?" frågade jag skämtsamt och skrattade.
"Nej men jag har bara väldigt svårt att släppa dig med blicken, det känns som att du kommer försvinna då och allt kommer vara en dröm. Att jag kommer vakna upp i min säng, utan dig" svarade han och försökte låta glad men jag hörde undertonen i hans röst.
"Justin, det här är ingen dröm. Jag är här, du är här. Du kan åka, jag lovar att vara kvar" sa jag och log. "Men jag förstår vad du menar"
Han log bara snett och sedan körde han upp rutan och började sakta åka iväg. Jag vinkade efter honom.
När jag kom in i hallen så kom mamma och pappa dit direkt.
"Nej men är du redan hemma? Jag trodde du skulle till Justins nya lägenhet?" sa mamma.
"Jag var där, men jag bad honom skjutsa hem mig. För jag vill prata... med er" svarade jag lågt.
"Vi vill prata med dig också Sandra" sa pappa och tillsammans gick vi alla och satte oss vid köksbordet.
"Du förstår väl att ingen av oss gillar det här beslutet?" sa pappa ängsligt.
"Varför har ni tagit det då?" frågade jag skeptiskt.
"För att det blir bäst så. Vi har kännt såhär ett tag och vi har verkligen försökt få det att fungera men det går inte längre. Vi har försökt för din skull" sa mamma och tog min hand.
"Lovar ni att ni inte bråkar?" frågade jag ynkligt och kände en tår rinna ner för min kind.
"Vi lovar, vi kommer fortfarande vara vänner men vi kommer inte längre vara gifta" sa pappa.
Det lät som om dom satt och förklarade för en liten unge som inte förstod vad en skilsmässa innebar.
"Vart ska vi bo? Vem ska flytta?" frågade jag. Pappa började se nervös ut. Mamma såg osäker ut hon också.
"Jag kommer bo kvar här...Men pappa..." började mamma men tystnade.
"Men pappa vadå?" frågade jag snabbt.
"Jag har blivit erbjuden ett väldigt bra jobb..." sa pappa. Nu såg han ännu mer nervös ut.
"Jaha, vad kul! Vart?" frågade jag.
"Som vice VD på Bank of America...i Charlotte" svarade han och tittade granskande på mig.
"I...Charlotte? Charlotte som i North Carolina?!" sa jag förvånat.
"Ja..." sa pappa kort.
Jag fick en chock. Delstaten North Carolina låg på helt andra sidan av USA.
"Vadå? Menar du att du ska flytta...dit?" frågade jag.
"Ja, för ett tag i alla fall. Sen får vi se om jag trivs och hur allt känns"
"Allvarligt?" började jag. Sedan undrade jag vad han menade med ett tag.
"Hur lång tid är ett tag?" sa jag tyst.
"Ett år, kanske mer..." sa pappa.
"ETT ÅR?" upprepade jag förvånat.
Jag undrade om dom drev med mig nu, för det här kändes helt ofattbart.
Vad hade hänt med mitt liv under sommaren? Jag hade börjat dejta en superkändis och fått reda på att mina föräldrar skulle skiljas + att min pappa skulle flytta till andra sidan landet, hundratals mil från Kaliforninen. Mitt liv som brukade vara det vanligaste och lugnaste på jorden hade blivit en aning...kaotiskt.
En miljard frågor dök upp i mitt huvud, men jag fick inte ur mig ett enda ord nu. Jag befann mig i djup chock.
Mamma och pappa tittade oroligt på mig.
"Sandra..?" sa pappa försiktigt. Jag reagerade knappt.
"Hallå, hör du oss?" frågade mamma och viftade lite med handen framför mitt ansikte. Jag skakade lätt på huvudet och vände sakta min tårfyllda blick mot dom.
"Och vi har bestämt oss för att du ska stanna kvar här med mig. Ditt liv är här, dina vänner och skolan är här. Och så har du ju bott i Los Angeles sedan du föddes" sa mamma. Pappa tittade på mamma, sedan på mig och nickade instämmande.
Jag visste inte vad jag skulle säga, eller hur jag skulle reagera på vad dom nyss sagt. Det kändes så himla overkligt att jag inte riktigt kunde ta det till mig. Skulle jag behöva leva utan både Justin och pappa nu?
Mamma och pappa fortsatte prata med mig, men jag lyssnade inte.
"Jag orkar inte mer nu" sa jag och reste mig upp och gick ut ur köket, sedan ut genom ytterdörren.
När jag kommit ut på gatan började jag gå ner mot vattnet. Det brukade jag göra ibland när jag var ledsen, arg eller bara behövde få rensa huvudet på alla jobbiga tankar.
Nere vid stranden var det ganska tomt. Jag gick och satt mig på sanden och kollade ut över dom skvalpande vågorna.
Min telefon ringde flera gånger men jag ignorerade den. Det var antagligen bara mina föräldrar som var oroliga och undrade vart jag hade tagit vägen. Rätt åt dom, tänkte jag.
Efter ett tag hörde jag "Baby" spelas och då bestämde jag mig för att svara, eftersom att jag visste att det var Justin som ringde.
"Hej Justin" sa jag så glatt jag kunde.
"Hej hur är det? Vart är du? Dina föräldrar ringde mig och frågade om du var med mig. Dom lät väldigt oroliga" sa han.
"Jaha...Jag är på stranden. Det är inte så bra...Vi pratade och så berättade dom att pappa ska flytta till North Carolina" sa jag med sprucken röst.
"Åh..." sa Justin bara förvånat. "Får jag komma och hålla dig sällskap?"
"Gärna. Jag sitter några meter från kiosken som vi köpte glass på när vi precis hade lärt känna varandra. Christys icecream, du vet?" sa jag och log lite åt det minnet.
"Okej. Jag kommer om 10 minuter gumman" sa han innan ha la på.
"Vi ses" sa jag.
Life isn't right without you - Episode 79
Det gick några sekunder innan personerna var tillräckligt nära för att jag skulle kunna urskilja vilka det var.
Då såg jag honom...
Hjärtat bultade hårdare i bröstet på mig och det pirrade till i kroppen. Justin kollade åt ett annat håll, men när han fick syn på mig sken han upp och log det finaste leendet någonsin.
Jag log stort också och blev nästan lite nervös. Det gick några sekunder till och sen öppnades dörren och ut kom han, gåendes mot mig.
Jag började gå mot honom också och när vi var tillräckligt nära varandra slängde jag mig i hans famn.
"Heeeej!" sa vi samtidigt. Justin la sina armar runt mig och kramade om mig hårt.
Jag andades in hans doft och log för mig själv. Åh, vad jag hade saknat att få känna den och känna hans kropp tätt mot min. Vi släppte taget lite och tittade på varandra.
Justin tog mitt ansikte i sina händer och böjde sig ner...Våra läppar möttes och han kysste mig länge.
Känslan var obeskrivlig.
"Gud vad jag har saknat det där" sa Justin och flinade. Jag skrattade lite och kysste honom.
"Mmm, jag med" sa jag och log. Det hade jag verkligen.
Justin drog mig närmare intill sig igen och höll om mig länge.
"Vad fin du är idag förresten" sa han och tittade mig i ögonen. Jag hypnotiserades av hans bruna, vackra ögon och glömde nästan bort att jag skulle svara. Jag skakade lite på huvudet och log generat.
"Tack älskling" sa jag. Justin pussade min panna och log.
Sedan släppte vi försiktigt taget om varandra och jag gick fram och kramade om Pattie, Jaden, Kenny och Scooter.
Det var jättekul att se dom igen också. Dom hade liksom blivit som en extrafamilj under sommaren.
"Vad roligt att se dig igen!" sa Pattie när vi kramades, som om hon hört vad jag tänkt.
Hela gänget stod och snackade ett tag. Jag hälsade även på några av Justins dansare som jag inte träffat förut, alla var otroligt trevliga och roliga.
"Nu är bilen här!" sa Kenny efter ett tag och tittade på mig, Justin och Pattie.
Vi sa hej då till alla och gick sedan och satt oss i den stora, svarta bilen. Jag och Justin satt tätt intill varandra i baksätet.
Under hela bilresan berättade dom om roliga saker som hänt under turnén och jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen. Jag älskade att umgås med Justin och hans gäng, alla i hans närhet var helt fantastiska och superroliga personer. Jag mådde bra och kände mig lycklig med dom.
"Just det! Vi har köpt en våning här i LA som vi ska bo i när vi kommer hit" sa Justin och log stort.
"Har ni? Gud vad kul!" utbrast jag förvånat.
"Vi tänkte visa dig den nu, om du vill" sa Pattie och tittade bak på oss.
"Ja men gärna!" sa jag och log. Justin log också och pussade mig på kinden.
Jag lutade mitt huvud mot hans axel och njöt av att få vara med honom igen.
Justins perspektiv (senare i hans lägenhet)
"Det är verkligen mysigt här" sa Sandra med ett brett leende, innan hon satte sig på sängen i mitt nya rum.
"Tack! Här kommer vi nog ha det bra" sa jag flörtigt. Sandra skrattade lite och vinkade åt mig att komma till henne.
"Sätt dig" sa hon och nickade med huvudet på platsen brevid i sängen.
Jag gjorde som hon sa och tittade granskande på henne, hon var så vacker. Det var nästan sjukt hur hon kunde bli finare och finare hela tiden. Vart skulle det sluta?
"Vad tänker du på?" frågade Sandra.
"På hur lyckligt lottad jag är som har dig, på hur vacker du är" svarade jag. Sandra skrattade generat, men log sedan blygt.
"JAG är lyckligt lottad. Ibland undrar jag om jag drömmer, för det känns så overkligt bra inuti när du tittar på mig sådär. Eller när du ler på det där speciella sättet, när jag känner dina läppar mot mina, när jag hör din röst. När du säger att du älskar mig...Det går inte att beskriva känslan" sa hon sedan.
Jag log, drog mina fingrar genom hennes hår och kysste henne.
"Jag har sagt det här förut, men det går inte att upprepa för många gånger: Jag älskar dig hur mycket som helst. Du betyder så mycket för mig och jag skulle inte kunna tänka mig livet utan dig vid min sida. Jag fattar inte hur jag kunde tycka att det var fulländat innan jag träffade dig Sandra" sa jag.
Det märktes att hon blev rörd, för hennes ögon blev alldeles blanka. Hon la sina armar runt mig och vilade sin haka på min axel.
"För en lång, lång tid" sa hon tyst.
"Va?" frågade jag och skrattade mjukt.
"Föralltid" sa Sandra och kramade mig hårdare.
"Jag lovar" sa jag och slöt mina armar runt henne.
Vi satt så ganska länge, men efter ett tag bröt jag tystnaden.
"Du måste prata med dom, det kommer kännas mycket bättre då"
"Vilka?" frågade Sandra förvirrat.
"Dina föräldrar..." sa jag och tittade allvarligt på henne.
"Men..." började Sandra. "Vad finns det egentligen att prata om? Det är som det är, dom ska skiljas. Punkt slut" fortsatte hon och suckade.
"Ni behöver prata ut om hur allt kommer bli och så kanske dom kan förklara varför, lite bättre" sa jag.
"Jag vet inte om jag orkar" sa Sandra tyst och vände bort blicken. "Det är skitjobbigt att ens se dom just nu"
"Förstår det...Men du kan väl i alla fall försöka ge dom en chans att prata med dig. Ni måste ju göra det förr eller senare och jag tror att det är skönt att få det avklarat så fort som möjligt, så du slipper bära på den där jobbiga känslan hela tiden" sa jag.
Det blev tyst ett tag, men sen vände Sandra ansiktet mot mig igen. Jag log snett mot henne.
"Okej då. Du har rätt..." sa hon ängsligt.
"Det kommer gå bra. Jag kan vara med dig om du vill?" sa jag och tog hennes hand.
"Jag tror att det är något jag måste göra själv...Men tack för att du är så gullig" sa Sandra och log lite.
Jag log till svars och pussade hennes panna.
"När jag lämnade dig för touren var jag rädd för att du skulle glömma mig, att vi inte skulle bli samma sak som förut igen...Men jag visste att jag var tvungen att göra det, fast det skrämde mig" sa jag, tog ett andetag och fortsatte. "Man måste möta sina rädslor"
Sandra nickade.
"Jag ska göra det" sa hon bestämt.
"Och förresten tänkte jag precis som du om det där med touren och att jag var rädd för att vi skulle tappa kontakten, att vi inte skulle känna samma sak längre..." erkände hon sedan.
"Det är det jag menar...Titta hur bra hur det går" sa jag. "Eller jag menar, jag har i alla fall inte tappat mina känslor för dig, dom har snarare bara blivit större och starkare" fortsatte jag.
Sandra log.
"Inte i mina heller. Tack" sa hon.
Våra läppar möttes igen...
Då såg jag honom...
Hjärtat bultade hårdare i bröstet på mig och det pirrade till i kroppen. Justin kollade åt ett annat håll, men när han fick syn på mig sken han upp och log det finaste leendet någonsin.
Jag log stort också och blev nästan lite nervös. Det gick några sekunder till och sen öppnades dörren och ut kom han, gåendes mot mig.
Jag började gå mot honom också och när vi var tillräckligt nära varandra slängde jag mig i hans famn.
"Heeeej!" sa vi samtidigt. Justin la sina armar runt mig och kramade om mig hårt.
Jag andades in hans doft och log för mig själv. Åh, vad jag hade saknat att få känna den och känna hans kropp tätt mot min. Vi släppte taget lite och tittade på varandra.
Justin tog mitt ansikte i sina händer och böjde sig ner...Våra läppar möttes och han kysste mig länge.
Känslan var obeskrivlig.
"Gud vad jag har saknat det där" sa Justin och flinade. Jag skrattade lite och kysste honom.
"Mmm, jag med" sa jag och log. Det hade jag verkligen.
Justin drog mig närmare intill sig igen och höll om mig länge.
"Vad fin du är idag förresten" sa han och tittade mig i ögonen. Jag hypnotiserades av hans bruna, vackra ögon och glömde nästan bort att jag skulle svara. Jag skakade lite på huvudet och log generat.
"Tack älskling" sa jag. Justin pussade min panna och log.
Sedan släppte vi försiktigt taget om varandra och jag gick fram och kramade om Pattie, Jaden, Kenny och Scooter.
Det var jättekul att se dom igen också. Dom hade liksom blivit som en extrafamilj under sommaren.
"Vad roligt att se dig igen!" sa Pattie när vi kramades, som om hon hört vad jag tänkt.
Hela gänget stod och snackade ett tag. Jag hälsade även på några av Justins dansare som jag inte träffat förut, alla var otroligt trevliga och roliga.
"Nu är bilen här!" sa Kenny efter ett tag och tittade på mig, Justin och Pattie.
Vi sa hej då till alla och gick sedan och satt oss i den stora, svarta bilen. Jag och Justin satt tätt intill varandra i baksätet.
Under hela bilresan berättade dom om roliga saker som hänt under turnén och jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen. Jag älskade att umgås med Justin och hans gäng, alla i hans närhet var helt fantastiska och superroliga personer. Jag mådde bra och kände mig lycklig med dom.
"Just det! Vi har köpt en våning här i LA som vi ska bo i när vi kommer hit" sa Justin och log stort.
"Har ni? Gud vad kul!" utbrast jag förvånat.
"Vi tänkte visa dig den nu, om du vill" sa Pattie och tittade bak på oss.
"Ja men gärna!" sa jag och log. Justin log också och pussade mig på kinden.
Jag lutade mitt huvud mot hans axel och njöt av att få vara med honom igen.
Justins perspektiv (senare i hans lägenhet)
"Det är verkligen mysigt här" sa Sandra med ett brett leende, innan hon satte sig på sängen i mitt nya rum.
"Tack! Här kommer vi nog ha det bra" sa jag flörtigt. Sandra skrattade lite och vinkade åt mig att komma till henne.
"Sätt dig" sa hon och nickade med huvudet på platsen brevid i sängen.
Jag gjorde som hon sa och tittade granskande på henne, hon var så vacker. Det var nästan sjukt hur hon kunde bli finare och finare hela tiden. Vart skulle det sluta?
"Vad tänker du på?" frågade Sandra.
"På hur lyckligt lottad jag är som har dig, på hur vacker du är" svarade jag. Sandra skrattade generat, men log sedan blygt.
"JAG är lyckligt lottad. Ibland undrar jag om jag drömmer, för det känns så overkligt bra inuti när du tittar på mig sådär. Eller när du ler på det där speciella sättet, när jag känner dina läppar mot mina, när jag hör din röst. När du säger att du älskar mig...Det går inte att beskriva känslan" sa hon sedan.
Jag log, drog mina fingrar genom hennes hår och kysste henne.
"Jag har sagt det här förut, men det går inte att upprepa för många gånger: Jag älskar dig hur mycket som helst. Du betyder så mycket för mig och jag skulle inte kunna tänka mig livet utan dig vid min sida. Jag fattar inte hur jag kunde tycka att det var fulländat innan jag träffade dig Sandra" sa jag.
Det märktes att hon blev rörd, för hennes ögon blev alldeles blanka. Hon la sina armar runt mig och vilade sin haka på min axel.
"För en lång, lång tid" sa hon tyst.
"Va?" frågade jag och skrattade mjukt.
"Föralltid" sa Sandra och kramade mig hårdare.
"Jag lovar" sa jag och slöt mina armar runt henne.
Vi satt så ganska länge, men efter ett tag bröt jag tystnaden.
"Du måste prata med dom, det kommer kännas mycket bättre då"
"Vilka?" frågade Sandra förvirrat.
"Dina föräldrar..." sa jag och tittade allvarligt på henne.
"Men..." började Sandra. "Vad finns det egentligen att prata om? Det är som det är, dom ska skiljas. Punkt slut" fortsatte hon och suckade.
"Ni behöver prata ut om hur allt kommer bli och så kanske dom kan förklara varför, lite bättre" sa jag.
"Jag vet inte om jag orkar" sa Sandra tyst och vände bort blicken. "Det är skitjobbigt att ens se dom just nu"
"Förstår det...Men du kan väl i alla fall försöka ge dom en chans att prata med dig. Ni måste ju göra det förr eller senare och jag tror att det är skönt att få det avklarat så fort som möjligt, så du slipper bära på den där jobbiga känslan hela tiden" sa jag.
Det blev tyst ett tag, men sen vände Sandra ansiktet mot mig igen. Jag log snett mot henne.
"Okej då. Du har rätt..." sa hon ängsligt.
"Det kommer gå bra. Jag kan vara med dig om du vill?" sa jag och tog hennes hand.
"Jag tror att det är något jag måste göra själv...Men tack för att du är så gullig" sa Sandra och log lite.
Jag log till svars och pussade hennes panna.
"När jag lämnade dig för touren var jag rädd för att du skulle glömma mig, att vi inte skulle bli samma sak som förut igen...Men jag visste att jag var tvungen att göra det, fast det skrämde mig" sa jag, tog ett andetag och fortsatte. "Man måste möta sina rädslor"
Sandra nickade.
"Jag ska göra det" sa hon bestämt.
"Och förresten tänkte jag precis som du om det där med touren och att jag var rädd för att vi skulle tappa kontakten, att vi inte skulle känna samma sak längre..." erkände hon sedan.
"Det är det jag menar...Titta hur bra hur det går" sa jag. "Eller jag menar, jag har i alla fall inte tappat mina känslor för dig, dom har snarare bara blivit större och starkare" fortsatte jag.
Sandra log.
"Inte i mina heller. Tack" sa hon.
Våra läppar möttes igen...
Life isn't right without you - Episode 78
"Va? Vadå med mig och Justin? Vi älskar varandra?" sa jag irriterat.
"Ja jag vet, det är inte det jag menar. Jag och pappa var exakt som ni, unga och förälskade. Vi kunde inte vara ifrån varandra, som det är med er två"
"Men jag förstår inte vad vi har med eran skilsmässa att göra?" snäste jag.
"Kärleken dör ut, Sandra. Så är det nästan alltid" sa hon och la handen på min axel. Jag slog bort den.
"Skojar du med mig? Vi kommer inte göra slut bara för att du och pappa har gjort det? Jag fattar inte vad du snackar om!" sa jag ilsket och reste mig upp. "Gå ut!"
"Snälla Sandra, du vet att det inte var så jag menade, snälla..." bad mamma.
"Gå ut bara!" sa jag och suckade.
Mamma gjorde som jag sa och gick ut. Skönt det, tänkte jag. Hon gjorde mig så grymt irriterad och arg just nu.
"Kärleken dör ut Sandra, så är det nästan alltid" hade hon sagt. Ja just det, nästan alltid. Inte i mitt och Justins fall.
Hennes timing på att säga det där hade verkligen varit otroligt dålig. Först berättade hon och pappa om skilsmässan och sen, när hon visste att jag mådde dåligt och saknade Justin, kommer hon in och säger att våran kärlek så småningom kommer dö ut, bara för att hennes och pappas hade gjort det.
Jag orkade inte prata med, eller ens se mina föräldrar något mer den kvällen så jag stannade på mitt rum och gick och la mig efter bara någon timme.
Justins perspektiv (nästa dag)
"Justin, vakna!" ropade mamma. Jag lyfte sömningt på huvudet och kollade på min mobil för att se vad klockan var. Den var 06:24. Vårat flyg skulle gå 07:30.
Jag masade mig upp och gjorde mig snabbt i ordning, sedan gick jag, mamma, Jaden och Kenny ner till hotellrestaurangen för att äta frukost. Jaden skulle också till Los Angeles, eftersom att han bodde där och för att touren var slut för den här gången.
När vi hade ätit klart fick vi kasta oss in i bilarna till flygplatsen och väl där nästan springa till planet.
"Jäklar vilket träningspass!" skämtade Kenny när vi satte oss i flygstolarna och pustade ut.
"Någon gillar ju att sova liiiite för länge" sa Jaden och flinade mot mig. Jag skrattade.
"Hur länge stannar du i LA förresten?" frågade han sedan.
"Jag vet inte exakt, men hela den här veckan tror jag" svarade jag.
"Najs!" sa Jaden.
Jag nickade, log och vände sedan blicken mot flygplansfönstret och tittade ut. Vi hade precis börjat rulla och skulle snart lyfta.
Jag tänkte på hur underbart det skulle bli att få träffa Sandra om bara 7 timmar.
"God morgon snygging! Har precis satt mig på flygplanet som ska ta mig till världens bästa tjej. Vi ses snart! xx" skrev jag i ett sms och skickade till henne.
Det dröjde bara en minut innan jag fick ett svar.
"Åååh, kan inte vänta! Fly safe babe. xx /Sandra" Jag log för mig själv. Jag kunde inte heller vänta.
"Vad sitter du och flinar åt?" frågade plötsligt Jaden. Jag tittade bara upp utan att säga något.
"Jaha, säg inget. Sandra?" gissade han och skrattade retsamt. Jag nickade och skrattade lite.
Vi var tysta ett tag...
"Men allvarligt Justin, hur orkar du?" frågade Jaden efter en stund. Jag antog att han menade att vara ifrån Sandra så länge...
"Jag vet inte, jag orkar inte jämnt" började jag. "Men jag vill ju göra det här, jag ska vara glad att jag får leva min dröm varje dag. Ibland är det skitjobbigt att inte få träffa henne, men jag kan inte ge upp något. Både musiken och hon betyder så himla mycket"
Jaden nickade.
Vi fortsatte snacka om allt möjligt och efter ett tag bestämde vi oss för att sova.
Sandras perspektiv
Jag skuttade ur sängen den morgonen. Jag var så glad att jag nästan dansade runt i mitt rum.
Att göra mig i ordning gick hur fort som helst, så när jag var klar var det 40 minuter kvar tills skolan skulle börja.
Jag bestämde mig för att sätta på datorn och gå in på twitter: "Den här dagen kommer bli den bästa på väldigt länge. Kan inte fatta att vi ses om några timmar #icantstopthinkingofyou" skrev jag och postade. Sedan kollade jag runt på facebook ett tag för att fördriva tiden.
När klockan var tjugo i nio stängde jag av datorn, hämtade min väska och slängde en snabb blick i spegeln innan jag sprang ut ur mitt rum.
Dagen till ära hade jag ansträngt mig lite extra och satt på mig en ny beige klänning med ett svart, smalt skärp i midjan. Till det hade jag låga, vita converse och mitt berlockhalsband som jag fått av Justin.
Skoldagen rullade på ganska fort och när jag slutade skyndade jag mig ut till parkeringen där mamma stod och väntade med bilen. Vi körde mot flygplatsen och det var bara 5 minuter kvar tills Justins flyg skulle landa.
Jag tog och upp min mobil och såg att jag hade fått ett sms.
"Hej sweetheart! Kör till baksidan av flygplatsen och vänta vid utgång 78. Kenny har snackat med vakterna om att du ska komma, så säg bara ditt namn så släpper dom in dig på området. Vi kommer om 10 minuter xx /J" hade Justin skrivit.
Vi körde dit och jag klev ur bilen, mamma åkte iväg. Jag gick fram till vakterna som släppte in mig och
sedan ställde jag mig utanför utgång 78 och väntade.
Efter 15 minuter såg jag ett gäng personer komma gåendes mot dörrarna. Hjärtat bultade.
Jag tittade noga för att se om det var dom.
Det gick några sekunder innan personerna var tillräckligt nära för att jag skulle kunna urskilja vilka det var.
Då såg jag honom...
Hjärtat bultade hårdare i bröstet på mig och det pirrade till i kroppen. Justin kollade åt ett annat håll, men när han fick syn på mig sken han upp och log det finaste leendet någonsin.
Jag log stort också och blev nästan lite nervös. Det gick några sekunder till och sen öppnades dörren och ut kom han, gåendes mot mig.
Jag började gå mot honom också och när vi var tillräckligt nära varandra slängde jag mig i hans famn.
Vad tyckte ni om avsnittet? Kommentera mycket! :)
Mamma gjorde som jag sa och gick ut. Skönt det, tänkte jag. Hon gjorde mig så grymt irriterad och arg just nu.
"Kärleken dör ut Sandra, så är det nästan alltid" hade hon sagt. Ja just det, nästan alltid. Inte i mitt och Justins fall.
Hennes timing på att säga det där hade verkligen varit otroligt dålig. Först berättade hon och pappa om skilsmässan och sen, när hon visste att jag mådde dåligt och saknade Justin, kommer hon in och säger att våran kärlek så småningom kommer dö ut, bara för att hennes och pappas hade gjort det.
Jag orkade inte prata med, eller ens se mina föräldrar något mer den kvällen så jag stannade på mitt rum och gick och la mig efter bara någon timme.
Justins perspektiv (nästa dag)
"Justin, vakna!" ropade mamma. Jag lyfte sömningt på huvudet och kollade på min mobil för att se vad klockan var. Den var 06:24. Vårat flyg skulle gå 07:30.
Jag masade mig upp och gjorde mig snabbt i ordning, sedan gick jag, mamma, Jaden och Kenny ner till hotellrestaurangen för att äta frukost. Jaden skulle också till Los Angeles, eftersom att han bodde där och för att touren var slut för den här gången.
När vi hade ätit klart fick vi kasta oss in i bilarna till flygplatsen och väl där nästan springa till planet.
"Jäklar vilket träningspass!" skämtade Kenny när vi satte oss i flygstolarna och pustade ut.
"Någon gillar ju att sova liiiite för länge" sa Jaden och flinade mot mig. Jag skrattade.
"Hur länge stannar du i LA förresten?" frågade han sedan.
"Jag vet inte exakt, men hela den här veckan tror jag" svarade jag.
"Najs!" sa Jaden.
Jag nickade, log och vände sedan blicken mot flygplansfönstret och tittade ut. Vi hade precis börjat rulla och skulle snart lyfta.
Jag tänkte på hur underbart det skulle bli att få träffa Sandra om bara 7 timmar.
"God morgon snygging! Har precis satt mig på flygplanet som ska ta mig till världens bästa tjej. Vi ses snart! xx" skrev jag i ett sms och skickade till henne.
Det dröjde bara en minut innan jag fick ett svar.
"Åååh, kan inte vänta! Fly safe babe. xx /Sandra" Jag log för mig själv. Jag kunde inte heller vänta.
"Vad sitter du och flinar åt?" frågade plötsligt Jaden. Jag tittade bara upp utan att säga något.
"Jaha, säg inget. Sandra?" gissade han och skrattade retsamt. Jag nickade och skrattade lite.
Vi var tysta ett tag...
"Men allvarligt Justin, hur orkar du?" frågade Jaden efter en stund. Jag antog att han menade att vara ifrån Sandra så länge...
"Jag vet inte, jag orkar inte jämnt" började jag. "Men jag vill ju göra det här, jag ska vara glad att jag får leva min dröm varje dag. Ibland är det skitjobbigt att inte få träffa henne, men jag kan inte ge upp något. Både musiken och hon betyder så himla mycket"
Jaden nickade.
Vi fortsatte snacka om allt möjligt och efter ett tag bestämde vi oss för att sova.
Sandras perspektiv
Jag skuttade ur sängen den morgonen. Jag var så glad att jag nästan dansade runt i mitt rum.
Att göra mig i ordning gick hur fort som helst, så när jag var klar var det 40 minuter kvar tills skolan skulle börja.
Jag bestämde mig för att sätta på datorn och gå in på twitter: "Den här dagen kommer bli den bästa på väldigt länge. Kan inte fatta att vi ses om några timmar #icantstopthinkingofyou" skrev jag och postade. Sedan kollade jag runt på facebook ett tag för att fördriva tiden.
När klockan var tjugo i nio stängde jag av datorn, hämtade min väska och slängde en snabb blick i spegeln innan jag sprang ut ur mitt rum.
Dagen till ära hade jag ansträngt mig lite extra och satt på mig en ny beige klänning med ett svart, smalt skärp i midjan. Till det hade jag låga, vita converse och mitt berlockhalsband som jag fått av Justin.
Skoldagen rullade på ganska fort och när jag slutade skyndade jag mig ut till parkeringen där mamma stod och väntade med bilen. Vi körde mot flygplatsen och det var bara 5 minuter kvar tills Justins flyg skulle landa.
Jag tog och upp min mobil och såg att jag hade fått ett sms.
"Hej sweetheart! Kör till baksidan av flygplatsen och vänta vid utgång 78. Kenny har snackat med vakterna om att du ska komma, så säg bara ditt namn så släpper dom in dig på området. Vi kommer om 10 minuter xx /J" hade Justin skrivit.
Vi körde dit och jag klev ur bilen, mamma åkte iväg. Jag gick fram till vakterna som släppte in mig och
sedan ställde jag mig utanför utgång 78 och väntade.
Efter 15 minuter såg jag ett gäng personer komma gåendes mot dörrarna. Hjärtat bultade.
Jag tittade noga för att se om det var dom.
Det gick några sekunder innan personerna var tillräckligt nära för att jag skulle kunna urskilja vilka det var.
Då såg jag honom...
Hjärtat bultade hårdare i bröstet på mig och det pirrade till i kroppen. Justin kollade åt ett annat håll, men när han fick syn på mig sken han upp och log det finaste leendet någonsin.
Jag log stort också och blev nästan lite nervös. Det gick några sekunder till och sen öppnades dörren och ut kom han, gåendes mot mig.
Jag började gå mot honom också och när vi var tillräckligt nära varandra slängde jag mig i hans famn.
Vad tyckte ni om avsnittet? Kommentera mycket! :)
Life isn't right without you - Episode 77
När vi hade lagt på reste jag mig upp, gick vingligt fram till sängen och la mig där. Tankarna snurrade, men jag var för utmattad för att orka fundera över något nu. Istället placerade jag mitt huvud på huvudkudden och slöt ögonen. Efter 1 minut somnade jag.
När jag vaknade så var det mörkt. Jag tittade på klockan brevid sängen och såg att den stod på 20:47. Jag hade sovit i flera timmar.
Jag stängde av vattnet och drog en handduk runt kroppen. Sedan gick jag och drog på mig mjukiskläder. Jag satte på datorn men den var seg att starta.
Jag tog hjärtat och satte mig vid datorn som nu hade startat. Jag tog ett kort i camen när jag höll i hjärtat och sedan gick jag in på twitter.
"Du är bäst, jag kan knappt vänta tills vi träffas igen. Hur är det förresten? Har du pratat något mer med dina föräldrar?" xx Yours 4-ever" skrev han.
"Jag har inte pratat med dom än... Jag vill inte, det finns ingenting att säga. Ja vi ses snart, det är inte ens två dagar kvar nu xx Sandra Bieber ;)" svarade jag. Jag hann knappt lägga ner mobilen förrens han hade svarat. *Pling*
"Det är inte ens EN dag kvar, jag tar ett tidigare plan än planerat. Det går tidigt på morgonen imorgon så jag borde nog sova nu. Men jag hoppas att det är okej? Jag kan inte vara utan dig en dag till xx Din Justin" stod det i smset.
Jag kände mig urlöjlig när jag stod där och hoppade och skrek. Men jag var så glad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det knackade på min dörr.
När jag vaknade så var det mörkt. Jag tittade på klockan brevid sängen och såg att den stod på 20:47. Jag hade sovit i flera timmar.
Jag reste mig nyvaket upp ur sängen och kände mig helt trasig. Jag stapplade in till badrummet och sjönk ner på golvet i duschen och satte på vattnet.
Sedan satt jag där i mer än en timme och bara grät och grät. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag var så arg och ledsen. Men samtidigt förvånad.
Jag hade aldrig anat att mina föräldrar tänkt skilja sig, dom hade betett sig som vanligt. Kanske hade dom bara låtsats vara kära när jag var i närheten. Antagligen var det precis vad dom hade gjort...
Jag stängde av vattnet och drog en handduk runt kroppen. Sedan gick jag och drog på mig mjukiskläder. Jag satte på datorn men den var seg att starta.
Jag gick till bokhyllan för att ta fram min dagbok. Jag tittade på den där den låg i min hand och sedan ställde jag tillbaka den. Jag orkade inte skriva just då.
Jag kastade en snabb blick på bokhyllan och längst ner såg jag något som jag glömt bort att jag ens hade. Min låda med pärlplattor.
När jag var liten så hade jag älskat att lägga pärlplattor, jag hade hellre gjort det än att leka med dockor som andra småtjejer brukar göra när dom är små.
Jag tog fram lådan och öppnade den. Inuti låg jätte många olika pärlplattor som jag hade gjort. Jag satte mig ner på sängen och tittade på alla.
Vissa föreställde hästar, andra fjärilar osv. Jag log brett när jag hittade en som jag faktiskt hade gjort för inte mer än ett år sedan.
Den föreställde ett rött hjärta och i hjärtat stod det "J S". Ironiskt. Jag hade varit ett stort Justin Bieber-fan innan jag lärt känna honom på riktigt.
När jag såg på hjärtat kunde jag inte hjälpa att påminnas av hur mycket jag verkligen saknade honom...
Jag tog hjärtat och satte mig vid datorn som nu hade startat. Jag tog ett kort i camen när jag höll i hjärtat och sedan gick jag in på twitter.
"I miss you" skrev jag och postade bilden. Jag hoppades att Justin skulle förstå att jag menade honom. Men det borde han ju göra med tanke på vad det stod.
Jag kollade runt lite på facebook och efter ungefär tjugo minuter så såg jag att det fanns en ny tweet att uppdatera.
"I'm sitting here, my eyes are filled with tears. I love you so much" hade Justin skrivit. Jag kände att mina ögon blev våta.
Fast han inte hade skrivit att det var mig han menade så visste jag att det var så. Det måste ju vara mig han menade...
Han hade berättat för hela världen att han hade en flickvän. Men vi skulle inte gå ut med vem jag var än, i media. Då skulle vi alla kunna råka illa ut... *Pling*
"Älskling, du är det bästa som jag har. Du vet väl att jag älskar dig? xx J" från Justin. Jag log medans jag svarade.
"Jag vet att du älskar mig. Och du vet att jag älskar dig xoxo Sandra" svarade jag.
"Älskling, du är det bästa som jag har. Du vet väl att jag älskar dig? xx J" från Justin. Jag log medans jag svarade.
"Jag vet att du älskar mig. Och du vet att jag älskar dig xoxo Sandra" svarade jag.
Det kändes helt sjukt att kunna skriva så utan att ljuga. Bara att tänka tanken av att han faktiskt älskade just mig och ingen annan fick mig knäsvag. *Pling*
"Du är bäst, jag kan knappt vänta tills vi träffas igen. Hur är det förresten? Har du pratat något mer med dina föräldrar?" xx Yours 4-ever" skrev han.
"Jag har inte pratat med dom än... Jag vill inte, det finns ingenting att säga. Ja vi ses snart, det är inte ens två dagar kvar nu xx Sandra Bieber ;)" svarade jag. Jag hann knappt lägga ner mobilen förrens han hade svarat. *Pling*
"Det är inte ens EN dag kvar, jag tar ett tidigare plan än planerat. Det går tidigt på morgonen imorgon så jag borde nog sova nu. Men jag hoppas att det är okej? Jag kan inte vara utan dig en dag till xx Din Justin" stod det i smset.
Jag hoppade upp och ner. Jag skulle få träffa honom snart, jag kunde inte förstå det. Jag skulle få träffa honom redan imorgon.
"JAAAA! Det är klart du får, du får komma hit när du vill Justin. Jag kan knappt vänta! Vilken tid landar du? xx Sandra" svarade jag och sedan skrek jag lyckligt.
"JAAAA! Det är klart du får, du får komma hit när du vill Justin. Jag kan knappt vänta! Vilken tid landar du? xx Sandra" svarade jag och sedan skrek jag lyckligt.
Jag kände mig urlöjlig när jag stod där och hoppade och skrek. Men jag var så glad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det knackade på min dörr.
Mamma öppnade dörren och tittade förvånat på mig. Jag såg antagligen helt galen ut som skuttade runt så som jag gjorde.
"Vad är det Sandra? Värst vad du verkar... glad" sa mamma och lät väldigt förvånad.
"Justin kommer hit imorgon istället!" svarade jag och skrattade lyckligt. Jag glömde nästan bort hur arg jag var på henne.
"Gud vad kul! När landar han?"
"Gud vad kul! När landar han?"
"Jag vet inte, jag frågade precis honom det. Vänta, jag tror att han har svarat" sa jag och tog upp min mobil och såg att jag hade fått ett sms.
"Planet går 07.24 och det landar ungefär tre på dagen xx Justin"
"Awesome! Vi är där då och hämtar upp dig. Jag längtar xx Sandra"
"Nå, när kommer han?" frågade mamma nyfiket.
"Planet går 07.24 och det landar ungefär tre på dagen xx Justin"
"Awesome! Vi är där då och hämtar upp dig. Jag längtar xx Sandra"
"Nå, när kommer han?" frågade mamma nyfiket.
"Planet landar vid tre så då åker vi dit och hämtar honom" sa jag.
"Jag kan köra dig. Och du... Jag vill prata med dig... Om mig och pappa" sa mamma och satte sig ner brevid mig på sängen.
"Mm" mumlade jag.
"Jag vet att du är arg men det blir faktiskt bäst såhär" började hon.
"Men varför?" frågade jag.
"Men varför?" frågade jag.
"För att vi inte älskar varandra längre. Det är samma sak som med dig och Justin" svarade hon.
"Va? Vadå med mig och Justin? Vi älskar varandra?" sa jag irriterat.
"Ja jag vet, det är inte det jag menar. Jag och pappa var exakt som ni, unga och förälskade. Vi kunde inte vara ifrån varandra, som det är med er två"
"Men jag förstår inte vad vi har med eran skilsmässa att göra?" snäste jag.
"Kärleken dör ut, Sandra. Så är det nästan alltid" sa hon och la handen på min axel. Jag slog bort den.
"Skojar du med mig? Vi kommer inte göra slut bara för att du och pappa har gjort det? Jag fattar inte vad du snackar om!" sa jag ilsket och reste mig upp. "Gå ut!"
"Snälla Sandra, du vet att det inte var så jag menade, snälla..." bad mamma.
"Gå ut bara!" sa jag och suckade.
Life isn't right without you - Episode 76
När jag kom ner på nedervåningen så satt mamma och pappa i soffan och tittade allvarligt på mig.
"Sätt dig" sa pappa. Jag gjorde som han sa och tittade frågande på dom båda. Mamma drog ett djupt andetag och tittade först snabbt på pappa och sedan allvarligt på mig.
"Vi har någonting som vi vill prata med dig om" sa mamma.
Jag kände hur paniken sakta spred sig inom mig. De verkade så otroligt seriösa och allvarliga att jag nästan fick en chock.
"Okej..." sa jag nervöst. Pappa harklade sig lite.
"Vi vet inte riktigt hur vi ska säga det här men..." började han.
"Det är inte lätt, eller det har inte varit lätt för oss att..." fortsatte mamma men tystnade.
"Vad snackar ni om?" frågade jag förvirrat. Mamma och pappa utbytte en till blick.
"Jag och pappa har funderat väldigt länge på det här nu och vi har kommit fram till att det är bäst om vi bara är vänner" sa mamma lugnt och tittade på mig med en granskande blick.
"Va?" andades jag. "Vad menar ni?"
"Vi har bestämt oss för att gå skilda vägar..." svarade pappa. "Vi ska...skiljas...alltså"
Jag trodde knappt mina öron. Drömde jag nu? Inbillade jag mig? Vad var det här?
"Va?" sa jag igen och tittade chockat på mina föräldrar. "Skojar ni med mig nu?"
"Nej..." sa mamma.
"Anledningen till att vi åkte till Miami i somras var för att ge våran relation en sista chans. Men vi känner inget för varandra längre...Vi är absolut inte ovänner, men vi älskar helt enkelt inte varandra" sa pappa sedan. Mamma nickade instämmande.
Jag satt bara helt still i fåtöljen och stirrade på dom.
Långsamt började jag förstå att det här inte var ett skämt, dom skojade inte med mig. Mina föräldrar skulle skiljas, på riktigt.
Tårarna brände bakom ögonlocken på mig, men jag höll tillbaks dom.
"Jag är verkligen ledsen gumman, men det finns ingenting vi kan göra. Det är som det är nu, det blir bäst såhär" sa mamma.
"Fy fan" sa jag bara och skakade på huvudet. Sedan reste jag mig upp för att börja gå iväg.
"Sandra...Vänta så får vi prata igenom det här" sa pappa och tog tag i min hand.
"VAD FINNS DET ATT PRATA OM?!" skrek jag och drog åt mig handen.
"Snälla du, lugna ner dig" sa mamma vädjande och försökte le vänligt. Ha! Knappast. Lugna ner mig? Nej jag skulle inte tro det, tänkte jag.
"Idioter!" skrek jag argt och sprang upp för trappan, in till mitt rum.
När jag kom in dit smällde jag igen dörren bakom mig och låste den. Jag drog flera, djupa andetag och gick några steg framåt. Sedan rasade jag ihop, mitt på golvet, och satt kvar där. Tårarna kom...
Jag var så sjukt arg och ledsen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, eller vad jag skulle göra. Det här kunde inte vara sant. Hur mycket mer skulle jag orka egentligen?
Jag funderade på att ringa till Linnéa eller Vanessa och få prata ut med dom, men jag ångrade mig när jag Justins namn dök upp i min telefonlista. Han var den enda personen som skulle kunna få mig att må bättre just nu, det visste jag.
"Hej!" svarade Justin förvånat. "Jag trodde inte att du hade tid att prata" forsatte han sedan skämtsamt och skrattade lite, men fick genast en allvarlig ton när han hörde mina snyftningar.
"Sandra, gråter du?"
Jag grät ännu mer när jag hörde Justins röst.
"Älskling, vad är det?" frågade han oroligt. Jag försökte andas lugnt och få fram några ord. Det gick sådär...
"Dom...dom ska...skiljas" fick jag fram.
"Va? Vilka då? Dina föräldrar?"
"Det var det dom ville prata med mig om..." grät jag.
"Oj...Jag är så ledsen Sandra" sa Justin ledset. "Jag önskar att jag kunde säga att jag kommer om 5 minuter..."
När jag tänkte på att han var så långt borta blev allting ännu jobbigare.
"Jag med..." sa jag och suckade sorgset.
"Sa dom varför?" frågade Justin.
"Dom har tydligen inga känslor kvar, de älskar inte varandra" svarade jag.
"Jag förstår...Finns det någonting jag kan göra?" frågade han.
"Du gör det just nu" sa jag tyst.
"Om mindre än 48 timmar ses vi" sa Justin. "Jag saknar dig så mycket att det gör ont"
"Jag med..." mumlade jag. Det hade gått mer än en månad sedan vi sågs sist.
"Förlåt, men jag måste verkligen lägga på nu. Min sista konsert på touren börjar om 10 minuter" sa Justin sedan.
"Okej...Ring mig sen, om du har tid" sa jag.
"Självklart! Vi hörs" sa han.
"Lycka till!" sa jag.
"Tack sötnos! Hej då"
När vi hade lagt på reste jag mig upp, gick vingligt fram till sängen och la mig där. Tankarna snurrade, men jag var för utmattad för att orka fundera över något nu. Istället placerade jag mitt huvud på huvudkudden och slöt ögonen. Efter 1 minut somnade jag.
Vad tycker ni? KOMMENTERA! :)
"Sätt dig" sa pappa. Jag gjorde som han sa och tittade frågande på dom båda. Mamma drog ett djupt andetag och tittade först snabbt på pappa och sedan allvarligt på mig.
"Vi har någonting som vi vill prata med dig om" sa mamma.
Jag kände hur paniken sakta spred sig inom mig. De verkade så otroligt seriösa och allvarliga att jag nästan fick en chock.
"Okej..." sa jag nervöst. Pappa harklade sig lite.
"Vi vet inte riktigt hur vi ska säga det här men..." började han.
"Det är inte lätt, eller det har inte varit lätt för oss att..." fortsatte mamma men tystnade.
"Vad snackar ni om?" frågade jag förvirrat. Mamma och pappa utbytte en till blick.
"Jag och pappa har funderat väldigt länge på det här nu och vi har kommit fram till att det är bäst om vi bara är vänner" sa mamma lugnt och tittade på mig med en granskande blick.
"Va?" andades jag. "Vad menar ni?"
"Vi har bestämt oss för att gå skilda vägar..." svarade pappa. "Vi ska...skiljas...alltså"
Jag trodde knappt mina öron. Drömde jag nu? Inbillade jag mig? Vad var det här?
"Va?" sa jag igen och tittade chockat på mina föräldrar. "Skojar ni med mig nu?"
"Nej..." sa mamma.
"Anledningen till att vi åkte till Miami i somras var för att ge våran relation en sista chans. Men vi känner inget för varandra längre...Vi är absolut inte ovänner, men vi älskar helt enkelt inte varandra" sa pappa sedan. Mamma nickade instämmande.
Jag satt bara helt still i fåtöljen och stirrade på dom.
Långsamt började jag förstå att det här inte var ett skämt, dom skojade inte med mig. Mina föräldrar skulle skiljas, på riktigt.
Tårarna brände bakom ögonlocken på mig, men jag höll tillbaks dom.
"Jag är verkligen ledsen gumman, men det finns ingenting vi kan göra. Det är som det är nu, det blir bäst såhär" sa mamma.
"Fy fan" sa jag bara och skakade på huvudet. Sedan reste jag mig upp för att börja gå iväg.
"Sandra...Vänta så får vi prata igenom det här" sa pappa och tog tag i min hand.
"VAD FINNS DET ATT PRATA OM?!" skrek jag och drog åt mig handen.
"Snälla du, lugna ner dig" sa mamma vädjande och försökte le vänligt. Ha! Knappast. Lugna ner mig? Nej jag skulle inte tro det, tänkte jag.
"Idioter!" skrek jag argt och sprang upp för trappan, in till mitt rum.
När jag kom in dit smällde jag igen dörren bakom mig och låste den. Jag drog flera, djupa andetag och gick några steg framåt. Sedan rasade jag ihop, mitt på golvet, och satt kvar där. Tårarna kom...
Jag var så sjukt arg och ledsen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, eller vad jag skulle göra. Det här kunde inte vara sant. Hur mycket mer skulle jag orka egentligen?
Jag funderade på att ringa till Linnéa eller Vanessa och få prata ut med dom, men jag ångrade mig när jag Justins namn dök upp i min telefonlista. Han var den enda personen som skulle kunna få mig att må bättre just nu, det visste jag.
"Hej!" svarade Justin förvånat. "Jag trodde inte att du hade tid att prata" forsatte han sedan skämtsamt och skrattade lite, men fick genast en allvarlig ton när han hörde mina snyftningar.
"Sandra, gråter du?"
Jag grät ännu mer när jag hörde Justins röst.
"Älskling, vad är det?" frågade han oroligt. Jag försökte andas lugnt och få fram några ord. Det gick sådär...
"Dom...dom ska...skiljas" fick jag fram.
"Va? Vilka då? Dina föräldrar?"
"Det var det dom ville prata med mig om..." grät jag.
"Oj...Jag är så ledsen Sandra" sa Justin ledset. "Jag önskar att jag kunde säga att jag kommer om 5 minuter..."
När jag tänkte på att han var så långt borta blev allting ännu jobbigare.
"Jag med..." sa jag och suckade sorgset.
"Sa dom varför?" frågade Justin.
"Dom har tydligen inga känslor kvar, de älskar inte varandra" svarade jag.
"Jag förstår...Finns det någonting jag kan göra?" frågade han.
"Du gör det just nu" sa jag tyst.
"Om mindre än 48 timmar ses vi" sa Justin. "Jag saknar dig så mycket att det gör ont"
"Jag med..." mumlade jag. Det hade gått mer än en månad sedan vi sågs sist.
"Förlåt, men jag måste verkligen lägga på nu. Min sista konsert på touren börjar om 10 minuter" sa Justin sedan.
"Okej...Ring mig sen, om du har tid" sa jag.
"Självklart! Vi hörs" sa han.
"Lycka till!" sa jag.
"Tack sötnos! Hej då"
När vi hade lagt på reste jag mig upp, gick vingligt fram till sängen och la mig där. Tankarna snurrade, men jag var för utmattad för att orka fundera över något nu. Istället placerade jag mitt huvud på huvudkudden och slöt ögonen. Efter 1 minut somnade jag.
Vad tycker ni? KOMMENTERA! :)
Life isn't right without you - Episode 75
"Vi hörs Justin! Sov gott!" sa Vanessa vänligt.
"Ja det gör vi... Och du Vanessa?"
"Ja?" sa hon frågande.
"Tack"
"Så lite så Biebs, sov nu" sa hon och skrattade. Sedan lade hon på. Jag stirrade på min mobil länge.
Sandras perspektiv
När jag vaknade och satte mig upp i sängen var det första jag kände mitt dunkande huvud. Jag tog handen på huvudet och la mig snabbt ner.
Fan, vad hade hänt igår egentligen? Jag kom ihåg att jag hade varit hemma hos Ashton och jag hade druckit ganska mycket.
Vad som hänt efter det var ganska luddigt och jag mindes bara några små saker. Jag försökte komma ihåg ifall jag gjort något dumt eller så...
Då kom jag ihåg att jag hade ringt Justin. Jag tog upp min mobil och såg att jag hade fått ganska många sms.
Fyra stycken var ifrån Justin, ett ifrån Vanessa, två ifrån nått nummer jag inte hade sparat på mobilen. Jag öppnade det från Vanessa först.
Hon frågade hur jag mådde och jag svarade snabbt att jag inte mådde så bra och hade tänkt vara hemma och vila idag. Jag öppnade smsen från det osparade numret.
"Jag hoppas du mår bättre nu... Ring om du vill träffas någon dag, eller nått..."
"Det är Jamie förresten! Jag hoppas du minns mig från igår? Jag hjälpte dig hem iallafall... Jag tog ditt nummer från din mobil igår, hoppas det var OK xx Jamie"
Jag log lite, klart jag mindes honom. Och jag var väldigt tacksam för att han faktiskt hade hjälpt mig hem. Jag hoppades bara att jag inte hade skämmt ut mig.
"Klart jag kommer ihåg dig! Jag mår väl inte så värst bra, men ska ta det lugnt idag och vila xx Sandra" svarade jag.
Jag öppnade dom fyra smsen från Justin. Dom var skickat med ganska kort mellanrum, förutom det första som var skickat på natten.
När jag läste smsen så märkte jag att han verkat blivit mer och mer orolig för varje sms.
"Jag vet att du inte är vaken nu, du ligger förmodligen och sover... Jag hoppas du mår bra iallafall xx Justin" skickat kl. 03:26 på natten.
"Sandra, är du vaken älskling? xx Din föralltid, J" skickat kl. 09:36.
"Ska ha en konsert snart så ringer upp dig senare ifall du ringer mig nu. Snälla ring xx J" skickat klockan 10:02.
"Jag är jätte orolig, snälla hör av dig..." skickat klockan 11.45.
Jag undrade vad jag egentligen hade sagt till honom igår som fått honom så orolig? Jag tog ett djupt andetag och sedan tryckte jag på "ring upp".
"Sandra!" utbrast Justin lättat när jag svarade.
"Hej" sa jag och skrattade lite.
"Hur mår du? Jag har varit jätte orolig"
"Jag mår bra, förutom att jag har lite ont i huvet" svarade jag.
"Var det kul igår då? Hur kom du hem?" frågade Justin kort.
"Ja jag tror det, jag var ganska...full...igår" sa jag generat. Han var tyst ett tag.
"Kommer du inte ihåg någonting?" frågade han sedan. Vad menade han med det? Vad hade jag sagt till honom i telefon?
"Jo det är klart jag gör...Men mest det som hände innan jag hade druckit så mycket. Resten är rätt suddigt" svarade jag.
"Okej... Vem är den där Jamie då?" frågade han dött. Jag blev förvånad över hur hans röst lät.
"Va? En kompis. Vi går i samma skola... Men hur vet du vem han är förresten?"
"Du ringde mig igår och sedan så bröts samtalet. Då ringde jag upp flera gånger och tillslut så svarade den där Jamie i din mobil..." sa Justin. "Han sa att du hade däckat och då bad jag att få prata med Vanessa. Hon lovade att fixa så att du kom hem på något sett. Hur kom du hem nu igen?"
"Jaha, Jamie hjälpte mig" svarade jag.
"Vadå? Jag menar, hjälpte han dig hem?" frågade han lite skeptiskt.
"Ja. Men har det hänt något? Du låter så konstig" frågade jag.
"Det är det jag vill fråga dig, hände?" sa han tyst.
"Vadå hänt? Vad menar du? Jag förstår ingenting nu Justin" sa jag och skrattade till lite.
"Igår menar jag" svarade han och han lät inte ett dugg glad.
"Vad skulle ha hänt då?"
"När samtalet bröts när jag pratade med dig så lät det som att några kysstes precis vid telefonen... Och jag hörde ju att du snackade med han Jamie precis innan samtalet bröts... Så..." sa han och lät ledsen.
"Nej men gud nej! Det var Linnea och Ashton som kysstes" svarade jag.
"Jag vet att jag kan lita på dig men jag blir ändå orolig..."
"Lita på mig Justin, ingent hände. Jamie är en vän och ingenting mer än så" svarade jag och log lite åt hur gullig Justin var när han var så överbeskyddande.
"Bra. Jag litar på dig" sa han och jag hörde honom pusta ut av lättnad.
"Jag skulle aldrig göra så mot dig, jag skulle aldrig vilja heller. Jag har redan fått min drömkille..." sa jag allvarligt. Jag kunde nästan höra hur Justin log genom telefonen.
"Du är mitt allt Sandra, det vet du va? Jag kunde inte sluta tänka på den där kyssen, har inte kunnat sova på hela natten" sa han allvarligt men lät lite gladare iallafall.
"Förlåt, det var inte meningen att göra dig orolig. Jag borde nog inte ha ringt dig"
"Det gör ingenting" sa han. "Inte för att jag inte litar på dig. Men jag menar, det skulle ju faktiskt kunnat varit du och Jamie som kysstes. Jag blev rädd att jag skulle förlora dig igen"
"Justin, inget eller ingen ska få komma emellan oss igen" lovade jag.
"Bra... Nej jag vet me-..." började han.
"Sandra! Kom ner, vi måste prata med dig!" ropade mamma från nedervåningen.
"Vänta Justin" sa jag i luren. "Jag snackar i telefon, kommer snart!" ropade jag till mamma.
"Nej nu! Det är viktigt!"
"Jaja" ropade jag och suckade sedan. "Måste lägga på nu, men jag ringer dig senare ikväll. Okej?"
"Gör så" svarade Justin.
"Jag älskar dig, glöm aldrig det" sa jag.
"Jag älskar dig mer, föralltid" svarade han och jag log för mig själv. Sedan la vi på.
När jag kom ner på nedervåningen så satt mamma och pappa i soffan och tittade allvarligt på mig.
"Sätt dig" sa pappa. Jag gjorde som han sa och tittade frågande på dom båda. Mamma drog ett djupt andetag och tittade först snabbt på pappa och sedan allvarligt på mig.
"Vi har någonting som vi vill prata med dig om" sa mamma.
"Ja det gör vi... Och du Vanessa?"
"Ja?" sa hon frågande.
"Tack"
"Så lite så Biebs, sov nu" sa hon och skrattade. Sedan lade hon på. Jag stirrade på min mobil länge.
Sandras perspektiv
När jag vaknade och satte mig upp i sängen var det första jag kände mitt dunkande huvud. Jag tog handen på huvudet och la mig snabbt ner.
Fan, vad hade hänt igår egentligen? Jag kom ihåg att jag hade varit hemma hos Ashton och jag hade druckit ganska mycket.
Vad som hänt efter det var ganska luddigt och jag mindes bara några små saker. Jag försökte komma ihåg ifall jag gjort något dumt eller så...
Då kom jag ihåg att jag hade ringt Justin. Jag tog upp min mobil och såg att jag hade fått ganska många sms.
Fyra stycken var ifrån Justin, ett ifrån Vanessa, två ifrån nått nummer jag inte hade sparat på mobilen. Jag öppnade det från Vanessa först.
Hon frågade hur jag mådde och jag svarade snabbt att jag inte mådde så bra och hade tänkt vara hemma och vila idag. Jag öppnade smsen från det osparade numret.
"Jag hoppas du mår bättre nu... Ring om du vill träffas någon dag, eller nått..."
"Det är Jamie förresten! Jag hoppas du minns mig från igår? Jag hjälpte dig hem iallafall... Jag tog ditt nummer från din mobil igår, hoppas det var OK xx Jamie"
Jag log lite, klart jag mindes honom. Och jag var väldigt tacksam för att han faktiskt hade hjälpt mig hem. Jag hoppades bara att jag inte hade skämmt ut mig.
"Klart jag kommer ihåg dig! Jag mår väl inte så värst bra, men ska ta det lugnt idag och vila xx Sandra" svarade jag.
Jag öppnade dom fyra smsen från Justin. Dom var skickat med ganska kort mellanrum, förutom det första som var skickat på natten.
När jag läste smsen så märkte jag att han verkat blivit mer och mer orolig för varje sms.
"Jag vet att du inte är vaken nu, du ligger förmodligen och sover... Jag hoppas du mår bra iallafall xx Justin" skickat kl. 03:26 på natten.
"Sandra, är du vaken älskling? xx Din föralltid, J" skickat kl. 09:36.
"Ska ha en konsert snart så ringer upp dig senare ifall du ringer mig nu. Snälla ring xx J" skickat klockan 10:02.
"Jag är jätte orolig, snälla hör av dig..." skickat klockan 11.45.
Jag undrade vad jag egentligen hade sagt till honom igår som fått honom så orolig? Jag tog ett djupt andetag och sedan tryckte jag på "ring upp".
"Sandra!" utbrast Justin lättat när jag svarade.
"Hej" sa jag och skrattade lite.
"Hur mår du? Jag har varit jätte orolig"
"Jag mår bra, förutom att jag har lite ont i huvet" svarade jag.
"Var det kul igår då? Hur kom du hem?" frågade Justin kort.
"Ja jag tror det, jag var ganska...full...igår" sa jag generat. Han var tyst ett tag.
"Kommer du inte ihåg någonting?" frågade han sedan. Vad menade han med det? Vad hade jag sagt till honom i telefon?
"Jo det är klart jag gör...Men mest det som hände innan jag hade druckit så mycket. Resten är rätt suddigt" svarade jag.
"Okej... Vem är den där Jamie då?" frågade han dött. Jag blev förvånad över hur hans röst lät.
"Va? En kompis. Vi går i samma skola... Men hur vet du vem han är förresten?"
"Du ringde mig igår och sedan så bröts samtalet. Då ringde jag upp flera gånger och tillslut så svarade den där Jamie i din mobil..." sa Justin. "Han sa att du hade däckat och då bad jag att få prata med Vanessa. Hon lovade att fixa så att du kom hem på något sett. Hur kom du hem nu igen?"
"Jaha, Jamie hjälpte mig" svarade jag.
"Vadå? Jag menar, hjälpte han dig hem?" frågade han lite skeptiskt.
"Ja. Men har det hänt något? Du låter så konstig" frågade jag.
"Det är det jag vill fråga dig, hände?" sa han tyst.
"Vadå hänt? Vad menar du? Jag förstår ingenting nu Justin" sa jag och skrattade till lite.
"Igår menar jag" svarade han och han lät inte ett dugg glad.
"Vad skulle ha hänt då?"
"När samtalet bröts när jag pratade med dig så lät det som att några kysstes precis vid telefonen... Och jag hörde ju att du snackade med han Jamie precis innan samtalet bröts... Så..." sa han och lät ledsen.
"Nej men gud nej! Det var Linnea och Ashton som kysstes" svarade jag.
"Jag vet att jag kan lita på dig men jag blir ändå orolig..."
"Lita på mig Justin, ingent hände. Jamie är en vän och ingenting mer än så" svarade jag och log lite åt hur gullig Justin var när han var så överbeskyddande.
"Bra. Jag litar på dig" sa han och jag hörde honom pusta ut av lättnad.
"Jag skulle aldrig göra så mot dig, jag skulle aldrig vilja heller. Jag har redan fått min drömkille..." sa jag allvarligt. Jag kunde nästan höra hur Justin log genom telefonen.
"Du är mitt allt Sandra, det vet du va? Jag kunde inte sluta tänka på den där kyssen, har inte kunnat sova på hela natten" sa han allvarligt men lät lite gladare iallafall.
"Förlåt, det var inte meningen att göra dig orolig. Jag borde nog inte ha ringt dig"
"Det gör ingenting" sa han. "Inte för att jag inte litar på dig. Men jag menar, det skulle ju faktiskt kunnat varit du och Jamie som kysstes. Jag blev rädd att jag skulle förlora dig igen"
"Justin, inget eller ingen ska få komma emellan oss igen" lovade jag.
"Bra... Nej jag vet me-..." började han.
"Sandra! Kom ner, vi måste prata med dig!" ropade mamma från nedervåningen.
"Vänta Justin" sa jag i luren. "Jag snackar i telefon, kommer snart!" ropade jag till mamma.
"Nej nu! Det är viktigt!"
"Jaja" ropade jag och suckade sedan. "Måste lägga på nu, men jag ringer dig senare ikväll. Okej?"
"Gör så" svarade Justin.
"Jag älskar dig, glöm aldrig det" sa jag.
"Jag älskar dig mer, föralltid" svarade han och jag log för mig själv. Sedan la vi på.
När jag kom ner på nedervåningen så satt mamma och pappa i soffan och tittade allvarligt på mig.
"Sätt dig" sa pappa. Jag gjorde som han sa och tittade frågande på dom båda. Mamma drog ett djupt andetag och tittade först snabbt på pappa och sedan allvarligt på mig.
"Vi har någonting som vi vill prata med dig om" sa mamma.
Life isn't right without you - Episode 74
"Hallå? Sandra? Hallå?!" sa jag. Hon verkade inte höra mig...
Jag hörde åter igen några personers röster, bland annat den där killens, men jag kunde inte urskilja vad han sa.
"Sandra! Hallå?" upprepade jag. Det knastrade till i telefonen igen.
Nu hördes något som lät som en kyss...
Jag rös av obehag och kände ilskan växa inuti...Inbillade jag mig?
Rätt som det var bröts samtalet och det enda jag kunde höra var massa pip.
Jag ringde upp henne men fick inget svar. Jag kände paniken växa inom mig. Tänk om det hade varit en kyss som jag hört? Jag ringde fler gånger men signalerna bara gick.
Jag bestämde mig för att pröva en sista gång och den här gången svarade en kille. Det lät som han jag hört tidigare.
"Hallå?" sa killen.
"Vem är du och vart är Sandra?" frågade jag oroligt.
"Jag är Jamie, Sandra har däckat här brevid mig. Jag tror att hon fick i sig lite för mycket alkohol" svarade han.
"Va? Hur mår hon?" frågade jag hest.
"Hon är helt borta, men hon andas iallafall och sluddrar lite.. Är du Justin, hennes kille eller?" halvskrek Jamie, antagligen pga den höga musiken.
"Ja, jag är hennes kille. Vem är du?" frågade jag igen.
"Jamie, jag är en kompis till Sandra... eller nått" svarade han lite osäkert.
"Du skulle bara våga röra henne" sa jag hotfullt.
"Jag lovar, jag har inte rört henne. Lita på mig, inget har hänt. Vi har bara suttit och snackat och plötsligt bara däckade hon" svarade han. Jag sa ingenting på ett långt tag.
"Vart är ni förresten? Är inte Vanessa eller Linnea där?" frågade jag sedan.
"På en fest hemma hos en kille som heter Ashton. Nej det är dom inte."
"Va? Vart är dom då? Känner hon ingen där eller?" snäste jag och reste mig upp i sängen. Jag var inte ett dugg trött längre.
"Jag menar att dom inte är här just nu, men dom är här någonstans här i närheten. Jag vet bara inte vart" svarade han vänligt.
"Bra. Kan du hämta dom och ge någon av dom telefonen?"
"Ska försöka hitta dom.." mumlade han och det knastrade lite, antagligen var han redan påväg för att leta efter dom. Det gick några sekunder.
"Hittar du dom?" frågade jag stressat.
"Jag tror att jag ser Vanessa... Vänta lite..." sa han. "VANESSA!" ropade han sedan. "Okej jag har hittat Vanessa, hon kommer här..."
Jag fick vänta ytterliggare en halv minut innan någon sade något i telefonen. Jag trummade stressat med händerna på sängbordet och bet mig hårt i läppen.
"Hallå?" sa Vanessa plötsligt. Jag flög upp ur sängen.
"Vanessa!" sa jag lättat.
"Är det Justin?" frågade hon och lät lite glad.
"Ja det är jag. Du, Sandra har tydligen däckat någonstans. Kan du gå till henne och se till så att hon mår bra?" bad jag.
"Jag vet inte vart hon är..." började hon. "Jamie, vet du vart Sandra är?" frågade hon.
"Ja, hon ligger på övervåningen. Kom" hörde jag honom svara. Det knastrade i telefonen igen.
"Är ni vid henne nu?" frågade jag.
"Snart, jag håller på att gå uppför trappan" svarade Vanessa och hon lät också stressad. "Vilket rum är hon i?" frågade Vanessa. Jag väntade spänt.
"Det till höger" svarade Jamie. Jag hörde knappt vad dom sa eftersom musiken var så hög.
"Gud..." hörde jag Vanessa säga och dra efter andan.
"Är det illa? Hur mår hon? Snälla..." kved jag. Jag hade aldrig tidigare känt mig så maktlös och utan någon som helst möjlighet att göra någonting.
"Hon har spytt ganska mycket verkar det som..." svarade Vanessa. "Sandra gumman, hur är det?"
"Hur är det med henne?" hörde jag Jamie fråga, han lät också orolig.
"Det är nog ganska bra ändå... Kan du ordna ett glas vatten, en hink och papper?" sa Vanessa, jag antog att det var menat åt Jamie.
"Hon lever va?" frågade jag skärrat.
"Haha ja, hon har ju bara däckat. Men hon verkar lite... borta" sa Vanessa och fnissade lite.
"Bra" svarade jag lättat. "Har du druckit något Vanessa?"
"Ja. Annars hade jag kunnat skjutsa hem henne men jag ordnar det. Jag fixar så att hon kommer hem på något sett."
"Lovar du?"
"Jag lovar Justin! Du är i Italien, eller hur?" sa hon.
"Ja, hurså?"
"Då borde väl klockan vara väldigt sent på natten nu, eller?" frågade hon tveksamt och verkade fundera lite över det hon hade sagt.
"Ja jag vaknade när Sandra ringde mig förut" svarade jag.
"Du borde gå och lägga dig igen, jag lovar att jag tar hand om henne. Jag ordnar så att hon kommer hem" sa hon.
"Är det säkert?"
"Helt säkert. Försök somna om!" sa hon.
"Okej..."
"Vi hörs Justin! Sov gott!" sa Vanessa vänligt.
"Ja det gör vi... Och du Vanessa?"
"Ja?" sa hon frågande.
"Tack"
"Så lite så Biebs, sov nu" sa hon och skrattade. Sedan lade hon på. Jag stirrade på min mobil länge.
Okej nu har ni fått 3 episoder idag! Kommentera mycket så blir vi jätte glada! :D
Jag hörde åter igen några personers röster, bland annat den där killens, men jag kunde inte urskilja vad han sa.
"Sandra! Hallå?" upprepade jag. Det knastrade till i telefonen igen.
Nu hördes något som lät som en kyss...
Jag rös av obehag och kände ilskan växa inuti...Inbillade jag mig?
Rätt som det var bröts samtalet och det enda jag kunde höra var massa pip.
Jag ringde upp henne men fick inget svar. Jag kände paniken växa inom mig. Tänk om det hade varit en kyss som jag hört? Jag ringde fler gånger men signalerna bara gick.
Jag bestämde mig för att pröva en sista gång och den här gången svarade en kille. Det lät som han jag hört tidigare.
"Hallå?" sa killen.
"Vem är du och vart är Sandra?" frågade jag oroligt.
"Jag är Jamie, Sandra har däckat här brevid mig. Jag tror att hon fick i sig lite för mycket alkohol" svarade han.
"Va? Hur mår hon?" frågade jag hest.
"Hon är helt borta, men hon andas iallafall och sluddrar lite.. Är du Justin, hennes kille eller?" halvskrek Jamie, antagligen pga den höga musiken.
"Ja, jag är hennes kille. Vem är du?" frågade jag igen.
"Jamie, jag är en kompis till Sandra... eller nått" svarade han lite osäkert.
"Du skulle bara våga röra henne" sa jag hotfullt.
"Jag lovar, jag har inte rört henne. Lita på mig, inget har hänt. Vi har bara suttit och snackat och plötsligt bara däckade hon" svarade han. Jag sa ingenting på ett långt tag.
"Vart är ni förresten? Är inte Vanessa eller Linnea där?" frågade jag sedan.
"På en fest hemma hos en kille som heter Ashton. Nej det är dom inte."
"Va? Vart är dom då? Känner hon ingen där eller?" snäste jag och reste mig upp i sängen. Jag var inte ett dugg trött längre.
"Jag menar att dom inte är här just nu, men dom är här någonstans här i närheten. Jag vet bara inte vart" svarade han vänligt.
"Bra. Kan du hämta dom och ge någon av dom telefonen?"
"Ska försöka hitta dom.." mumlade han och det knastrade lite, antagligen var han redan påväg för att leta efter dom. Det gick några sekunder.
"Hittar du dom?" frågade jag stressat.
"Jag tror att jag ser Vanessa... Vänta lite..." sa han. "VANESSA!" ropade han sedan. "Okej jag har hittat Vanessa, hon kommer här..."
Jag fick vänta ytterliggare en halv minut innan någon sade något i telefonen. Jag trummade stressat med händerna på sängbordet och bet mig hårt i läppen.
"Hallå?" sa Vanessa plötsligt. Jag flög upp ur sängen.
"Vanessa!" sa jag lättat.
"Är det Justin?" frågade hon och lät lite glad.
"Ja det är jag. Du, Sandra har tydligen däckat någonstans. Kan du gå till henne och se till så att hon mår bra?" bad jag.
"Jag vet inte vart hon är..." började hon. "Jamie, vet du vart Sandra är?" frågade hon.
"Ja, hon ligger på övervåningen. Kom" hörde jag honom svara. Det knastrade i telefonen igen.
"Är ni vid henne nu?" frågade jag.
"Snart, jag håller på att gå uppför trappan" svarade Vanessa och hon lät också stressad. "Vilket rum är hon i?" frågade Vanessa. Jag väntade spänt.
"Det till höger" svarade Jamie. Jag hörde knappt vad dom sa eftersom musiken var så hög.
"Gud..." hörde jag Vanessa säga och dra efter andan.
"Är det illa? Hur mår hon? Snälla..." kved jag. Jag hade aldrig tidigare känt mig så maktlös och utan någon som helst möjlighet att göra någonting.
"Hon har spytt ganska mycket verkar det som..." svarade Vanessa. "Sandra gumman, hur är det?"
"Hur är det med henne?" hörde jag Jamie fråga, han lät också orolig.
"Det är nog ganska bra ändå... Kan du ordna ett glas vatten, en hink och papper?" sa Vanessa, jag antog att det var menat åt Jamie.
"Hon lever va?" frågade jag skärrat.
"Haha ja, hon har ju bara däckat. Men hon verkar lite... borta" sa Vanessa och fnissade lite.
"Bra" svarade jag lättat. "Har du druckit något Vanessa?"
"Ja. Annars hade jag kunnat skjutsa hem henne men jag ordnar det. Jag fixar så att hon kommer hem på något sett."
"Lovar du?"
"Jag lovar Justin! Du är i Italien, eller hur?" sa hon.
"Ja, hurså?"
"Då borde väl klockan vara väldigt sent på natten nu, eller?" frågade hon tveksamt och verkade fundera lite över det hon hade sagt.
"Ja jag vaknade när Sandra ringde mig förut" svarade jag.
"Du borde gå och lägga dig igen, jag lovar att jag tar hand om henne. Jag ordnar så att hon kommer hem" sa hon.
"Är det säkert?"
"Helt säkert. Försök somna om!" sa hon.
"Okej..."
"Vi hörs Justin! Sov gott!" sa Vanessa vänligt.
"Ja det gör vi... Och du Vanessa?"
"Ja?" sa hon frågande.
"Tack"
"Så lite så Biebs, sov nu" sa hon och skrattade. Sedan lade hon på. Jag stirrade på min mobil länge.
Okej nu har ni fått 3 episoder idag! Kommentera mycket så blir vi jätte glada! :D
Life isn't right without you - Episode 73
När vi kom in i huset möttes vi av pumpande musik och massor av människor som dansade och hade kul.
Efter någon minut kom Ashton och hans kompis Jamie fram och hälsade.
Linnéa och Ashton kramades och gick sedan in längre i huset. Jag, Vanessa och Jamie stod kvar i hallen. Vanessas pojkvän kom fram till oss och drog med sig henne därifrån.
Nu var jag ensam kvar med Jamie...
"Eh, hej! Jag heter Jamie" sa Jamie och sträckte fram handen mot mig för att hälsa. Jag tog den, log och hälsade.
"Hej! Jag är Sandra"
"Trevligt att träffas. Vill du ha något att dricka?" frågade han och log tillbaka.
"Ja tack" svarade jag och började långsamt gå in i huset. Jamie slöt upp brevid mig.
"Wow, vilket hus!" sa jag när jag hade sett mig omkring.
"Va?" frågade Jamie. "Jag hör inte för musiken"
"Fint hus" upprepade jag lite högre.
"Jaha. Ja, visst är det?" svarade han och flinade.
Vi gick in till köket där det var näst intill tomt på folk. Jamie hällde upp bål i två glas och gav det ena till mig.
"Cheers!" sa han och stötte sitt glas mot mitt. Jag skrattade lite.
"Cheers!"
Vi satte oss på två barstolar och började snacka om allt mellan himmel och jord. Jamie var väldigt trevlig och rolig.
Något som var skönt med honom var att han inte höll på att flörta med mig, som en del andra killar brukade kunna göra, utan han snackade bara på som om han pratade med någon av sina bästa kompisar, vilket var en lättnad.
"Sorry att jag frågar, jag menar inget speciellt med det här men, har du pojkvän?" frågade han efter ungefär en timmes prat.
Jag stelnade till lite, vad skulle jag säga utan att avslöja för mycket? Jag kom på vad Pattie hade sagt att jag skulle säga om någon frågade.
"Ja" sa jag och sken upp när jag tänkte på Justin.
"Aha, vad kul! Vem då?" sa Jamie.
"Justin" sa jag och log. "Men han bor inte här så ni känner nog inte varandra"
"Alright" svarade han bara.
"Har du...någon då?" frågade jag nyfiket.
"Nja...Jag var tillsammans med en tjej i ett år, men vi gjorde slut för några månader sedan. Det var rätt jobbigt då, men jag har kommit över det nu" sa Jamie.
"Åh, jag är ledsen" sa jag och tittade ledset på honom.
"Det är lugnt! Var inte det" sa han och log.
Plötsligt kom Linnéa och Ashton in i köket. De var ganska fulla.
"Heeeej gumman!" sa Linnéa och kramade mig.
"Hej Linnéa!" sa jag och skrattade.
"Ni två verkar ha lärt känna varandra?" sa Ashton retsamt och puffade till Jamie lite på armen. Jamie himlade med ögonen och gav honom en menade blick om att han skulle knipa igen.
Linnéa tog fram en flaska och hällde upp två glas av det.
"Här kompis! Shot-race!" sa hon och räckte fram ett av glasen till mig.
"Nej tack, inte idag" sa jag.
"Koooooom igeeeeen! Du lovade mig att vi skulle göra det någon gång" envisades hon.
"Mhm, okej då!" sa jag och lyfte glaset mot munnen och drack upp innehållet. Det gick rysningar längs ryggen och jag fick gåshud för att det var så äckligt. Linnéa hällde på våra glas igen.
Jag tog det och gjorde samma sak en gång till.
"Nej fyfan vad äckligt!" sa jag och grimarserade. "Inte mer! Det här är bara dumt. Seriöst"
Linnéa skrattade åt mig.
Jag satte mig ner brevid Jamie igen och vi började prata. Jag smuttade hela tiden på min bål och kände att jag började bli ganska full. Tiden rusade iväg och jag drack ännu mer...
Justins perspektiv
"I need you boo, I gotta see you boo...And the hearts all over the world tonight, said the hearts all over the world tonight"
Jag vaknade med ett ryck med av att jag hörde "With you" spelas, min telefon ringde.
Jag gäspade och sträckte mig efter den.
När jag såg bilden av Sandra på skärmen blev jag förvånad. Varför ringde hon nu? Hade det hänt något?
"Justin" svarade jag sömnigt.
"Heeej älskling" hörde jag Sandra säga i andra änden. Musik spelades i bakgrunden.
"Hej hjärtat, hur är det? Har det hänt något? Du ringer mitt i natten" sa jag.
"Neeej, jag mår bra. Oj, förlåååt." svarade hon slumrigt.
"Vad bra...Eh, Sandra är du full?" frågade jag. Sandra skrattade.
"Mhm, ja...liiiiite" fnissade hon. Jag blev orolig men försökte låta glad.
"Har du kul då? frågade jag.
"Ja, fast det är tråkigt utan dig baby"
"Haha, jag saknar dig också" svarade jag och log. "2 dagar kvar!"
"Jag ville bara ringa och säga att jag älskar dig innan jag..." sa Sandra men det knastrade till i luren så jag hörde inte resten av det hon sa.
Plötsligt kom ljudet tillbaks. En kille ropade i bakgrunden...
"Sandraaa! Där är du ju! Jag har letat efter dig" sa han.
Jag undrade vem killen var och kände att jag blev lite avundsjuk. Jag ville vara där nu och ta hand om Sandra, för hon verkade väldigt full. Jag blev ännu oroligare.
"Heeej Jamie!" svarade Sandra. Jag försökte höra resten men det var svårt för musiken var så hög i bakgrunden och mottagningen var inte den bästa.
"Hallå? Sandra? Hallå?!" sa jag. Hon verkade inte höra mig...
Jag hörde åter igen några personers röster, bland annat den där killens, men jag kunde inte urskilja vad han sa.
"Sandra! Hallå?" upprepade jag. Det knastrade till i telefonen igen.
Nu hördes något som lät som en kyss...
Jag rös av obehag och kände ilskan växa inuti...Inbillade jag mig?
Rätt som det var bröts samtalet och det enda jag kunde höra var massa pip.
Vad händer nu? KOMMENTERA! :)
Efter någon minut kom Ashton och hans kompis Jamie fram och hälsade.
Linnéa och Ashton kramades och gick sedan in längre i huset. Jag, Vanessa och Jamie stod kvar i hallen. Vanessas pojkvän kom fram till oss och drog med sig henne därifrån.
Nu var jag ensam kvar med Jamie...
"Eh, hej! Jag heter Jamie" sa Jamie och sträckte fram handen mot mig för att hälsa. Jag tog den, log och hälsade.
"Hej! Jag är Sandra"
"Trevligt att träffas. Vill du ha något att dricka?" frågade han och log tillbaka.
"Ja tack" svarade jag och började långsamt gå in i huset. Jamie slöt upp brevid mig.
"Wow, vilket hus!" sa jag när jag hade sett mig omkring.
"Va?" frågade Jamie. "Jag hör inte för musiken"
"Fint hus" upprepade jag lite högre.
"Jaha. Ja, visst är det?" svarade han och flinade.
Vi gick in till köket där det var näst intill tomt på folk. Jamie hällde upp bål i två glas och gav det ena till mig.
"Cheers!" sa han och stötte sitt glas mot mitt. Jag skrattade lite.
"Cheers!"
Vi satte oss på två barstolar och började snacka om allt mellan himmel och jord. Jamie var väldigt trevlig och rolig.
Något som var skönt med honom var att han inte höll på att flörta med mig, som en del andra killar brukade kunna göra, utan han snackade bara på som om han pratade med någon av sina bästa kompisar, vilket var en lättnad.
"Sorry att jag frågar, jag menar inget speciellt med det här men, har du pojkvän?" frågade han efter ungefär en timmes prat.
Jag stelnade till lite, vad skulle jag säga utan att avslöja för mycket? Jag kom på vad Pattie hade sagt att jag skulle säga om någon frågade.
"Ja" sa jag och sken upp när jag tänkte på Justin.
"Aha, vad kul! Vem då?" sa Jamie.
"Justin" sa jag och log. "Men han bor inte här så ni känner nog inte varandra"
"Alright" svarade han bara.
"Har du...någon då?" frågade jag nyfiket.
"Nja...Jag var tillsammans med en tjej i ett år, men vi gjorde slut för några månader sedan. Det var rätt jobbigt då, men jag har kommit över det nu" sa Jamie.
"Åh, jag är ledsen" sa jag och tittade ledset på honom.
"Det är lugnt! Var inte det" sa han och log.
Plötsligt kom Linnéa och Ashton in i köket. De var ganska fulla.
"Heeeej gumman!" sa Linnéa och kramade mig.
"Hej Linnéa!" sa jag och skrattade.
"Ni två verkar ha lärt känna varandra?" sa Ashton retsamt och puffade till Jamie lite på armen. Jamie himlade med ögonen och gav honom en menade blick om att han skulle knipa igen.
Linnéa tog fram en flaska och hällde upp två glas av det.
"Här kompis! Shot-race!" sa hon och räckte fram ett av glasen till mig.
"Nej tack, inte idag" sa jag.
"Koooooom igeeeeen! Du lovade mig att vi skulle göra det någon gång" envisades hon.
"Mhm, okej då!" sa jag och lyfte glaset mot munnen och drack upp innehållet. Det gick rysningar längs ryggen och jag fick gåshud för att det var så äckligt. Linnéa hällde på våra glas igen.
Jag tog det och gjorde samma sak en gång till.
"Nej fyfan vad äckligt!" sa jag och grimarserade. "Inte mer! Det här är bara dumt. Seriöst"
Linnéa skrattade åt mig.
Jag satte mig ner brevid Jamie igen och vi började prata. Jag smuttade hela tiden på min bål och kände att jag började bli ganska full. Tiden rusade iväg och jag drack ännu mer...
Justins perspektiv
"I need you boo, I gotta see you boo...And the hearts all over the world tonight, said the hearts all over the world tonight"
Jag vaknade med ett ryck med av att jag hörde "With you" spelas, min telefon ringde.
Jag gäspade och sträckte mig efter den.
När jag såg bilden av Sandra på skärmen blev jag förvånad. Varför ringde hon nu? Hade det hänt något?
"Justin" svarade jag sömnigt.
"Heeej älskling" hörde jag Sandra säga i andra änden. Musik spelades i bakgrunden.
"Hej hjärtat, hur är det? Har det hänt något? Du ringer mitt i natten" sa jag.
"Neeej, jag mår bra. Oj, förlåååt." svarade hon slumrigt.
"Vad bra...Eh, Sandra är du full?" frågade jag. Sandra skrattade.
"Mhm, ja...liiiiite" fnissade hon. Jag blev orolig men försökte låta glad.
"Har du kul då? frågade jag.
"Ja, fast det är tråkigt utan dig baby"
"Haha, jag saknar dig också" svarade jag och log. "2 dagar kvar!"
"Jag ville bara ringa och säga att jag älskar dig innan jag..." sa Sandra men det knastrade till i luren så jag hörde inte resten av det hon sa.
Plötsligt kom ljudet tillbaks. En kille ropade i bakgrunden...
"Sandraaa! Där är du ju! Jag har letat efter dig" sa han.
Jag undrade vem killen var och kände att jag blev lite avundsjuk. Jag ville vara där nu och ta hand om Sandra, för hon verkade väldigt full. Jag blev ännu oroligare.
"Heeej Jamie!" svarade Sandra. Jag försökte höra resten men det var svårt för musiken var så hög i bakgrunden och mottagningen var inte den bästa.
"Hallå? Sandra? Hallå?!" sa jag. Hon verkade inte höra mig...
Jag hörde åter igen några personers röster, bland annat den där killens, men jag kunde inte urskilja vad han sa.
"Sandra! Hallå?" upprepade jag. Det knastrade till i telefonen igen.
Nu hördes något som lät som en kyss...
Jag rös av obehag och kände ilskan växa inuti...Inbillade jag mig?
Rätt som det var bröts samtalet och det enda jag kunde höra var massa pip.
Vad händer nu? KOMMENTERA! :)
Life isn't right without you - Episode 72
"Okej, antar jag" svarade jag tyst. "Jo jag undrar om det är okej att jag hänger med Vanessa och Linnéa på fest på lördag?" frågade jag sedan och tittade på dom båda.
"Ja, det är väl okej?" sa mamma och kollade frågande på pappa.
"Visst! Hos vem?"
"En killkompis fyller år så det är hos honom. Ashton Clarkson" sa jag. Pappa såg ut att fundera.
"Lagkaptenen i fotbollslaget?" frågade han.
"Ja" sa jag.
"Okej, ja visst! Kul" sa pappa sedan och log. Jag log tacksamt mot både honom och mamma och gick sedan upp på mitt rum igen.
"Jag är på!" skrev jag i ett sms och skickade till mina bästisar.
Dagarna rullade på och det blev snabbt lördag.
Jag vaknade upp hemma hos Linnéa av att alarmet ringde. Idag var det exakt en månad sedan Justin hade åkt.
"Stäng aaaaav!" sa Linnéa trött.
Någon, antaligen Vanessa, hade tryckt på snoozeknappen för det blev tyst igen. Jag somnade om på 5 sekunder.
Efter 15 minuter började väckningssignalen tjuta ännu en gång. Jag vände på mig och drog täcket över huvudet.
"Okej...Dags att gå upp tjejer!" kvittrade Vanessa. Hon var till skillnad från mig och Linnéa, väldigt morgonpigg.
"Inte än" mumlade jag.
"Joooo, nu! Vi måste fixa massa grejer innan festen ikväll" sa Vanessa bestämt och skrattade.
Jag reste mig sakta upp för att kolla på min mobil. Jag hade fått ett sms för bara någon minut sedan.
"God morgon sötnos. Hoppas du har sovit gott och drömt fina drömmar. Klockan är 18.00 här i Milano och jag ska snart upp på scenen. Tror att det blir ett grymt drag. Hoppas du får det kul på festen ikväll, vi hörs! xx /Din Justin" Jag log och svarade.
"Hej babe! Jag har faktiskt sovit gott inatt, drömde om en väldigt speciell person. Lycka till på konserten! Jag är avis på tjejerna i publiken som får spendera två hela timmar med att lyssna och titta på världens finaste kille. Bara 3 dagar kvar nu! xx /Sandra"
Jag la ifrån mig telefonen och puffade på Linnéa som fortfarande sov.
"Waaaakey wakey!" sa jag och skrattade.
"Mhm, snart" svarade Linnéa utan att röra sig en centimeter.
Jag och Vanessa tittade på varandra och flinade.
"Säääkert" sa jag ironiskt och himlade skämtsamt med ögonen. Sedan reste jag mig upp från sängen och gick iväg till badrummet för att göra mig i ordning.
Justins perspektiv
Jag läste sms:et från Sandra och log för mig själv. Det var bara 3 dagar tills jag skulle få träffa henne igen, ha henne i min famn, få se hennes vackra leende och känna hennes mjuka läppar mot mina.
Jag blev jätteglad när jag tänkte på det och kände hur mitt hjärta skenade iväg.
Det var nu 10 minuter kvar tills jag skulle gå på scenen så jag gick iväg till mitt crew som stod samlat några meter bort. Jag ställde mig mellan mamma och Ryan.
Scooter började prata och peppa alla som vanligt, sedan la vi armarna runt varandra och bad tillsammans.
Efter det gick alla iväg till sina platser och jag gick och ställde mig bakom de stora draperierna. Usher ställde sig brevid och la en hand på min axel.
"Lycka till mannen!"
"Tack bro" svarade jag och log.
Tjejerna skrek mitt namn utanför och jag kände adrenalinet pumpa inom mig, jag var så taggad.
De första tonerna till första låten spelades och jag tog ett djupt andetag. Sedan sprang jag ut på scenen och mötte publikens jubel.
Sandras perspektiv
"Sandra har du sett mina örhängen?" frågade Linnéa stressat när hon kom halvspringandes in i mitt rum.
"Nej tyvärr" sa jag och tittade på henne. Linnéa hade på sig en jättefin, ljusrosa klänning som passade väldigt bra till hennes mörkblonda hår.
"Men åååh, var är dom då?" frågade hon sig själv och suckade.
Klockan var halv sju och vi höll på att göra oss i ordning inför Ashtons fest.
Jag hade tagit på mig ett par svarta, höga shorts, flätade gladiatorsandaler och en nyinköpt, kort, vit spetstopp. Håret hade jag i mjuka lockar och mittbena, med två slingor av min lugg virade på båda sidorna av huvudet. Till det hade jag även ett silvrigt berlockhalsband med en bild på mig och Justin inuti, som han hade gett mig dagen innan han skulle åka iväg.
Som vanligt var mina naglar målade i rött och det hade jag dagen till ära matchat med rött läppstift på läpparna.
"Är ni klara snart?" frågade Vanessa. "Vi måste åka nu!"
"Jag är klar" svarade jag och log mot henne. Vanessa tittade mot Linnéas håll.
"Jag ska bara hitta mina örhängen..." sa Linnéa stressat och for runt som en projektil i rummet.
"Menar du dom här?" frågade Vanessa och höll upp ett par fjäderörhängen.
"JA! Vart hittade du dom?" sa Linnéa och sken upp.
"Dom låg där" svarade hon, pekade mot en byrå och flinade. Linnéa suckade. "Tack!"
"Så, är vi redo?" frågade jag och log.
"Yes we are!" svarade tjejerna i kör.
"Då drar vi!" skrattade jag och alla tre gick ner till bilen. Vi började köra mot festen.
Efter ett tag vred Vanessa upp volymen på stereon. "Teenage dream" spelades och vi skrålade med för fulla halsar.
Vi hade väldigt kul och det dröjde inte länge innan vi var framme vid Ashtons stora, pampiga villa.
När vi kom in i huset möttes vi av pumpande musik och massor av människor som dansade och hade kul. ¨
Efter någon minut kom Ashton och hans kompis Jamie fram och hälsade.
Linnéa och Ashton kramades och gick sedan in längre i huset. Jag, Vanessa och Jamie stod kvar i hallen. Vanessas pojkvän kom fram till oss och drog med sig henne därifrån. Nu var jag ensam kvar med Jamie...
"Ja, det är väl okej?" sa mamma och kollade frågande på pappa.
"Visst! Hos vem?"
"En killkompis fyller år så det är hos honom. Ashton Clarkson" sa jag. Pappa såg ut att fundera.
"Lagkaptenen i fotbollslaget?" frågade han.
"Ja" sa jag.
"Okej, ja visst! Kul" sa pappa sedan och log. Jag log tacksamt mot både honom och mamma och gick sedan upp på mitt rum igen.
"Jag är på!" skrev jag i ett sms och skickade till mina bästisar.
Dagarna rullade på och det blev snabbt lördag.
Jag vaknade upp hemma hos Linnéa av att alarmet ringde. Idag var det exakt en månad sedan Justin hade åkt.
"Stäng aaaaav!" sa Linnéa trött.
Någon, antaligen Vanessa, hade tryckt på snoozeknappen för det blev tyst igen. Jag somnade om på 5 sekunder.
Efter 15 minuter började väckningssignalen tjuta ännu en gång. Jag vände på mig och drog täcket över huvudet.
"Okej...Dags att gå upp tjejer!" kvittrade Vanessa. Hon var till skillnad från mig och Linnéa, väldigt morgonpigg.
"Inte än" mumlade jag.
"Joooo, nu! Vi måste fixa massa grejer innan festen ikväll" sa Vanessa bestämt och skrattade.
Jag reste mig sakta upp för att kolla på min mobil. Jag hade fått ett sms för bara någon minut sedan.
"God morgon sötnos. Hoppas du har sovit gott och drömt fina drömmar. Klockan är 18.00 här i Milano och jag ska snart upp på scenen. Tror att det blir ett grymt drag. Hoppas du får det kul på festen ikväll, vi hörs! xx /Din Justin" Jag log och svarade.
"Hej babe! Jag har faktiskt sovit gott inatt, drömde om en väldigt speciell person. Lycka till på konserten! Jag är avis på tjejerna i publiken som får spendera två hela timmar med att lyssna och titta på världens finaste kille. Bara 3 dagar kvar nu! xx /Sandra"
Jag la ifrån mig telefonen och puffade på Linnéa som fortfarande sov.
"Waaaakey wakey!" sa jag och skrattade.
"Mhm, snart" svarade Linnéa utan att röra sig en centimeter.
Jag och Vanessa tittade på varandra och flinade.
"Säääkert" sa jag ironiskt och himlade skämtsamt med ögonen. Sedan reste jag mig upp från sängen och gick iväg till badrummet för att göra mig i ordning.
Justins perspektiv
Jag läste sms:et från Sandra och log för mig själv. Det var bara 3 dagar tills jag skulle få träffa henne igen, ha henne i min famn, få se hennes vackra leende och känna hennes mjuka läppar mot mina.
Jag blev jätteglad när jag tänkte på det och kände hur mitt hjärta skenade iväg.
Det var nu 10 minuter kvar tills jag skulle gå på scenen så jag gick iväg till mitt crew som stod samlat några meter bort. Jag ställde mig mellan mamma och Ryan.
Scooter började prata och peppa alla som vanligt, sedan la vi armarna runt varandra och bad tillsammans.
Efter det gick alla iväg till sina platser och jag gick och ställde mig bakom de stora draperierna. Usher ställde sig brevid och la en hand på min axel.
"Lycka till mannen!"
"Tack bro" svarade jag och log.
Tjejerna skrek mitt namn utanför och jag kände adrenalinet pumpa inom mig, jag var så taggad.
De första tonerna till första låten spelades och jag tog ett djupt andetag. Sedan sprang jag ut på scenen och mötte publikens jubel.
Sandras perspektiv
"Sandra har du sett mina örhängen?" frågade Linnéa stressat när hon kom halvspringandes in i mitt rum.
"Nej tyvärr" sa jag och tittade på henne. Linnéa hade på sig en jättefin, ljusrosa klänning som passade väldigt bra till hennes mörkblonda hår.
"Men åååh, var är dom då?" frågade hon sig själv och suckade.
Klockan var halv sju och vi höll på att göra oss i ordning inför Ashtons fest.
Jag hade tagit på mig ett par svarta, höga shorts, flätade gladiatorsandaler och en nyinköpt, kort, vit spetstopp. Håret hade jag i mjuka lockar och mittbena, med två slingor av min lugg virade på båda sidorna av huvudet. Till det hade jag även ett silvrigt berlockhalsband med en bild på mig och Justin inuti, som han hade gett mig dagen innan han skulle åka iväg.
Som vanligt var mina naglar målade i rött och det hade jag dagen till ära matchat med rött läppstift på läpparna.
"Är ni klara snart?" frågade Vanessa. "Vi måste åka nu!"
"Jag är klar" svarade jag och log mot henne. Vanessa tittade mot Linnéas håll.
"Jag ska bara hitta mina örhängen..." sa Linnéa stressat och for runt som en projektil i rummet.
"Menar du dom här?" frågade Vanessa och höll upp ett par fjäderörhängen.
"JA! Vart hittade du dom?" sa Linnéa och sken upp.
"Dom låg där" svarade hon, pekade mot en byrå och flinade. Linnéa suckade. "Tack!"
"Så, är vi redo?" frågade jag och log.
"Yes we are!" svarade tjejerna i kör.
"Då drar vi!" skrattade jag och alla tre gick ner till bilen. Vi började köra mot festen.
Efter ett tag vred Vanessa upp volymen på stereon. "Teenage dream" spelades och vi skrålade med för fulla halsar.
Vi hade väldigt kul och det dröjde inte länge innan vi var framme vid Ashtons stora, pampiga villa.
När vi kom in i huset möttes vi av pumpande musik och massor av människor som dansade och hade kul. ¨
Efter någon minut kom Ashton och hans kompis Jamie fram och hälsade.
Linnéa och Ashton kramades och gick sedan in längre i huset. Jag, Vanessa och Jamie stod kvar i hallen. Vanessas pojkvän kom fram till oss och drog med sig henne därifrån. Nu var jag ensam kvar med Jamie...
Life isn't right without you - Episode 71
Vanessa och Linnéa visste såklart att han skulle åka hem idag och ringde mig därför flera gånger under dagen, antagligen för att höra hur jag mådde. Jag orkade verkligen inte prata med någon så jag svarade inte.
Efter någon timme bestämde jag mig för att skriva i min dagbok och...ja, här sitter jag nu.
Nu ropar mamma och pappa på mig att jag ska komma ner så jag måste sluta skriva nu...
Justins perspektiv:
"Justin!" ropade Jaden och bankade på dörren till mitt sovrum i turnébussen. Jag masade mig upp ur sängen och öppnade.
"Vad gör du?" frågade han och flinade. Sedan tittade han ner på min hand och leendet försvann lite. "Smsar du med henne?" frågade han försiktigt.
"Nej... Jag tittar bara på bilder på oss" svarade jag.
"Får jag se?" frågade han. Jag sträckte fram mobilen och han tittade igenom bilderna och skrattade åt dom roliga bilderna som vi hade tagit.
"Du saknar verkligen henne va?" frågade han. "Hur länge sen var det du åkte nu? Två veckor?"
"Jag saknar henne hela tiden. Det är tre veckor och tre dagar sen" svarade jag. Jag slängde mobilen på sängen och bestämde mig för att inte tänka mer på det nu.
"Är du OK?" frågade Jaden.
"Ja det är lugnt. Ska vi spela basket?" föreslog jag och boxade till honom på armen. Han flinade.
"Sure, men jag kommer vinna" sa han kaxigt. Jag skrattade.
Sandras perspektiv
Jag satt vid datorn då min mobil plötsligt ringde. Jag tog upp mobilen och när namnet "Nick" dök upp på skärmen så tryckte jag bort honom.
Vad ville han mig egentligen? Hade han inte sabbat tillräckligt redan på Demis fest?
Mobilen ringde igen, jag tryckte återigen bort samtalet men han fortsatte ringa fler gånger och när han ringde för femte gången så suckade jag högt och svarade.
"Vad är det du vill?" frågade jag irriterat.
"Varför svarar du inte? Är du sur?" frågade han.
"När någon trycker bort ens samtal fyra gånger så brukar man fatta vinken och sluta ringa" svarade jag vresigt.
"Okej, jag vet att jag var dum på den där festen och jag är ledsen ifall jag ställde till med mycket trubbel" sa han.
"Det är dags att säga förlåt nu?"
"Sandra lyssna, jag vet att jag är ett asshole men.." började han.
"Vet du vad Nick? Jag bryr mig inte. Hejdå bara, snälla" sa jag och la på.
Jag la mobilen på databordet och sedan satt jag bara och funderade. Hade det verkligen varit så smart att lägga på?
Jag ville ju fortfarande veta vad han hade gjort här och hur i hela friden han kände Jasmine?! Jag hade inte haft tid att fundera över Nick för att jag hade umgåtts så mycket med Justin.
Justin. Bara när jag tänkte på namnet så brände det till i bröstet. Jag saknade honom redan så mycket.
Vi hade som tur pratat i telefon varje kväll och han brukade sjunga för mig. Det var oftast så jag somnade på kvällarna, med hans röst i mitt öra.
Jag brukade blunda och låtsas att han var där men varje dag när jag vaknade på morgonen så var det tomma hålet där igen.
Hans frånvaro skrek åt mig vart jag än tittade. Allt påminde mig om honom och därför var jag ofta rätt nere...
Det ringde på min mobil igen och den här gången var det Linnea.
"Hej gumman, hur är det?" sa hon direkt jag svarade.
"Hej, det är... bättre" svarade jag och försökte låta glad.
"Åh vad bra! Jo, anledningen till att jag ringer är för att vi har blivit bjudna på en fest" sa Linnea glatt.
"Hos vem då och när?" frågade jag dött.
"Kom igen Sandra, det blir kul!" sa hon peppande och skrattade.
"Hos vem?" upprepade jag.
"Hos Ashton, du vet Ashton Clarkson?" sa hon.
"Det ringer inga klockor" svarade jag med lite ironi. Hon skrattade.
"Men jo du vet vem det är! Snygg-Ashton som är lagkapten i skolans fotbollslag. Du vet?" sa hon och fnissade.
"Aha... han"
"Ja, han är ju så snygg! Hans kompis Jamie verkar väldigt intresserad av dig" sa hon retsamt.
"Äsch lägg av" sa jag och skrattade.
För det första så var Jamie en av dom populäraste killarna i våran ålder och för det andra så skulle jag inte ens kunna tänka mig att börja träffa någon annan så länge jag hade Justin.
Så länge jag hade Justin. Tanken på att inte ha Justin fick mig att rysa av obehag.
Jag försökte undvika det men de jobbiga tankarna envisades med att ta över min hjärna igen. Tänk om vi höll på att tappa kontakten med varandra? Tänk om han inte skulle känna samma sak för mig, som förut? Tänk om jag inte skulle känna samma sak för Justin längre, när vi träffades igen?
"Hallå? Jorden till Sandra?" hörde jag Linnéa säga i luren.
"Oj förlåt, vad sa du?" frågade jag förvirrat och skakade lite på huvudet som om jag då skakade bort mina tankar.
"Festen är om fyra dagar, nu på lördag. Ska du med eller?" sa Linnéa och skrattade.
"På lördag? Ja kanske" svarade jag. Linnéa drog en teatersuck.
"Ring mig när du har bestämt dig! Vi hörs, puss" uppmanade hon sedan och la på.
Jag fällde ihop min mobil och satt kvar på sängen. Jag hade egentligen inte alls någon lust att gå på fest, men jag funderade på att tacka ja för Linnéas skull. Det skulle säkert bli jättekul och jag behövde få släppa loss och tänka på något annat än min frånvarande pojkvän ett tag.
Min telefon surrade till än en gång. "Fan vad poppis jag har blivit då" mumlade jag skämtsamt för mig själv.
Jag hade 3 nya meddelanden. Ett var från Vanessa: "Kom igeeeeeen Sandra! Klart du ska med på festen!"
Jag flinade lite och smsade tillbaka. "Vi får se. Har inte bestämt mig."
Det andra var ett mms från Justin med en bild på honom och Jayden när de spelade basket. Jag log stort för mig själv och sparade bilden.
Jag suckade högt när jag läste det tredje sms:et: "Sorry att jag gjorde som jag gjorde på festen. Kan vi inte träffas och snacka igenom allt? Jag vill så himla gärna vara din vän /Nick"
Jag svarade inte. Istället reste jag mig upp och gick ner på nedervåningen för att prata med min mamma.
Hon och pappa satt vid köksbordet och diskuterade nånting, de lät inte så glada.
När jag kom in tystnade de och kollade på mig.
"Hej hjärtat" sa mamma och reste sig upp från sin stol. "Hur känns det?" fortsatte hon sedan och kramade om mig. Jag kramade henne tillbaka.
"Okej, antar jag" svarade jag tyst. "Jo jag undrar om det är okej att jag hänger med Vanessa och Linnéa på fest på lördag?" frågade jag sedan och tittade på dom båda.
"Ja, det är väl okej?" sa mamma och kollade frågande på pappa.
"Visst! Hos vem?"
"En killkompis fyller år så det är hos honom. Ashton Clarkson" sa jag. Pappa såg ut att fundera.
"Lagkaptenen i fotbollslaget?" frågade han.
"Ja" sa jag.
"Okej, ja visst! Kul" sa pappa sedan och log. Jag log tacksamt mot både honom och mamma och gick sedan upp på mitt rum igen.
"Jag är på!" skrev jag i ett sms och skickade till mina bästisar.
Efter någon timme bestämde jag mig för att skriva i min dagbok och...ja, här sitter jag nu.
Nu ropar mamma och pappa på mig att jag ska komma ner så jag måste sluta skriva nu...
Justins perspektiv:
"Justin!" ropade Jaden och bankade på dörren till mitt sovrum i turnébussen. Jag masade mig upp ur sängen och öppnade.
"Vad gör du?" frågade han och flinade. Sedan tittade han ner på min hand och leendet försvann lite. "Smsar du med henne?" frågade han försiktigt.
"Nej... Jag tittar bara på bilder på oss" svarade jag.
"Får jag se?" frågade han. Jag sträckte fram mobilen och han tittade igenom bilderna och skrattade åt dom roliga bilderna som vi hade tagit.
"Du saknar verkligen henne va?" frågade han. "Hur länge sen var det du åkte nu? Två veckor?"
"Jag saknar henne hela tiden. Det är tre veckor och tre dagar sen" svarade jag. Jag slängde mobilen på sängen och bestämde mig för att inte tänka mer på det nu.
"Är du OK?" frågade Jaden.
"Ja det är lugnt. Ska vi spela basket?" föreslog jag och boxade till honom på armen. Han flinade.
"Sure, men jag kommer vinna" sa han kaxigt. Jag skrattade.
Sandras perspektiv
Jag satt vid datorn då min mobil plötsligt ringde. Jag tog upp mobilen och när namnet "Nick" dök upp på skärmen så tryckte jag bort honom.
Vad ville han mig egentligen? Hade han inte sabbat tillräckligt redan på Demis fest?
Mobilen ringde igen, jag tryckte återigen bort samtalet men han fortsatte ringa fler gånger och när han ringde för femte gången så suckade jag högt och svarade.
"Vad är det du vill?" frågade jag irriterat.
"Varför svarar du inte? Är du sur?" frågade han.
"När någon trycker bort ens samtal fyra gånger så brukar man fatta vinken och sluta ringa" svarade jag vresigt.
"Okej, jag vet att jag var dum på den där festen och jag är ledsen ifall jag ställde till med mycket trubbel" sa han.
"Det är dags att säga förlåt nu?"
"Sandra lyssna, jag vet att jag är ett asshole men.." började han.
"Vet du vad Nick? Jag bryr mig inte. Hejdå bara, snälla" sa jag och la på.
Jag la mobilen på databordet och sedan satt jag bara och funderade. Hade det verkligen varit så smart att lägga på?
Jag ville ju fortfarande veta vad han hade gjort här och hur i hela friden han kände Jasmine?! Jag hade inte haft tid att fundera över Nick för att jag hade umgåtts så mycket med Justin.
Justin. Bara när jag tänkte på namnet så brände det till i bröstet. Jag saknade honom redan så mycket.
Vi hade som tur pratat i telefon varje kväll och han brukade sjunga för mig. Det var oftast så jag somnade på kvällarna, med hans röst i mitt öra.
Jag brukade blunda och låtsas att han var där men varje dag när jag vaknade på morgonen så var det tomma hålet där igen.
Hans frånvaro skrek åt mig vart jag än tittade. Allt påminde mig om honom och därför var jag ofta rätt nere...
Det ringde på min mobil igen och den här gången var det Linnea.
"Hej gumman, hur är det?" sa hon direkt jag svarade.
"Hej, det är... bättre" svarade jag och försökte låta glad.
"Åh vad bra! Jo, anledningen till att jag ringer är för att vi har blivit bjudna på en fest" sa Linnea glatt.
"Hos vem då och när?" frågade jag dött.
"Kom igen Sandra, det blir kul!" sa hon peppande och skrattade.
"Hos vem?" upprepade jag.
"Hos Ashton, du vet Ashton Clarkson?" sa hon.
"Det ringer inga klockor" svarade jag med lite ironi. Hon skrattade.
"Men jo du vet vem det är! Snygg-Ashton som är lagkapten i skolans fotbollslag. Du vet?" sa hon och fnissade.
"Aha... han"
"Ja, han är ju så snygg! Hans kompis Jamie verkar väldigt intresserad av dig" sa hon retsamt.
"Äsch lägg av" sa jag och skrattade.
För det första så var Jamie en av dom populäraste killarna i våran ålder och för det andra så skulle jag inte ens kunna tänka mig att börja träffa någon annan så länge jag hade Justin.
Så länge jag hade Justin. Tanken på att inte ha Justin fick mig att rysa av obehag.
Jag försökte undvika det men de jobbiga tankarna envisades med att ta över min hjärna igen. Tänk om vi höll på att tappa kontakten med varandra? Tänk om han inte skulle känna samma sak för mig, som förut? Tänk om jag inte skulle känna samma sak för Justin längre, när vi träffades igen?
"Hallå? Jorden till Sandra?" hörde jag Linnéa säga i luren.
"Oj förlåt, vad sa du?" frågade jag förvirrat och skakade lite på huvudet som om jag då skakade bort mina tankar.
"Festen är om fyra dagar, nu på lördag. Ska du med eller?" sa Linnéa och skrattade.
"På lördag? Ja kanske" svarade jag. Linnéa drog en teatersuck.
"Ring mig när du har bestämt dig! Vi hörs, puss" uppmanade hon sedan och la på.
Jag fällde ihop min mobil och satt kvar på sängen. Jag hade egentligen inte alls någon lust att gå på fest, men jag funderade på att tacka ja för Linnéas skull. Det skulle säkert bli jättekul och jag behövde få släppa loss och tänka på något annat än min frånvarande pojkvän ett tag.
Min telefon surrade till än en gång. "Fan vad poppis jag har blivit då" mumlade jag skämtsamt för mig själv.
Jag hade 3 nya meddelanden. Ett var från Vanessa: "Kom igeeeeeen Sandra! Klart du ska med på festen!"
Jag flinade lite och smsade tillbaka. "Vi får se. Har inte bestämt mig."
Det andra var ett mms från Justin med en bild på honom och Jayden när de spelade basket. Jag log stort för mig själv och sparade bilden.
Jag suckade högt när jag läste det tredje sms:et: "Sorry att jag gjorde som jag gjorde på festen. Kan vi inte träffas och snacka igenom allt? Jag vill så himla gärna vara din vän /Nick"
Jag svarade inte. Istället reste jag mig upp och gick ner på nedervåningen för att prata med min mamma.
Hon och pappa satt vid köksbordet och diskuterade nånting, de lät inte så glada.
När jag kom in tystnade de och kollade på mig.
"Hej hjärtat" sa mamma och reste sig upp från sin stol. "Hur känns det?" fortsatte hon sedan och kramade om mig. Jag kramade henne tillbaka.
"Okej, antar jag" svarade jag tyst. "Jo jag undrar om det är okej att jag hänger med Vanessa och Linnéa på fest på lördag?" frågade jag sedan och tittade på dom båda.
"Ja, det är väl okej?" sa mamma och kollade frågande på pappa.
"Visst! Hos vem?"
"En killkompis fyller år så det är hos honom. Ashton Clarkson" sa jag. Pappa såg ut att fundera.
"Lagkaptenen i fotbollslaget?" frågade han.
"Ja" sa jag.
"Okej, ja visst! Kul" sa pappa sedan och log. Jag log tacksamt mot både honom och mamma och gick sedan upp på mitt rum igen.
"Jag är på!" skrev jag i ett sms och skickade till mina bästisar.
Life isn't right without you - Episode 70
"Jag älskar dig mer, lita på det" sa jag och pussade henne på huvudet. Sedan drog jag bak henne försiktigt och tittade på henne.
"Hey, don't cry" sa jag och pussade bort tårarna som var på hennes kinder. Hon skrattade lite generat och kysste mig.
"Skyll dig själv att du är så himla underbar och gullig..." sa hon och flinade. Jag skrattade.
Jag drog ner henne i sängen och la mig ovanpå henne. Jag började kyssa henne igen. Hon började knäppa upp sina shorts...
Lördag kväll, 21:37
Kära dagbok,
Justin har åkt. Jag vet inte vad jag ska skriva eller säga. Jag är helt tom. Jag vet inte hur jag ska klara det här, jag vet inte vad jag ska göra.
När vi stod där på flygplatsen och det var dags att säga hejdå så kändes det som att jag skulle bryta ihop. Men jag ville inte visa hur jobbigt jag faktiskt tyckte att det var.
Han verkade förstå det iallafall. Vi båda grät. Och det är vad jag har gjort sedan dess. Jag känner mig hopplös och fast jag vet att tårarna inte hjälper så kan jag inte sluta.
Jag kan inte sluta tänka på hur han såg ut när vi skiljdes åt. Bilden av honom när han gick därifrån spelas om och om i mitt huvud. Det gör ont i bröstet.
"Jag älskar dig" hade Justin sagt och kramat mig länge. "Vi klarar det här"
"Lovar du?" hade jag svarat.
"Jag lovar, lita på mig vi kommer träffas igen. Snart" lovade han och sedan hade han kysst mig länge. Jag hade inte velat att kyssen skulle ta slut.
Folk runt oss hade stannat och tittat på oss. Vissa viskade om oss men i den stunden hade jag inte brytt mig om dom. Det hade bara varit vi två.
"Justin! Planet lyfter snart" hade Scooter ropat långt ifrån.
Då hade vi båda börjat gråta och vi kramade varandra länge igen. Jag hade knappt kunnat släppa taget om honom.
"Farvä.." hade jag börjat säga men Justin stoppade mig genom att lägga ett finger mot min munn.
"Säg inte det ordet, det betyder att det här är slutet. Och det är det verkligen inte, det är bara början. Vi säger "vi ses" istället, okej?" hade han fått fram mellan snyftningarna.
Jag hade inte ens kunnat svara, jag hade bara nickat till svar. Det fanns så mycket jag hade velat säga till honom i den stunden men dom dumma tårarna hade svikit mig.
Jag hade knappt kunnat andas och jag hade inte ens fått ur mig "jag älskar dig" för att jag grät så mycket...
Pattie hade gått för att hämta Justin och när hon såg oss i tårar hade hon försiktigt lagt handen på Justins axel och sagt åt oss att allt skulle bli bra.
"Vi måste verkligen gå nu Justin" hade hon sedan sagt. Justin hade släppt mig och då hade Pattie kramat mig hejdå.
Jag hade tagit ett steg fram mot Justin igen och han tog mitt ansikte mellan sina båda händer och kysste mig en sista gång.
"Jag älskar dig" hade jag snyftat fram. "Vi ses snart"
"Jag älskar dig mer" hade han sagt och sedan hade han lagt händerna på mina kinder igen och tittat allvarligt in i mina ögon. "Kommer du ihåg vad jag sa om stjärnorna?" hade han frågat.
"Vart du än är, vart jag än är, när du är ledsen så ska du tänka på att jag finns någonstans där ute under samma himmel som du" sade han och kysste mig.
Sedan släppte han taget om mig och började gå iväg. När han skulle gå genom gaten så kastade han en sista blick på mig och vinkade. Jag försökte se så glad ut som möjligt och vinkade tillbaka.
Nu satt jag ensam här hemma. Det kändes nästan som att allt som hänt sedan jag träffat honom bara varit en dröm. Som att jag kunde vakna när som helst...
De sista dagarna med honom hade varit helt underbara. Vi hade kommit varandra ännu närmare än förut. Jag var ännu kärare, om det nu var möjligt.
Vi hade gjort allt möjligt; skejtat, spelat tv-spel, myst, busat, badat, spelat fotboll, skrattat hur mycket som helst, hängt med Justins crew och vänner, pratat i flera timmar.
Vi hade verkligen lärt känna varandra ordentligt och därför kändes det ännu jobbigare att säga hejdå tidigare idag.
Mamma och pappa hade åkt med mig till flygplatsen och i bilen hem hade mamma suttit brevid mig i baksätet och hållt om mig.
När vi kommit hem hade jag stängt in mig på mitt rum, lagt mig på min säng och lyssnat på min Ipod.
Jag behövde höra Justins röst igen så jag hade satt på "Pray" och sjunkit in i mina tankar. Låten var så vacker, så ärlig och fin. Det skrek verkligen "Justin" om den.
Vanessa och Linnéa visste såklart att han skulle åka hem idag och ringde mig därför flera gånger under dagen, antagligen för att höra hur jag mådde. Jag orkade verkligen inte prata med någon så jag svarade inte.
Efter någon timme bestämde jag mig för att skriva i min dagbok och...ja, här sitter jag nu.
Nu ropar mamma och pappa på mig att jag ska komma ner så jag måste sluta skriva nu...
Life isn't right without you - Episode 69
Vi kysstes samtidigt som vi långsamt gick mot sängen. Jag råkade backa in i sängkanten och ramlade baklänges, Justin föll över mig. Vi båda skrattade lite men fortsatte snabbt kyssandet igen.
Jag andades tungt och drog mina händer längs hans mage. Han flinade och sedan drog han av sig sin tröja. Jag tittade på hans kropp och bet mig i läppen.
Justin tryckte mig intill sig och strök händerna längs min rygg, sedan började han dra upp min tröja.
Jag reste mig lite upp. Justin hade precis fått av mig tröjan när dörren öppnades. In kom...
...Scooter.
Justins perspektiv:
Jag hörde dörren öppnas och min första instinkt var att göra så att inte Sandra syntes eftersom hon bara hade BH på sig.
"Justin..?" frågade Scooter retsamt.
"Gå ut..." sa jag så vänligt jag kunde. Scooter skrattade. "Snälla..." fortsatte jag.
"Sorry men jag skulle bara säga att jag drar nu om det var något du ville ha?" sa han. "Fast jag antar att du redan har allt du vill ha här inne..?"
Jag himlade med ögonen och tog upp en kudde som jag kastade på honom. Han skrattade och gick ut. Jag tittade på Sandra.
"Fyfan vad pinsamt..." mumlade Sandra och jag såg att hon skämdes. Jag kunde inte låta bli att skratta.
"Det är inte kul..." kved hon och log generat.
"Bry dig inte om det, han vill bara retas med mig" sa jag och strök lite lätt på hennes lena kind. Den var väldigt varm.
"Så... vart var vi?" frågade jag och log snett mot henne. Sandra flinade och rullade runt så att hon låg på mig. Vi började kyssas igen.
Efter ett tag så slutade vi och låg bara och tittade på varandra. Jag försökte memorera hennes ansikte i minsta detalj.
"Vad vacker du är" sa jag och placerade hennes hår bakom hennes ena öra.
"Tack" svarade hon och log lite. Sedan blev hon allvarlig och rynkade på ögonbrynen. "Vad har jag gjort för att förtjäna dig?"
"Va?" frågade jag och log. "Vad har du inte gjort?"
Sandra log svagt men såg fortfarande lite frågande ut och skakade lätt på huvudet.
"Jag förstår bara inte hur just jag kan ha fått dig" sa hon.
"Okej jag ska berätta hur allt gick till... Har du hört den här berättelsen förut? Den är ganska bra, jag är säker på att du vill höra den" sa jag och flinade lite. "Okej, så här var det... Jag var på en skivsignering här i Los Angeles innan en konsert. Som vanligt fick jag ställa upp på många bilder och skriva mycket autografer. Det kom fram väldigt många fans men ingen fick direkt min uppmärksamhet på det sättet. Men sedan så kom en tjej med brunt lockigt hår. Hon hade på sig en tunika i min favoritfärg som matchade hennes ögon perfekt. När hon kom gående mot mig så kände jag en känsla som jag inte brukar känna med tjejer. Jag kände mig nervös och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig när hon kom fram. Jag ville lära känna den här tjejen, jag ville se henne igen så jag bad henne träffa mig utanför arenan senare. Vi träffades och lärde känna varandra. Första dagen åt vi pizza på min favoritrestaurang. Det var som att vi klickade direkt, jag hade aldrig träffat en tjej som henne förut. Vi umgicks mer och mer, träffades flera gånger och hade jätte kul tillsammans. Och sedan den där första dagen så har hon varit den viktigaste i mitt liv" sa jag och tog hennes hand. "I saw so many pretty faces, before I saw you. Now all I see is you" nynnade jag tyst.
Jag tittade på Sandra som nu hade tårar i ögonen och såg helt rörd ut.
"Justin..." Sandra slängde armarna runt mig. "Jag älskar dig" viskade hon. Jag log åt vilken reaktion jag gett henne av det jag sagt.
"Jag älskar dig mer, lita på det" sa jag och pussade henne på huvudet. Sedan drog jag bak henne försiktigt och tittade på henne.
"Hey, don't cry" sa jag och pussade bort tårarna som var på hennes kinder. Hon skrattade lite generat och kysste mig.
"Skyll dig själv att du är så himla underbar och gullig..." sa hon och flinade. Jag skrattade.
Jag drog ner henne i sängen och la mig ovanpå henne. Jag började kyssa henne igen. Hon började knäppa upp sina shorts...
Kommentera vad ni tyckte om den här delen! Det är så kul att läsa era åsikter! :)
Jag andades tungt och drog mina händer längs hans mage. Han flinade och sedan drog han av sig sin tröja. Jag tittade på hans kropp och bet mig i läppen.
Justin tryckte mig intill sig och strök händerna längs min rygg, sedan började han dra upp min tröja.
Jag reste mig lite upp. Justin hade precis fått av mig tröjan när dörren öppnades. In kom...
...Scooter.
Justins perspektiv:
Jag hörde dörren öppnas och min första instinkt var att göra så att inte Sandra syntes eftersom hon bara hade BH på sig.
"Justin..?" frågade Scooter retsamt.
"Gå ut..." sa jag så vänligt jag kunde. Scooter skrattade. "Snälla..." fortsatte jag.
"Sorry men jag skulle bara säga att jag drar nu om det var något du ville ha?" sa han. "Fast jag antar att du redan har allt du vill ha här inne..?"
Jag himlade med ögonen och tog upp en kudde som jag kastade på honom. Han skrattade och gick ut. Jag tittade på Sandra.
"Fyfan vad pinsamt..." mumlade Sandra och jag såg att hon skämdes. Jag kunde inte låta bli att skratta.
"Det är inte kul..." kved hon och log generat.
"Bry dig inte om det, han vill bara retas med mig" sa jag och strök lite lätt på hennes lena kind. Den var väldigt varm.
"Så... vart var vi?" frågade jag och log snett mot henne. Sandra flinade och rullade runt så att hon låg på mig. Vi började kyssas igen.
Efter ett tag så slutade vi och låg bara och tittade på varandra. Jag försökte memorera hennes ansikte i minsta detalj.
"Vad vacker du är" sa jag och placerade hennes hår bakom hennes ena öra.
"Tack" svarade hon och log lite. Sedan blev hon allvarlig och rynkade på ögonbrynen. "Vad har jag gjort för att förtjäna dig?"
"Va?" frågade jag och log. "Vad har du inte gjort?"
Sandra log svagt men såg fortfarande lite frågande ut och skakade lätt på huvudet.
"Jag förstår bara inte hur just jag kan ha fått dig" sa hon.
"Okej jag ska berätta hur allt gick till... Har du hört den här berättelsen förut? Den är ganska bra, jag är säker på att du vill höra den" sa jag och flinade lite. "Okej, så här var det... Jag var på en skivsignering här i Los Angeles innan en konsert. Som vanligt fick jag ställa upp på många bilder och skriva mycket autografer. Det kom fram väldigt många fans men ingen fick direkt min uppmärksamhet på det sättet. Men sedan så kom en tjej med brunt lockigt hår. Hon hade på sig en tunika i min favoritfärg som matchade hennes ögon perfekt. När hon kom gående mot mig så kände jag en känsla som jag inte brukar känna med tjejer. Jag kände mig nervös och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig när hon kom fram. Jag ville lära känna den här tjejen, jag ville se henne igen så jag bad henne träffa mig utanför arenan senare. Vi träffades och lärde känna varandra. Första dagen åt vi pizza på min favoritrestaurang. Det var som att vi klickade direkt, jag hade aldrig träffat en tjej som henne förut. Vi umgicks mer och mer, träffades flera gånger och hade jätte kul tillsammans. Och sedan den där första dagen så har hon varit den viktigaste i mitt liv" sa jag och tog hennes hand. "I saw so many pretty faces, before I saw you. Now all I see is you" nynnade jag tyst.
Jag tittade på Sandra som nu hade tårar i ögonen och såg helt rörd ut.
"Justin..." Sandra slängde armarna runt mig. "Jag älskar dig" viskade hon. Jag log åt vilken reaktion jag gett henne av det jag sagt.
"Jag älskar dig mer, lita på det" sa jag och pussade henne på huvudet. Sedan drog jag bak henne försiktigt och tittade på henne.
"Hey, don't cry" sa jag och pussade bort tårarna som var på hennes kinder. Hon skrattade lite generat och kysste mig.
"Skyll dig själv att du är så himla underbar och gullig..." sa hon och flinade. Jag skrattade.
Jag drog ner henne i sängen och la mig ovanpå henne. Jag började kyssa henne igen. Hon började knäppa upp sina shorts...
Kommentera vad ni tyckte om den här delen! Det är så kul att läsa era åsikter! :)
Life isn't right without you - Episode 68
"Hej älskling" sa jag glatt när jag hade satt mig i bilen.
"Hej" sa han bara och kramade mig tafatt. Sedan tryckte han gasen i botten och började köra iväg. Jag tittade konstigt på honom, hade jag gjort någonting...?
Jag vände blicken framåt igen och tittade ut på vägen.
"Har det hänt något?" frågade jag efter ett tag. Justin kastade en snabb blick på mig.
"Nej. Vadå? Varför skulle det?" svarade han kort.
"Jag vet inte...du verkar sur eller nått" sa jag och sneglade på honom.
"Jag är inte sur" sa Justin. Jag trodde inte på honom. Det gick några minuter till...
"Har jag gjort någonting? Du verkar ju jätteirriterad på mig" sa jag.
"Men nej, jag är inte sur på dig. Shit vad du frågar mycket!" snäste Justin vresigt.
Jag förvånades över hur otrevlig han lät och blev själv irriterad för att han inte svarade ärligt, jag märkte ju att det var något.
Vi fortsatte åka genom tystnad tills vi kom fram till Justins hus. Väl där gick vi in i köket.
Jag satte mig ner på en barstol och tittade på Justin som gick fram till kylen och plockade fram mat.
"Är du hungrig?" frågade han och tittade snabbt på mig.
"Nej jag är inte hungrig" svarade jag kort och kollade surt på honom. Varför skulle jag vara trevlig när han var så unvikande och sur?
Justin satte sig ner vid bordet och började äta. Jag reste mig upp, satte mig mitt emot och tittade på honom. Efter en stund märkte han det.
"Vad är det?" frågade Justin och flinade lite. "Du ser väldigt irriterad ut"
"Jaså? Verkligen Justin, tycker du det?" sa jag ironiskt.
"Sandra? Vad är det med dig?" frågade han och tittade oroligt på mig.
"Seriöst, jag frågade dig förut vad det var för att det verkade som att du var sur och du svarade bara något i stil med: "INGET! Sluta fråga så mycket!"
Justin skrattade.
"Vad skrattar du åt?" frågade jag irriterat.
"Hahaha, du är jättesöt när du ser ut sådär" sa han och log.
"Men skärp dig. Varför var du så otrevlig förut? Vad har jag gjort?" sa jag, helt allvarlig.
"Förlåt. Min dag har varit helt uppochner. Jag försov mig och kom en timme försent till genrepet, blev jagad av fans och paparazzis på lunchen så att jag inte hann äta något och somnade i soffan i min loge för att jag var så trött. Det är inte likt mig" sa Justin. "Och jag hann inte äta någon frukost heller så jag fick lågt blodsocker. Sorry, jag blir lätt irriterad då" fortsatte han.
"Okej...så du är inte sur på mig? Jag har inte gjort något?" frågade jag.
"Nej, verkligen inte" sa Justin.
"Lovar du?" frågade jag.
"Jag lovar"
"Men du behöver väl inte vara så undvikande och låta så irriterad på mig nästa gång?" sa jag. "Jag fick ingen puss när du hämtade mig heller" fortsatte jag och plutade med underläppen. Justin flinade och reste sig upp från sin stol. Han började gå mot mig.
"Nej det behöver jag inte. Ska bättra mig" sa han och kom fram till mig och satte sig på huk brevid.
"Får jag...kyssa dig...nu?" frågade han och log prövande. Jag spelade svårflörtad.
"Hmm, låt mig tänka..." sa jag och flinade. Justin gjorde puppy-eyes mot mig. Jag skrattade.
"Självklart. Jag har väntat på det här hela dagen" sa jag och log försynt.
Justin skrattade, böjde sig mot mitt ansikte och kysste mig länge och väl.
Jag reste mig upp och la armarna runt honom. Vi stod länge och kramades.
"Är det okej om vi bara chillar här hemma idag?" frågade Justin. "Jag är ganska trött"
"Visst! Samma här" svarade jag och pussade honom.
Vi spelade wii sports ett tag och jag höll på att skratta ihjäl mig åt hur fokuserad Justin var när han spelade.
Han hade tungan utsträckt åt sidan och hans blick var helt fäst vid tvskärmen. Jag satt i fåtöljen bredvid honom och log för mig själv.
"Vad skrattar du åt?" frågade han när han hade spelat klart tennis matchen.
"Dig, du är så fokuserad när du spelar" svarade jag och skrattade igen.
"Jätte kul" sa han ironiskt och gick fram till mig och bar upp mig och sen satte han sig ned i fåtöljen så att jag satt i hans knä.
"Nu är det din tur att spela" sa han.
"Jag kommer slå ditt rekord lätt" sa jag utmanande och började resa mig upp igen. Han stoppade mig.
"Det vill jag gärna se.. Men först vill jag att du sitter här ett litet tag med mig" sa han flörtigt och log det där leendet som jag älskade så mycket.
Jag log bara till svar. Han drog mitt ansikte närmare sitt genom att sätta ett finger under min haka. Han kysste mig länge och la armarna runt mig.
"Ska vi strunta i wii:t?" frågade Justin flörtigt.
"Mm" mumlade jag bara och reste mig upp och tog hans hand. Vi gick tillsammans upp till hans rum och stängde dörren efter oss.
Vi kysstes samtidigt som vi långsamt gick mot sängen. Jag råkade backa in i sängkanten och ramlade baklänges, Justin föll över mig. Vi båda skrattade lite men fortsatte snabbt kyssandet igen.
Jag andades tungt och drog mina händer längs hans mage. Han flinade och sedan drog han av sig sin tröja. Jag tittade på hans kropp och bet mig i läppen.
Justin tryckte mig intill sig och strök händerna längs min rygg, sedan började han dra upp min tröja.
Jag reste mig lite upp. Justin hade precis fått av mig tröjan när dörren öppnades. In kom...
Kommentera mycket nu kära beliebers! <3
"Hej" sa han bara och kramade mig tafatt. Sedan tryckte han gasen i botten och började köra iväg. Jag tittade konstigt på honom, hade jag gjort någonting...?
Jag vände blicken framåt igen och tittade ut på vägen.
"Har det hänt något?" frågade jag efter ett tag. Justin kastade en snabb blick på mig.
"Nej. Vadå? Varför skulle det?" svarade han kort.
"Jag vet inte...du verkar sur eller nått" sa jag och sneglade på honom.
"Jag är inte sur" sa Justin. Jag trodde inte på honom. Det gick några minuter till...
"Har jag gjort någonting? Du verkar ju jätteirriterad på mig" sa jag.
"Men nej, jag är inte sur på dig. Shit vad du frågar mycket!" snäste Justin vresigt.
Jag förvånades över hur otrevlig han lät och blev själv irriterad för att han inte svarade ärligt, jag märkte ju att det var något.
Vi fortsatte åka genom tystnad tills vi kom fram till Justins hus. Väl där gick vi in i köket.
Jag satte mig ner på en barstol och tittade på Justin som gick fram till kylen och plockade fram mat.
"Är du hungrig?" frågade han och tittade snabbt på mig.
"Nej jag är inte hungrig" svarade jag kort och kollade surt på honom. Varför skulle jag vara trevlig när han var så unvikande och sur?
Justin satte sig ner vid bordet och började äta. Jag reste mig upp, satte mig mitt emot och tittade på honom. Efter en stund märkte han det.
"Vad är det?" frågade Justin och flinade lite. "Du ser väldigt irriterad ut"
"Jaså? Verkligen Justin, tycker du det?" sa jag ironiskt.
"Sandra? Vad är det med dig?" frågade han och tittade oroligt på mig.
"Seriöst, jag frågade dig förut vad det var för att det verkade som att du var sur och du svarade bara något i stil med: "INGET! Sluta fråga så mycket!"
Justin skrattade.
"Vad skrattar du åt?" frågade jag irriterat.
"Hahaha, du är jättesöt när du ser ut sådär" sa han och log.
"Men skärp dig. Varför var du så otrevlig förut? Vad har jag gjort?" sa jag, helt allvarlig.
"Förlåt. Min dag har varit helt uppochner. Jag försov mig och kom en timme försent till genrepet, blev jagad av fans och paparazzis på lunchen så att jag inte hann äta något och somnade i soffan i min loge för att jag var så trött. Det är inte likt mig" sa Justin. "Och jag hann inte äta någon frukost heller så jag fick lågt blodsocker. Sorry, jag blir lätt irriterad då" fortsatte han.
"Okej...så du är inte sur på mig? Jag har inte gjort något?" frågade jag.
"Nej, verkligen inte" sa Justin.
"Lovar du?" frågade jag.
"Jag lovar"
"Men du behöver väl inte vara så undvikande och låta så irriterad på mig nästa gång?" sa jag. "Jag fick ingen puss när du hämtade mig heller" fortsatte jag och plutade med underläppen. Justin flinade och reste sig upp från sin stol. Han började gå mot mig.
"Nej det behöver jag inte. Ska bättra mig" sa han och kom fram till mig och satte sig på huk brevid.
"Får jag...kyssa dig...nu?" frågade han och log prövande. Jag spelade svårflörtad.
"Hmm, låt mig tänka..." sa jag och flinade. Justin gjorde puppy-eyes mot mig. Jag skrattade.
"Självklart. Jag har väntat på det här hela dagen" sa jag och log försynt.
Justin skrattade, böjde sig mot mitt ansikte och kysste mig länge och väl.
Jag reste mig upp och la armarna runt honom. Vi stod länge och kramades.
"Är det okej om vi bara chillar här hemma idag?" frågade Justin. "Jag är ganska trött"
"Visst! Samma här" svarade jag och pussade honom.
Vi spelade wii sports ett tag och jag höll på att skratta ihjäl mig åt hur fokuserad Justin var när han spelade.
Han hade tungan utsträckt åt sidan och hans blick var helt fäst vid tvskärmen. Jag satt i fåtöljen bredvid honom och log för mig själv.
"Vad skrattar du åt?" frågade han när han hade spelat klart tennis matchen.
"Dig, du är så fokuserad när du spelar" svarade jag och skrattade igen.
"Jätte kul" sa han ironiskt och gick fram till mig och bar upp mig och sen satte han sig ned i fåtöljen så att jag satt i hans knä.
"Nu är det din tur att spela" sa han.
"Jag kommer slå ditt rekord lätt" sa jag utmanande och började resa mig upp igen. Han stoppade mig.
"Det vill jag gärna se.. Men först vill jag att du sitter här ett litet tag med mig" sa han flörtigt och log det där leendet som jag älskade så mycket.
Jag log bara till svar. Han drog mitt ansikte närmare sitt genom att sätta ett finger under min haka. Han kysste mig länge och la armarna runt mig.
"Ska vi strunta i wii:t?" frågade Justin flörtigt.
"Mm" mumlade jag bara och reste mig upp och tog hans hand. Vi gick tillsammans upp till hans rum och stängde dörren efter oss.
Vi kysstes samtidigt som vi långsamt gick mot sängen. Jag råkade backa in i sängkanten och ramlade baklänges, Justin föll över mig. Vi båda skrattade lite men fortsatte snabbt kyssandet igen.
Jag andades tungt och drog mina händer längs hans mage. Han flinade och sedan drog han av sig sin tröja. Jag tittade på hans kropp och bet mig i läppen.
Justin tryckte mig intill sig och strök händerna längs min rygg, sedan började han dra upp min tröja.
Jag reste mig lite upp. Justin hade precis fått av mig tröjan när dörren öppnades. In kom...
Kommentera mycket nu kära beliebers! <3
Life is'nt right without you - Episode 67
”Gud vad ont i ryggen jag har” klagade jag när jag kände smärtan i övre ryggen.
”Oj, gjorde jag något?” frågade Justin förvånat.
”Nej nej, jag har bara ont. Får det ibland” sa jag.
”Lägg dig på mage” uppmanade Justin och log. Jag gjorde som han sa och vände på mig.
Justin satt sig lite upp och började dra upp mitt linne. Jag hjälpte honom på traven och tog av mig linnet istället. Justin flinade och drog försiktigt sina fingrar längs min ryggrad. Jag ryste. Sedan började han massera axlarna. Det var så skönt att jag kunde somna vilken sekund som helst. Hans varma, stora händer kändes underbara mot min ömma rygg.
Justin började nynna på en låt och fick mig att bli fullständigt avslappnad. När han hade masserat länge avslutade han med mjuka pussar. Jag rös.
Sedan kysste han mig på halsen. ”God natt” viskade han.
Justins perspektiv (NÄSTA DAG):
Jag vaknade av att det lät ifrån min mobil. Jag trodde först att det var alarmet men sedan kom jag på att det var någon som ringde.
"Hallå?" svarade jag trött.
"Justin vart är du? Genrepet började för en timma sen. Du svarar inte när jag ringer" sa Scooter och lät stressad.
"Shit! Jag sov. Men jag kommer så fort jag kan" sa jag och Scooter suckade med sedan skrattade han.
"Du kanske inte borde vara uppe för länge med Sandra, vad håller ni på med egentligen?" sa han retsamt och skrattade högre. Jag hörde någon skratta i bakgrunden.
"Men ha-ha.." svarade jag och skrattade.
"Skynda dig hit nu, Kenny är påväg med en bil som ska hämta upp dig" sa Scooter och skrattade lågt.
"Skyndar mig" sa jag bara och sen lade vi på.
Jag tittade bredvid mig, Sandra var inte kvar i sängen. Jag antog att hon hade gått till skolan. Jag tittade på klockan som inte var mer än nio på morgonen.
Jag var väldigt trött och det var något av det jobbigaste med mitt liv. Att nästan aldrig få sova ut.
Det var alltid någonting som jag behövde göra och för att hinna med allt som jag skulle göra under dagen så var jag nästan alltid tvungen att gå upp tidigt. Men samtidigt var det alltid roliga saker.
Jag gick och tog en snabb dusch och sedan klädde jag på mig mina kläder. Jag kollade på min mobil och såg att jag hade fått några sms.
Ett ifrån Scooter som undrade vart jag var, flera stycken från mamma och ett från Selena som undrade om allt hade löst sig med Sandra.
Jag svarade på Selenas sms och sedan torkade jag snabbt håret med Sandras hårtork som låg framme.
Jag borstade tänderna fort och sedan tog jag mina saker och sprang ner. Kenny satt redan i en bil nere på gatan och väntade på mig.
När vi kom till genrepet så blev jag fokuserad. Vi tränade inför min kommande turnée. Dansarna och hela crewet var på topp och jag hade väldigt kul.
Vi körde igenom några av låtarna och sedan var det paus. Jag var väldigt trött och gick till min loge och vilade lite. Jag tittade på min mobil och såg att jag hade fått ett sms.
"Jag slutar halv två idag, har håltimme sista lektionen. Vart är du nånstans runt halv två? xx Din Sandra" stod det.
"Jag har genrep och ska ha det i några timmar till. Men om du vill så kan du komma hit när du har slutat? xx YOUR Justin" svarade jag.
Jag la mig ner i soffan och höll precis på att somna när min mobil lät. *Pling*
"Vanessa & Linnea undrade ifall jag ville följa med till Starbucks efter skolan, ifall ditt genrep är slut ungefär vid tretiden så kan du hämta upp mig där ifall du vill? xx Sandra"
"Okej, jag hämtar dig där klockan kvart i 3 xx Justin"
Efter att jag hade svarat på smset så la jag mig ner igen och jag somnade...
"Justin, vakna" hörde jag mamma säga. Jag öppnade ögonen sakta och tittade på henne. "Alla letade efter dig och så låg du här inne och sov" sa hon och skrattade.
"Fan! Vad är klockan? Har jag missat mycket?" sa jag och satte mig upp.
"Det gör ingenting, dansarna har repeterat lite så du har inte missat alls mycket. Du har bara sovit i ungefär en timme" sa mamma lugnande.
"Bra" mumlade jag och började resa mig upp. Mamma tog tag i min arm och drog ner mig igen.
"Hur är det gubben? Du brukar aldrig vara såhär på genrep.." sa hon oroligt.
"Det är bra, jag är bara trött" svarade jag. Hon tittade änsligt på mig.
"Du måste sova Justin. Du kanske inte borde umgås så mycket med Sandra just nu, jag menar, turnén börjar ju om lite mer än en vecka.." sa mamma. Jag spärrade upp ögonen.
"Mamma du kan inte tvinga mig att vara ifrån Sandra, inte sista veckan tillsammans" sa jag.
"Jag ska inte tvinga dig till någonting, men du vet vad jag har sagt.. Du måste tänka på din karriär också Justin"
"Det gör jag, men jag tänker vara med Sandra så mycket jag kan den tid som vi har kvar" sa jag och reste mig upp.
"Du gör som du vill, jag vill bara ditt bästa" sa mamma och hon reste sig också upp.
"Jag vet mamma" sa jag och kramade henne, hon log.
"Du borde nog gå ut dit nu" sa hon sedan. Jag nickade och sedan började jag småspringa till scenen.
När vi hade kört igenom resten av låtarna så var det dags för lunch. Jag åkte och åk på en hamburgar restaurang tillsammans med Usher och några dansare.
Från början var allt lugnt, det här var den delen av staden där det oftast var lugnast med fansen och därför hade vi åkt hit utan Kenny.
Vi satte oss ned vid ett bord medans vi väntade på maten. Vi snackade lite och jag skrattade högt åt Marks skämt. Jag hade knappt hunnit börja äta när jag plötsligt hörde skrik utanför restaurangen och såg ett trettiotal tjejer stå utanför.
Vi satt längst in i restaurangen så vi hann börja springa iväg när dom kom inrusandes i restaurangen. Personalen på stället visade oss bakvägen.
Vi alla sprang allt vad vi kunde och när vi var ute på gatan igen så kastade jag en blick över axeln och tjejerna sprang efter. Det här var sjukt.
Usher lyckades ringa efter en taxi medans vi sprang därifrån och vi alla hoppade in i den och bad taxichauffören köra iväg fort.
Vi alla satt där andfådda och flåsade. Efter ett tag så tittade vi alla på varandra och började gapskratta. Jag var helt slut men jag kunde inte sluta skratta.
När vi kom tillbaka till arenan så var klockan lite över ett. Jag fick dom andra att gå med på att vi skulle köra igenom hela konserten utan att ta någon paus så att jag skulle hinna till kvart i tre.
Sandras perspektiv:
"Vad är klockan nu då? Han borde varit här för länge sen" sa Vanessa. Jag tittade på klockan på min arm.
"Den är fem i tre. Ta det lugnt han kommer säkert när som helst" svarade jag. Vi alla tre stod utanför caféet och väntade på att Justin skulle komma och hämta upp mig.
Efter ungefär fem minuter till så såg jag hans Range Rover komma runt hörnet en bit bort.
"Där är han, hejdå vi ses imorgon i skolan" sa jag och kramade om dom båda.
"Lycka till!" sa Linnea ivrigt och fnissade. Jag gjorde bara en grimas mot henne och sen så klev jag in i hans bil.
"Hej älskling" sa jag glatt när jag hade satt mig i bilen.
"Hej" sa han bara och kramade mig tafatt. Sedan tryckte han gasen i botten och började köra iväg. Jag tittade konstigt på honom, hade jag gjort någonting..?
Kommentera! :D
”Oj, gjorde jag något?” frågade Justin förvånat.
”Nej nej, jag har bara ont. Får det ibland” sa jag.
”Lägg dig på mage” uppmanade Justin och log. Jag gjorde som han sa och vände på mig.
Justin satt sig lite upp och började dra upp mitt linne. Jag hjälpte honom på traven och tog av mig linnet istället. Justin flinade och drog försiktigt sina fingrar längs min ryggrad. Jag ryste. Sedan började han massera axlarna. Det var så skönt att jag kunde somna vilken sekund som helst. Hans varma, stora händer kändes underbara mot min ömma rygg.
Justin började nynna på en låt och fick mig att bli fullständigt avslappnad. När han hade masserat länge avslutade han med mjuka pussar. Jag rös.
Sedan kysste han mig på halsen. ”God natt” viskade han.
Justins perspektiv (NÄSTA DAG):
Jag vaknade av att det lät ifrån min mobil. Jag trodde först att det var alarmet men sedan kom jag på att det var någon som ringde.
"Hallå?" svarade jag trött.
"Justin vart är du? Genrepet började för en timma sen. Du svarar inte när jag ringer" sa Scooter och lät stressad.
"Shit! Jag sov. Men jag kommer så fort jag kan" sa jag och Scooter suckade med sedan skrattade han.
"Du kanske inte borde vara uppe för länge med Sandra, vad håller ni på med egentligen?" sa han retsamt och skrattade högre. Jag hörde någon skratta i bakgrunden.
"Men ha-ha.." svarade jag och skrattade.
"Skynda dig hit nu, Kenny är påväg med en bil som ska hämta upp dig" sa Scooter och skrattade lågt.
"Skyndar mig" sa jag bara och sen lade vi på.
Jag tittade bredvid mig, Sandra var inte kvar i sängen. Jag antog att hon hade gått till skolan. Jag tittade på klockan som inte var mer än nio på morgonen.
Jag var väldigt trött och det var något av det jobbigaste med mitt liv. Att nästan aldrig få sova ut.
Det var alltid någonting som jag behövde göra och för att hinna med allt som jag skulle göra under dagen så var jag nästan alltid tvungen att gå upp tidigt. Men samtidigt var det alltid roliga saker.
Jag gick och tog en snabb dusch och sedan klädde jag på mig mina kläder. Jag kollade på min mobil och såg att jag hade fått några sms.
Ett ifrån Scooter som undrade vart jag var, flera stycken från mamma och ett från Selena som undrade om allt hade löst sig med Sandra.
Jag svarade på Selenas sms och sedan torkade jag snabbt håret med Sandras hårtork som låg framme.
Jag borstade tänderna fort och sedan tog jag mina saker och sprang ner. Kenny satt redan i en bil nere på gatan och väntade på mig.
När vi kom till genrepet så blev jag fokuserad. Vi tränade inför min kommande turnée. Dansarna och hela crewet var på topp och jag hade väldigt kul.
Vi körde igenom några av låtarna och sedan var det paus. Jag var väldigt trött och gick till min loge och vilade lite. Jag tittade på min mobil och såg att jag hade fått ett sms.
"Jag slutar halv två idag, har håltimme sista lektionen. Vart är du nånstans runt halv två? xx Din Sandra" stod det.
"Jag har genrep och ska ha det i några timmar till. Men om du vill så kan du komma hit när du har slutat? xx YOUR Justin" svarade jag.
Jag la mig ner i soffan och höll precis på att somna när min mobil lät. *Pling*
"Vanessa & Linnea undrade ifall jag ville följa med till Starbucks efter skolan, ifall ditt genrep är slut ungefär vid tretiden så kan du hämta upp mig där ifall du vill? xx Sandra"
"Okej, jag hämtar dig där klockan kvart i 3 xx Justin"
Efter att jag hade svarat på smset så la jag mig ner igen och jag somnade...
"Justin, vakna" hörde jag mamma säga. Jag öppnade ögonen sakta och tittade på henne. "Alla letade efter dig och så låg du här inne och sov" sa hon och skrattade.
"Fan! Vad är klockan? Har jag missat mycket?" sa jag och satte mig upp.
"Det gör ingenting, dansarna har repeterat lite så du har inte missat alls mycket. Du har bara sovit i ungefär en timme" sa mamma lugnande.
"Bra" mumlade jag och började resa mig upp. Mamma tog tag i min arm och drog ner mig igen.
"Hur är det gubben? Du brukar aldrig vara såhär på genrep.." sa hon oroligt.
"Det är bra, jag är bara trött" svarade jag. Hon tittade änsligt på mig.
"Du måste sova Justin. Du kanske inte borde umgås så mycket med Sandra just nu, jag menar, turnén börjar ju om lite mer än en vecka.." sa mamma. Jag spärrade upp ögonen.
"Mamma du kan inte tvinga mig att vara ifrån Sandra, inte sista veckan tillsammans" sa jag.
"Jag ska inte tvinga dig till någonting, men du vet vad jag har sagt.. Du måste tänka på din karriär också Justin"
"Det gör jag, men jag tänker vara med Sandra så mycket jag kan den tid som vi har kvar" sa jag och reste mig upp.
"Du gör som du vill, jag vill bara ditt bästa" sa mamma och hon reste sig också upp.
"Jag vet mamma" sa jag och kramade henne, hon log.
"Du borde nog gå ut dit nu" sa hon sedan. Jag nickade och sedan började jag småspringa till scenen.
När vi hade kört igenom resten av låtarna så var det dags för lunch. Jag åkte och åk på en hamburgar restaurang tillsammans med Usher och några dansare.
Från början var allt lugnt, det här var den delen av staden där det oftast var lugnast med fansen och därför hade vi åkt hit utan Kenny.
Vi satte oss ned vid ett bord medans vi väntade på maten. Vi snackade lite och jag skrattade högt åt Marks skämt. Jag hade knappt hunnit börja äta när jag plötsligt hörde skrik utanför restaurangen och såg ett trettiotal tjejer stå utanför.
Vi satt längst in i restaurangen så vi hann börja springa iväg när dom kom inrusandes i restaurangen. Personalen på stället visade oss bakvägen.
Vi alla sprang allt vad vi kunde och när vi var ute på gatan igen så kastade jag en blick över axeln och tjejerna sprang efter. Det här var sjukt.
Usher lyckades ringa efter en taxi medans vi sprang därifrån och vi alla hoppade in i den och bad taxichauffören köra iväg fort.
Vi alla satt där andfådda och flåsade. Efter ett tag så tittade vi alla på varandra och började gapskratta. Jag var helt slut men jag kunde inte sluta skratta.
När vi kom tillbaka till arenan så var klockan lite över ett. Jag fick dom andra att gå med på att vi skulle köra igenom hela konserten utan att ta någon paus så att jag skulle hinna till kvart i tre.
Sandras perspektiv:
"Vad är klockan nu då? Han borde varit här för länge sen" sa Vanessa. Jag tittade på klockan på min arm.
"Den är fem i tre. Ta det lugnt han kommer säkert när som helst" svarade jag. Vi alla tre stod utanför caféet och väntade på att Justin skulle komma och hämta upp mig.
Efter ungefär fem minuter till så såg jag hans Range Rover komma runt hörnet en bit bort.
"Där är han, hejdå vi ses imorgon i skolan" sa jag och kramade om dom båda.
"Lycka till!" sa Linnea ivrigt och fnissade. Jag gjorde bara en grimas mot henne och sen så klev jag in i hans bil.
"Hej älskling" sa jag glatt när jag hade satt mig i bilen.
"Hej" sa han bara och kramade mig tafatt. Sedan tryckte han gasen i botten och började köra iväg. Jag tittade konstigt på honom, hade jag gjort någonting..?
Kommentera! :D
Life isn't right without you - Episode 66
Vi låg tysta tillsammans ett tag och tittade upp på himlen.
"När jag är på turné på andra sidan jordklotet och saknar dig så mycket att jag inte vet vad jag ska ta mig till, så ska jag kolla upp mot himlen och komma ihåg den här stunden. Och veta att du finns där ute, på en annan plats, under det där stora blå, precis som jag" sa jag efter en stund och pussade Sandras panna.
Hon vände upp sitt huvud mot mig och tittade mig rakt i ögonen.
"Justin...Jag vet inte vad jag ska säga..." sa hon rört.
"Du behöver inte säga något" sa jag, log och strök med ena handen längs hennes arm.
Sandras perspektiv
Jag hade haft en väldigt mysig dag med Justin. Vi hade skejtat, spelat fotboll, jagat varandra genom vattenspridarna i min trädgård och legat och myst tillsammans på gräsmattan.
Justin fick mig verkligen på bra humör och han var fenomenal på att locka fram de bästa sidorna hos mig. Han kunde få mina hjärtslag att rusa iväg bara genom att le. Han gjorde mig lycklig och förstod sig alltid på mig, hans humor och charm var det bästa jag visste. Ja, och så rösten som framkallade rysningar på bråkdelen av en sekund, förstås.
Justin var även en av de snällaste och mest godhjärtade personer jag någonsin träffat, han brydde sig om människor på riktigt.
Emellanåt visste jag inte vart jag skulle ta vägen, hur jag skulle hantera alla pumpande känslor inom mig, för jag var så kär att det nästan gjorde ont inuti. Jag hade fått min drömkille.
”Vad tänker du på?” hörde jag Justin fråga ovanför mitt huvud. Jag vaknade upp ur mitt lilla tankemoln och log.
”På dagen...Och hur bra det här känns. Du och jag alltså. Justin, du gör mig så himla glad.” svarade jag.
”Tack. Betyder massor att höra det från dig Sandra” sa Justin och drog försiktigt händerna genom mitt hår.Den här stunden var så mysig och intim på något sätt, det kändes nästan i luften att vi hörde ihop.
Plötsligt öppnade mamma terassdörren och ropade att det var mat.
”Bäst att vi går in” sa jag och reste mig sakta upp och räckte fram handen till Justin. Han tog den och ställde sig upp han med. Vi gick in i till köket och satt oss för att äta med mamma och pappa.
Efter middagen tog vi det lugnt framför tvn och kollade på tv-serien Glee.
Justin och jag sjöng med lite då och då. När programmet var slut stod klockan på 22.00 så vi bestämde oss för att gå upp till mitt rum och sova, det var ju trots allt skola för mig imorgon. Och Justin skulle jobba.
När vi kommit in på rummet kom jag på att jag skulle välja kläder inför morgondagen innan jag la mig. Efter en stunds funderande hade jag bestämt mig och lade fram allting på en stol.
Justin iakttog mig hela tiden och log åt mig. Han höll på att dra ner rullgardinerna och bädda upp sängen.
”Så! Nu är jag klar. Ska bara fixa en grej och sen kommer jag” sa jag.
”Okej” sa Justin och började klä av sig. Jag gick in i badrummet för att tvätta av ansiktet och byta om till pyjamas. Jag gjorde det och gick sedan in till mitt rum igen.
Justin låg redan under täcket och väntade på mig. Jag kröp ner brevid och kysste honom. Han besvarade den och vi fortsatte. Efter ett tag slutade vi och låg bara och höll om varandra.
”Gud vad ont i ryggen jag har” klagade jag när jag kände smärtan i övre ryggen.
”Oj, gjorde jag något?” frågade Justin förvånat.
”Nej nej, jag har bara ont. Får det ibland” sa jag.
”Lägg dig på mage” uppmanade Justin och log. Jag gjorde som han sa och vände på mig.
Justin satt sig lite upp och började dra upp mitt linne. Jag hjälpte honom på traven och tog av mig linnet istället. Justin flinade och drog försiktigt sina fingrar längs min ryggrad. Jag ryste. Sedan började han massera axlarna. Det var så skönt att jag kunde somna vilken sekund som helst. Hans varma, stora händer kändes underbara mot min ömma rygg.
Justin började nynna på en låt och fick mig att bli fullständigt avslappnad. När han hade masserat länge avslutade han med mjuka pussar. Jag rös.
Sedan kysste han mig på halsen. ”God natt” viskade han.
Tack för era kommentarer! Kom gärna med idéer på vad ni tycker ska hända framöver också :)
Ha en bra dag beliebers!
Life isn't right without you - Episode 65
"Vi åker om en kvart" sa Scooter och sedan gick de båda ut.
"Det är på riktigt nu va?" sa jag tyst, men Justin verkade höra det i alla fall.
"Haha va?"
"Sa jag det där högt?" sa jag och rodnade lite. Justin skrattade mjukt och nickade.
"Hehe oj. Ja alltså, jag menar om oss. Att...vi...är på riktigt" sa jag och log generat.
"Gud vad söt du är" sa Justin och kysste mig. "Men ja, för mig är det definitivt på riktigt. Jag älskar dig" sa han sedan.
"Jag älskar dig också, hur mycket som helst" sa jag och log lyckligt.
Justins perspektiv
Jag kände hur jag blev helt varm inom mig när hon sa så. Jag tittade på henne och hon såg så glad ut.
Jag ville inte sabba den här stunden genom att tänka på vad jag visste skulle hända. Men jag kunde inte hjälpa att tänka på hur det skulle bli utan henne.
Det gjorde ont inom mig att tänka på att jag inte skulle få träffa henne lika ofta, inte få känna hennes kropp mot min, inte få se hennes vackra leende..
Under hela resan hem till henne så satt hon och pratade ivrigt med både mig och dom andra. Jag försökte att dölja hur jag egentligen kände när jag såg på henne. Vad det fick mig att tänka på..
"Jag har faktiskt aldrig varit i Paris, dit vill jag åka någon gång" sa Sandra till mamma som satt mitt emot henne.
"Jag tar med dig dit någon gång" sa jag och pussade henne på kinden.
"Det är jätte fint där" sa mamma och log mot oss. "Vet ni vad jag kom på nu? Jag har kameran med mig, ska ni inte passa på att ta lite kort nu sista veckan?" föreslog hon och tog upp kameran ur sin väska.
Sista veckan. Bara orden fick mig ledsen. Jag ville inte höra. Sandra la armarna runt mig och log mot kameran.
"Ta ett kort på oss två" sa hon och log mot mamma. Mamma gjorde som hon sa. Jag stuntade i hennes armar och istället så la jag händerna på hennes kinder och kysste henne.
Mamma tog kort och Sandra fnissade lite generat. Antagligen för att mamma suttit och tittat på.
"Jag vill ju ha så bra bilder som möjligt" sa jag och flinade mot henne. Jag försökte låta glad och verka som vanligt.
Kenny parkerade bilen på Sandras parkering och alla klev ur den. Vi gick snabbt upp mot huset för att ingen skulle se oss.
När vi kom fram till dörren öppnade Sandra den och hennes föräldrar kom genast fram och hejade. Mamma, Scooter och Kenny presenterade sig och jag hälsade glatt genom att krama Sandras mamma och ge hennes pappa en klapp på axeln.
Vi slog oss ner vid deras middagsbord där de hade dukat upp fika.
Mamma började prata på och berättade hur situationen såg ut just nu, hur vi tänkte hantera den och att fansen inte visste vem Sandra var just nu och att vi skulle behålla det så tills vi visste hur vi skulle göra.
Kenny berättade om allt som hade med våran säkerhet att göra och även om hot-mejlen som hade trillat in.
Sandras föräldrar såg väldigt oroliga ut när han nämnde dom, men verkade lugna sig när de fick reda på hur allt skulle gå till. Kenny var en väldigt lugn och säker person, som var väldigt trevlig, rolig och snäll men framförallt förtroendeingivande.
Scooter berättade om turnén och allt som hörde därtill. Jag tog Sandras hand när han pratade om hur intensivt det livet var och att det skulle vara påfrestande för våran relation att vara ifrån varandra så länge. Sandra såg ledsen ut men gjorde allt för att inte visa det för oss andra. Det var typiskt henne att försöka var så stark hela tiden.
Jag märkte i alla fall att hon var ledsen och kramade om hennes hand lite hårdare. Hon sneglade på mig och log.
Efter ungefär en timmes prat, när klockan närmade sig fem var vi klara och mamma, Kenny och Scooter åkte hem. Jag och Sandra gick upp på hennes rum.
"Jag tycker att vi ska hitta på något kul och försöka glömma dom jobbiga tankarna ett tag" sa jag och log mot henne. Hon nickade.
"Vad sägs om att gå ut på baksidan och spela lite fotboll?" sa Sandra och skrattade.
"Fotboll? Ja gärna" sa jag förvånat och log.
Vi gick ut och Sandra tog fram en boll och började kicka med den. Hon var väldigt söt när hon fokuserade sig på något...Jag log för mig själv.
Sandra passade över bollen till mig. Jag började trixa lite med den och hon såg imponerad ut.
"Som sagt...bra på allt" sa hon och skrattade. Jag log och passade över bollen till henne igen.
"Haha tack babe, men nu är det din tur att visa vad du kan" sa jag skrattade lite. Sandra tittade lurigt på mig och började göra massa tricks.
Jag stod bara och gapade, hon var riktigt duktig.
"Shit, vilka skills du har" sa jag och fortsatte stirra. Sandra log.
"Jag har spelat fotboll i sju år" sa hon och flinade.
"VA? Varför har du inte sagt något?" sa jag förvånat.
"Haha, jag vet faktiskt inte"
Jag gick fram till Sandra, som nu hade slutat hålla på med bollen, och kysste henne.
"Du är den härligaste tjejen jag vet" sa jag och log.
"Fortsätt..." sa Sandra skämtsamt och log brett.
"Du har ju allt...Världens underbaraste personlighet, humor, planetens finaste utseende, charm och talang" sa jag.
Sandra skrattade och pussade mig.
"Tror att du snackar om dig själv nu..." sa hon sedan och log försynt. "Det där var en perfekt beskrivning av dig Justin"
"Så...det måste betyda att vi är ganska lika?" sa jag och log flörtigt. "Typ soulmates"
Sandra log stort och kysste mig länge.
"Soulmates blir perfekt" sa hon sedan.
Jag lyfte upp henne i min famn och började gå längre bak på tomten.
"Vad gööör du?" fnittrade Sandra. Jag sa inget utan fortsatte bara gå, med ett busigt leende på läpparna.
När hon märkte att jag var på väg mot vattenspridaren sprattlade hon lite med benen.
"Neeeej" tjöt Sandra glatt. Jag låtsades inte om henne och började skrattandes springa in i vattenstrålarna.
"Juuuustiiin" skrattade hon. "Du är galen!"
Jag släppte ner henne och började springa iväg en bit. Sandra började springa efter och jaga mig.
"Det där ska du få för! skrattade hon.
"Ta mig om du kaaan!" ropade jag och skrattade högt.
Vi hade väldigt kul och jagades och skrattade tills vi inte orkade mer. Jag la mig ner på gräsmattan och pustade ut. Sandra kom och la sig brevid mig.
"Det där var...kul!" sa hon och kröp tätt intill mig.
"Hahaha, ja verkligen!" svarade jag och flinade.
Vi låg tysta tillsammans ett tag och tittade upp på himlen.
"När jag är på turné på andra sidan jordklotet och saknar dig så mycket att jag inte vet vad jag ska ta mig till, så ska jag kolla upp mot himlen och komma ihåg den här stunden. Och veta att du finns där ute, på en annan plats, under det där stora blå, precis som jag" sa jag efter en stund och pussade Sandras panna.
Hon vände upp sitt huvud mot mig och tittade mig rakt i ögonen.
"Justin...Jag vet inte vad jag ska säga..." sa hon rört.
"Du behöver inte säga något" sa jag, log och strök med ena handen längs hennes arm.
Kommentera vad ni tyckte om den här episoden! :)
"Det är på riktigt nu va?" sa jag tyst, men Justin verkade höra det i alla fall.
"Haha va?"
"Sa jag det där högt?" sa jag och rodnade lite. Justin skrattade mjukt och nickade.
"Hehe oj. Ja alltså, jag menar om oss. Att...vi...är på riktigt" sa jag och log generat.
"Gud vad söt du är" sa Justin och kysste mig. "Men ja, för mig är det definitivt på riktigt. Jag älskar dig" sa han sedan.
"Jag älskar dig också, hur mycket som helst" sa jag och log lyckligt.
Justins perspektiv
Jag kände hur jag blev helt varm inom mig när hon sa så. Jag tittade på henne och hon såg så glad ut.
Jag ville inte sabba den här stunden genom att tänka på vad jag visste skulle hända. Men jag kunde inte hjälpa att tänka på hur det skulle bli utan henne.
Det gjorde ont inom mig att tänka på att jag inte skulle få träffa henne lika ofta, inte få känna hennes kropp mot min, inte få se hennes vackra leende..
Under hela resan hem till henne så satt hon och pratade ivrigt med både mig och dom andra. Jag försökte att dölja hur jag egentligen kände när jag såg på henne. Vad det fick mig att tänka på..
"Jag har faktiskt aldrig varit i Paris, dit vill jag åka någon gång" sa Sandra till mamma som satt mitt emot henne.
"Jag tar med dig dit någon gång" sa jag och pussade henne på kinden.
"Det är jätte fint där" sa mamma och log mot oss. "Vet ni vad jag kom på nu? Jag har kameran med mig, ska ni inte passa på att ta lite kort nu sista veckan?" föreslog hon och tog upp kameran ur sin väska.
Sista veckan. Bara orden fick mig ledsen. Jag ville inte höra. Sandra la armarna runt mig och log mot kameran.
"Ta ett kort på oss två" sa hon och log mot mamma. Mamma gjorde som hon sa. Jag stuntade i hennes armar och istället så la jag händerna på hennes kinder och kysste henne.
Mamma tog kort och Sandra fnissade lite generat. Antagligen för att mamma suttit och tittat på.
"Jag vill ju ha så bra bilder som möjligt" sa jag och flinade mot henne. Jag försökte låta glad och verka som vanligt.
Kenny parkerade bilen på Sandras parkering och alla klev ur den. Vi gick snabbt upp mot huset för att ingen skulle se oss.
När vi kom fram till dörren öppnade Sandra den och hennes föräldrar kom genast fram och hejade. Mamma, Scooter och Kenny presenterade sig och jag hälsade glatt genom att krama Sandras mamma och ge hennes pappa en klapp på axeln.
Vi slog oss ner vid deras middagsbord där de hade dukat upp fika.
Mamma började prata på och berättade hur situationen såg ut just nu, hur vi tänkte hantera den och att fansen inte visste vem Sandra var just nu och att vi skulle behålla det så tills vi visste hur vi skulle göra.
Kenny berättade om allt som hade med våran säkerhet att göra och även om hot-mejlen som hade trillat in.
Sandras föräldrar såg väldigt oroliga ut när han nämnde dom, men verkade lugna sig när de fick reda på hur allt skulle gå till. Kenny var en väldigt lugn och säker person, som var väldigt trevlig, rolig och snäll men framförallt förtroendeingivande.
Scooter berättade om turnén och allt som hörde därtill. Jag tog Sandras hand när han pratade om hur intensivt det livet var och att det skulle vara påfrestande för våran relation att vara ifrån varandra så länge. Sandra såg ledsen ut men gjorde allt för att inte visa det för oss andra. Det var typiskt henne att försöka var så stark hela tiden.
Jag märkte i alla fall att hon var ledsen och kramade om hennes hand lite hårdare. Hon sneglade på mig och log.
Efter ungefär en timmes prat, när klockan närmade sig fem var vi klara och mamma, Kenny och Scooter åkte hem. Jag och Sandra gick upp på hennes rum.
"Jag tycker att vi ska hitta på något kul och försöka glömma dom jobbiga tankarna ett tag" sa jag och log mot henne. Hon nickade.
"Vad sägs om att gå ut på baksidan och spela lite fotboll?" sa Sandra och skrattade.
"Fotboll? Ja gärna" sa jag förvånat och log.
Vi gick ut och Sandra tog fram en boll och började kicka med den. Hon var väldigt söt när hon fokuserade sig på något...Jag log för mig själv.
Sandra passade över bollen till mig. Jag började trixa lite med den och hon såg imponerad ut.
"Som sagt...bra på allt" sa hon och skrattade. Jag log och passade över bollen till henne igen.
"Haha tack babe, men nu är det din tur att visa vad du kan" sa jag skrattade lite. Sandra tittade lurigt på mig och började göra massa tricks.
Jag stod bara och gapade, hon var riktigt duktig.
"Shit, vilka skills du har" sa jag och fortsatte stirra. Sandra log.
"Jag har spelat fotboll i sju år" sa hon och flinade.
"VA? Varför har du inte sagt något?" sa jag förvånat.
"Haha, jag vet faktiskt inte"
Jag gick fram till Sandra, som nu hade slutat hålla på med bollen, och kysste henne.
"Du är den härligaste tjejen jag vet" sa jag och log.
"Fortsätt..." sa Sandra skämtsamt och log brett.
"Du har ju allt...Världens underbaraste personlighet, humor, planetens finaste utseende, charm och talang" sa jag.
Sandra skrattade och pussade mig.
"Tror att du snackar om dig själv nu..." sa hon sedan och log försynt. "Det där var en perfekt beskrivning av dig Justin"
"Så...det måste betyda att vi är ganska lika?" sa jag och log flörtigt. "Typ soulmates"
Sandra log stort och kysste mig länge.
"Soulmates blir perfekt" sa hon sedan.
Jag lyfte upp henne i min famn och började gå längre bak på tomten.
"Vad gööör du?" fnittrade Sandra. Jag sa inget utan fortsatte bara gå, med ett busigt leende på läpparna.
När hon märkte att jag var på väg mot vattenspridaren sprattlade hon lite med benen.
"Neeeej" tjöt Sandra glatt. Jag låtsades inte om henne och började skrattandes springa in i vattenstrålarna.
"Juuuustiiin" skrattade hon. "Du är galen!"
Jag släppte ner henne och började springa iväg en bit. Sandra började springa efter och jaga mig.
"Det där ska du få för! skrattade hon.
"Ta mig om du kaaan!" ropade jag och skrattade högt.
Vi hade väldigt kul och jagades och skrattade tills vi inte orkade mer. Jag la mig ner på gräsmattan och pustade ut. Sandra kom och la sig brevid mig.
"Det där var...kul!" sa hon och kröp tätt intill mig.
"Hahaha, ja verkligen!" svarade jag och flinade.
Vi låg tysta tillsammans ett tag och tittade upp på himlen.
"När jag är på turné på andra sidan jordklotet och saknar dig så mycket att jag inte vet vad jag ska ta mig till, så ska jag kolla upp mot himlen och komma ihåg den här stunden. Och veta att du finns där ute, på en annan plats, under det där stora blå, precis som jag" sa jag efter en stund och pussade Sandras panna.
Hon vände upp sitt huvud mot mig och tittade mig rakt i ögonen.
"Justin...Jag vet inte vad jag ska säga..." sa hon rört.
"Du behöver inte säga något" sa jag, log och strök med ena handen längs hennes arm.
Kommentera vad ni tyckte om den här episoden! :)
