Det gick några sekunder innan personerna var tillräckligt nära för att jag skulle kunna urskilja vilka det var.
Då såg jag honom...
Hjärtat bultade hårdare i bröstet på mig och det pirrade till i kroppen. Justin kollade åt ett annat håll, men när han fick syn på mig sken han upp och log det finaste leendet någonsin.
Jag log stort också och blev nästan lite nervös. Det gick några sekunder till och sen öppnades dörren och ut kom han, gåendes mot mig.
Jag började gå mot honom också och när vi var tillräckligt nära varandra slängde jag mig i hans famn.

---

"Heeeej!" sa vi samtidigt. Justin la sina armar runt mig och kramade om mig hårt.
Jag andades in hans doft och log för mig själv. Åh, vad jag hade saknat att få känna den och känna hans kropp tätt mot min. Vi släppte taget lite och tittade på varandra.
Justin tog mitt ansikte i sina händer och böjde sig ner...Våra läppar möttes och han kysste mig länge.
Känslan var obeskrivlig.
"Gud vad jag har saknat det där" sa Justin och flinade. Jag skrattade lite och kysste honom.
"Mmm, jag med" sa jag och log. Det hade jag verkligen.
Justin drog mig närmare intill sig igen och höll om mig länge.
"Vad fin du är idag förresten" sa han och tittade mig i ögonen. Jag hypnotiserades av hans bruna, vackra ögon och glömde nästan bort att jag skulle svara. Jag skakade lite på huvudet och log generat.
"Tack älskling" sa jag. Justin pussade min panna och log.
Sedan släppte vi försiktigt taget om varandra och jag gick fram och kramade om Pattie, Jaden, Kenny och Scooter.
Det var jättekul att se dom igen också. Dom hade liksom blivit som en extrafamilj under sommaren.
"Vad roligt att se dig igen!" sa Pattie när vi kramades, som om hon hört vad jag tänkt.
Hela gänget stod och snackade ett tag. Jag hälsade även på några av Justins dansare som jag inte träffat förut, alla var otroligt trevliga och roliga.

"Nu är bilen här!" sa Kenny efter ett tag och tittade på mig, Justin och Pattie.
Vi sa hej då till alla och gick sedan och satt oss i den stora, svarta bilen. Jag och Justin satt tätt intill varandra i baksätet.
Under hela bilresan berättade dom om roliga saker som hänt under turnén och jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen. Jag älskade att umgås med Justin och hans gäng, alla i hans närhet var helt fantastiska och superroliga personer. Jag mådde bra och kände mig lycklig med dom.

"Just det! Vi har köpt en våning här i LA som vi ska bo i när vi kommer hit" sa Justin och log stort.
"Har ni? Gud vad kul!" utbrast jag förvånat.
"Vi tänkte visa dig den nu, om du vill" sa Pattie och tittade bak på oss.
"Ja men gärna!" sa jag och log. Justin log också och pussade mig på kinden.
Jag lutade mitt huvud mot hans axel och njöt av att få vara med honom igen.

Justins perspektiv (senare i hans lägenhet)

"Det är verkligen mysigt här" sa Sandra med ett brett leende, innan hon satte sig på sängen i mitt nya rum.
"Tack! Här kommer vi nog ha det bra" sa jag flörtigt. Sandra skrattade lite och vinkade åt mig att komma till henne.
"Sätt dig" sa hon och nickade med huvudet på platsen brevid i sängen.
Jag gjorde som hon sa och tittade granskande på henne, hon var så vacker. Det var nästan sjukt hur hon kunde bli finare och finare hela tiden. Vart skulle det sluta?
"Vad tänker du på?" frågade Sandra.
"På hur lyckligt lottad jag är som har dig, på hur vacker du är" svarade jag. Sandra skrattade generat, men log sedan blygt.
"JAG är lyckligt lottad. Ibland undrar jag om jag drömmer, för det känns så overkligt bra inuti när du tittar på mig sådär. Eller när du ler på det där speciella sättet, när jag känner dina läppar mot mina, när jag hör din röst. När du säger att du älskar mig...Det går inte att beskriva känslan" sa hon sedan.
Jag log, drog mina fingrar genom hennes hår och kysste henne.
"Jag har sagt det här förut, men det går inte att upprepa för många gånger: Jag älskar dig hur mycket som helst. Du betyder så mycket för mig och jag skulle inte kunna tänka mig livet utan dig vid min sida. Jag fattar inte hur jag kunde tycka att det var fulländat innan jag träffade dig Sandra" sa jag.
Det märktes att hon blev rörd, för hennes ögon blev alldeles blanka. Hon la sina armar runt mig och vilade sin haka på min axel.
"För en lång, lång tid" sa hon tyst.
"Va?" frågade jag och skrattade mjukt.
"Föralltid" sa Sandra och kramade mig hårdare.
"Jag lovar" sa jag och slöt mina armar runt henne.

Vi satt så ganska länge, men efter ett tag bröt jag tystnaden.
"Du måste prata med dom, det kommer kännas mycket bättre då"
"Vilka?" frågade Sandra förvirrat.
"Dina föräldrar..." sa jag och tittade allvarligt på henne.
"Men..." började Sandra. "Vad finns det egentligen att prata om? Det är som det är, dom ska skiljas. Punkt slut" fortsatte hon och suckade.
"Ni behöver prata ut om hur allt kommer bli och så kanske dom kan förklara varför, lite bättre" sa jag.
"Jag vet inte om jag orkar" sa Sandra tyst och vände bort blicken. "Det är skitjobbigt att ens se dom just nu"
"Förstår det...Men du kan väl i alla fall försöka ge dom en chans att prata med dig. Ni måste ju göra det förr eller senare och jag tror att det är skönt att få det avklarat så fort som möjligt, så du slipper bära på den där jobbiga känslan hela tiden" sa jag.
Det blev tyst ett tag, men sen vände Sandra ansiktet mot mig igen. Jag log snett mot henne.
"Okej då. Du har rätt..." sa hon ängsligt.
"Det kommer gå bra. Jag kan vara med dig om du vill?" sa jag och tog hennes hand.
"Jag tror att det är något jag måste göra själv...Men tack för att du är så gullig" sa Sandra och log lite.
Jag log till svars och pussade hennes panna.
"När jag lämnade dig för touren var jag rädd för att du skulle glömma mig, att vi inte skulle bli samma sak som förut igen...Men jag visste att jag var tvungen att göra det, fast det skrämde mig" sa jag, tog ett andetag och fortsatte. "Man måste möta sina rädslor"
Sandra nickade.
"Jag ska göra det" sa hon bestämt.
"Och förresten tänkte jag precis som du om det där med touren och att jag var rädd för att vi skulle tappa kontakten, att vi inte skulle känna samma sak längre..." erkände hon sedan.
"Det är det jag menar...Titta hur bra hur det går" sa jag. "Eller jag menar, jag har i alla fall inte tappat mina känslor för dig, dom har snarare bara blivit större och starkare" fortsatte jag.
Sandra log.
"Inte i mina heller. Tack" sa hon.
Våra läppar möttes igen...