"När jag lämnade dig för touren var jag rädd för att du skulle glömma mig, att vi inte skulle bli samma sak som förut igen...Men jag visste att jag var tvungen att göra det, fast det skrämde mig" sa jag, tog ett andetag och fortsatte. "Man måste möta sina rädslor"
Sandra nickade.
"Jag ska göra det" sa hon bestämt.
"Och förresten tänkte jag precis som du om det där med touren och att jag var rädd för att vi skulle tappa kontakten, att vi inte skulle känna samma sak längre..." erkände hon sedan.
"Det är det jag menar...Titta hur bra hur det går" sa jag. "Eller jag menar, jag har i alla fall inte tappat mina känslor för dig, dom har snarare bara blivit större och starkare" fortsatte jag.
Sandra log.
"Inte i mina heller. Tack" sa hon.
Våra läppar möttes igen...

---

"Jag vill göra det nu" viskade Sandra. Jag rös till i hela kroppen.
"Vadå?" frågade jag flörtigt.
"Prata med mina föräldrar?" svarade hon som om det vore uppenbart att det var det hon menade. Jag kände hur det hettade på mina kinder eftersom jag hade trott att hon pratat om något helt annat...
"Vad trodde du jag pratade om?" frågade hon och fnissade lite. Hon måste ha sett att jag rodnat. Jag hade missuppfattat det hon sagt totalt...
"Va? Nej inget" svarade jag oskyldigt. Sandra skrattade lite och sedan kramade hon om mig länge.
"Eh... Ska jag skjutsa hem dig nu så att du kan prata med dom?" frågade jag för att hon snabbt skulle glömma det som nyss hade hänt.
"Gärna" svarade hon och flinade brett. Jag reste mig snabbt upp och hon gjorde samma sak. Vi gick till hallen och tog på oss skorna.
"Jag skjutsar hem Sandra" ropade jag.
"Okej, jag ringer dig senare" ropade mamma tillbaka.

Sandras perspektiv

"Framme" sa Justin när han stannade bilen på gatan nedanför mitt hus. Jag log.
"Jag ringer dig lite senare när jag har pratat med dom" sa jag och böjde mig mot honom för att pussa honom på kinden.
Han vände snabbt på ansiktet så att det blev en puss på kinden igen. Vi båda skrattade. Sedan tog Justin mitt ansikte mellan sina båda händer och kysste mig.
"Lycka till nu" sa han och log snett.
"Jag vill inte..." gnällde jag och gjorde en ledsen min. Han strök med handen längs min arm.
"Det kommer gå bra, lika bra att få det överstökat. Ring sen så kommer jag"
"Jag ringer. Hejdå" sa jag och vände mig om och började gå. Jag tittade bak och såg att han inte hade åkt än.
"Ska du stanna här?" frågade jag skämtsamt och skrattade.
"Nej men jag har bara väldigt svårt att släppa dig med blicken, det känns som att du kommer försvinna då och allt kommer vara en dröm. Att jag kommer vakna upp i min säng, utan dig" svarade han och försökte låta glad men jag hörde undertonen i hans röst.
"Justin, det här är ingen dröm. Jag är här, du är här. Du kan åka, jag lovar att vara kvar" sa jag och log. "Men jag förstår vad du menar"
Han log bara snett och sedan körde han upp rutan och började sakta åka iväg. Jag vinkade efter honom.

När jag kom in i hallen så kom mamma och pappa dit direkt.
"Nej men är du redan hemma? Jag trodde du skulle till Justins nya lägenhet?" sa mamma.
"Jag var där, men jag bad honom skjutsa hem mig. För jag vill prata... med er" svarade jag lågt.
"Vi vill prata med dig också Sandra" sa pappa och tillsammans gick vi alla och satte oss vid köksbordet.
"Du förstår väl att ingen av oss gillar det här beslutet?" sa pappa ängsligt.
"Varför har ni tagit det då?" frågade jag skeptiskt.
"För att det blir bäst så. Vi har kännt såhär ett tag och vi har verkligen försökt få det att fungera men det går inte längre. Vi har försökt för din skull" sa mamma och tog min hand.
"Lovar ni att ni inte bråkar?" frågade jag ynkligt och kände en tår rinna ner för min kind.
"Vi lovar, vi kommer fortfarande vara vänner men vi kommer inte längre vara gifta" sa pappa.
Det lät som om dom satt och förklarade för en liten unge som inte förstod vad en skilsmässa innebar.
"Vart ska vi bo? Vem ska flytta?" frågade jag. Pappa började se nervös ut. Mamma såg osäker ut hon också.
"Jag kommer bo kvar här...Men pappa..." började mamma men tystnade.
"Men pappa vadå?" frågade jag snabbt.
"Jag har blivit erbjuden ett väldigt bra jobb..." sa pappa. Nu såg han ännu mer nervös ut.
"Jaha, vad kul! Vart?" frågade jag.
"Som vice VD på Bank of America...i Charlotte" svarade han och tittade granskande på mig.
"I...Charlotte? Charlotte som i North Carolina?!" sa jag förvånat.
"Ja..." sa pappa kort.
Jag fick en chock. Delstaten North Carolina låg på helt andra sidan av USA.
"Vadå? Menar du att du ska flytta...dit?" frågade jag.
"Ja, för ett tag i alla fall. Sen får vi se om jag trivs och hur allt känns"
"Allvarligt?" började jag. Sedan undrade jag vad han menade med ett tag. 
"Hur lång tid är ett tag?" sa jag tyst.
"Ett år, kanske mer..." sa pappa.
"ETT ÅR?" upprepade jag förvånat.
Jag undrade om dom drev med mig nu, för det här kändes helt ofattbart.
Vad hade hänt med mitt liv under sommaren? Jag hade börjat dejta en superkändis och fått reda på att mina föräldrar skulle skiljas + att min pappa skulle flytta till andra sidan landet, hundratals mil från Kaliforninen. Mitt liv som brukade vara det vanligaste och lugnaste på jorden hade blivit en aning...kaotiskt.
En miljard frågor dök upp i mitt huvud, men jag fick inte ur mig ett enda ord nu. Jag befann mig i djup chock.
Mamma och pappa tittade oroligt på mig.

"Sandra..?" sa pappa försiktigt. Jag reagerade knappt.
"Hallå, hör du oss?" frågade mamma och viftade lite med handen framför mitt ansikte. Jag skakade lätt på huvudet och vände sakta min tårfyllda blick mot dom.
"Och vi har bestämt oss för att du ska stanna kvar här med mig. Ditt liv är här, dina vänner och skolan är här. Och så har du ju bott i Los Angeles sedan du föddes" sa mamma. Pappa tittade på mamma, sedan på mig och nickade instämmande.
Jag visste inte vad jag skulle säga, eller hur jag skulle reagera på vad dom nyss sagt. Det kändes så himla overkligt att jag inte riktigt kunde ta det till mig. Skulle jag behöva leva utan både Justin och pappa nu?
Mamma och pappa fortsatte prata med mig, men jag lyssnade inte.
"Jag orkar inte mer nu" sa jag och reste mig upp och gick ut ur köket, sedan ut genom ytterdörren.
När jag kommit ut på gatan började jag gå ner mot vattnet. Det brukade jag göra ibland när jag var ledsen, arg eller bara behövde få rensa huvudet på alla jobbiga tankar.

Nere vid stranden var det ganska tomt. Jag gick och satt mig på sanden och kollade ut över dom skvalpande vågorna.
Min telefon ringde flera gånger men jag ignorerade den. Det var antagligen bara mina föräldrar som var oroliga och undrade vart jag hade tagit vägen. Rätt åt dom, tänkte jag.
Efter ett tag hörde jag "Baby" spelas och då bestämde jag mig för att svara, eftersom att jag visste att det var Justin som ringde.
"Hej Justin" sa jag så glatt jag kunde.
"Hej hur är det? Vart är du? Dina föräldrar ringde mig och frågade om du var med mig. Dom lät väldigt oroliga" sa han.
"Jaha...Jag är på stranden. Det är inte så bra...Vi pratade och så berättade dom att pappa ska flytta till North Carolina" sa jag med sprucken röst.
"Åh..." sa Justin bara förvånat. "Får jag komma och hålla dig sällskap?"
"Gärna. Jag sitter några meter från kiosken som vi köpte glass på när vi precis hade lärt känna varandra. Christys icecream, du vet?" sa jag och log lite åt det minnet.
"Okej. Jag kommer om 10 minuter gumman" sa han innan ha la på.
"Vi ses" sa jag.