När Justin & Sandra kramas, täckte över Sandras ansikte jag inte vet hur hon ser ut än.. ;)

"Honom kan du ju träffa när vi är hemma igen. Vi ska ju bara vara borta över sommaren" sa mamma och log mot mig. Jag började nästan gråta.
"Men han ska bara bo här över sommaren!" Skrek jag sedan sprang jag uppför trappan och in i mitt rum.
Jag la mig på sängen och grät. Jag tog upp mobilen för att ringa Justin. Det gick jätte många signaler men han svarade inte.
Jag satte mig vid datorn och gick in på min twitter. Justin hade inte twittrat någonting, jag undrade vad han höll på med.
"I hate my parents.. I don't know what to do.." Skrev jag på min twitter. Sedan stängde jag av datorn och la mig i sängen. Jag somnade efter att mina tårar tagit slut och jag var helt utmattad.
Jag vaknade av att det ringde. Jag reste mig förvånat upp och såg att det var mörkt ute nu, vem var det som ringde mig nu?

"Hallå?" Svarade jag.
"Hej det är Justin."
"Åh, hej."
"Jag kunde inte svara när du ringde förut för jag var på en signering och sedan läste jag vad du skrivit på din twitter. Har det hänt något?" Frågade han och jag hörde att han lät orolig.
"Jag vet inte vad jag ska göra.. Mamma och pappa har hyrt ett hus i Miami och där ska vi tillbringa hela sommaren.." Sa jag och han blev tyst en lång stund.
"När ska ni åka?" Frågade han sedan.
"Imorgon" snyftade jag. Han sa ingenting och jag visste inte heller vad jag skulle säga.
"Det ordnar sig Sandra. Det lovar jag. Jag lovar att vi ska umgås iallafall. Jag måste gå nu, hejdå" sa han sedan och lät stressad. Han la på och jag satt bara och stirrade på telefonen.

Jag ville bara gråta. Jag tittade på klockan, den var trots allt inte mer än tio på kvällen. Så jag satte på en film, Dear John som bara fick mig att gråta ännu mer.
Jag orkade inte titta mer när jag hade kommit till ungefär halva filmen så jag gick ner för att äta, jag var riktigt hungrig eftersom jag inte hade ätit någon middag än.
När jag gick förbi mamma och pappa i vardagsrummet så gav jag dom inte ens en blick. Jag gick till köket och tog fram ett nudelpaket och började fixa i ordning med dom.
Jag hörde att det ringde på dörren men jag brydde mig inte om det fast det var närmare till ytterdörren för mig än vad det var för mamma eller pappa.
Jag hörde att någon av dom reste på sig och gick för att öppna. Jag satte mig vid köksbordet för att börja äta då Justin plötsligt kom in i köket med pappa tätt i hälarna.
"Sandra" viskade han bara då han såg hur söndergråten jag antagligen såg ut.
Jag tittade irriterat på pappa så han vände sig om och gick tillbaka till vardagsrummet. Jag sprang fram till Justin och kramade om honom.
"Jag vill inte åka" snyftade jag.
"Det kommer bli bra. Det kommer ordna sig" viskade han och strök handen över min rygg. Jag ville inte släppa taget om honom.
"Lovar du?"
Han släppte mig och la ena handen på min kind. "Jag lovar" sa han och log.
"Kom" sa jag och tog hans hand och drog med honom till vardagsrummet.
Jag harklade mig och då tittade på mamma och pappa bak på oss.
"Mamma, pappa, det här är Justin" sa jag nervöst. Båda två reste sig upp. Mamma gick glatt fram till oss.
"Hej, jag är Izzie, Sandras mamma" sa hon ivrigt och sträckte fram ena handen mot Justin som tog den och skakade den. Han log vänligt mot henne.
"Det är jag som är Justin" sa han och skrattade lite, mamma med. Jag såg på henne att hon redan tyckte om honom, tur.
"Vi har ju redan hälsat" sa pappa och nickade mot Justin.
"Ja det har vi ju" sa Justin och log mot pappa.
"Du får ursäkta mig men jag trodde inte på Sandra när hon sa att det var dig hon hade umgåtts med. Jag menar, hon kunde knappt sluta prata om dig förut" sa mamma.
Jag kände hur jag blev röd som en tomat och tittade ner på mina fötter.
"Mamma, snälla.." mumlade jag. Justin kramade min hand.
"Det är ju sant. Det är väl inget att skämmas över?" Sa hon förvånat och tittade på mig. Jag svarade inte utan fortsatte titta ner. Justin skrattade.
"Jaså, det hade jag aldrig trott" sa han och skrattade ännu mer. Mamma och pappa skrattade också.
"Du skulle bara veta" sa pappa retsamt och slog mig på armen. Jag ville bara dö, varför var dom tvugna att skämma ut mig såhär?