”Hej” sa jag blygt. Hon tittade nyfiket på mig.
”Det är du som är Sandra va?” Frågade hon och log.
”Ja. Jag skulle träffa Justin” sa jag.
”Han ligger i sängen, han har väldigt hög feber så han bad mig öppna dörren när du kom” sa hon och sträckte sedan fram sin hand. ”Jag är Justin mamma, Pattie” sa hon sedan.
Jag skakade hennes hand och log mot henne. Hon verkade väldigt snäll så jag kände mig inte lika blyg längre.
”När jag pratade med honom så lät det som att han inte mådde så dåligt trots allt” sa jag. Hon skrattade lite.
”Typiskt Justin, låtsas som att han inte mår dåligt för att inte oroa tjejer. Eller för att spela hård, inte vet jag.” Sa hon och skrattade. Jag skrattade lite också. Jag tog av mig skorna och jackan.
”Han är på sitt rum. Det var kul att träffa dig Sandra” sa Pattie och log.
”Detsamma” svarade jag och gick sedan upp för trappan.

Det kändes fortfarande overkligt att jag skulle träffa Justin. Killen som jag gått och varit tok kär i, i nästan ett helt år nu.
Men det hade ju förstås bara varit på låtsas, man kunde ju trots allt inte vara kär i någon som man inte kände. Därför var det annorlunda nu, nu när jag faktiskt umgicks med honom på samma sätt som om han vore vem som helst.
Jag var inte säker på att jag var kär i honom men han var ju så perfekt…
Jag öppnade försiktigt dörren till hans rum och såg honom ligga och sova i sin säng. Han sov med öppen mun och hade somnat på snedden.
Jag log för mig själv när jag såg honom. Han var så otroligt söt. Jag satte försiktigt på hans dator och kollade runt på lite olika sidor. Jag tänkte låta honom sova eftersom han var sjuk och behövde vila.
Jag gick in och tittade på Justins twitter. Han hade twittrat för ungefär en halvtimme sedan. ”Im so lucky right now..” Var hans senaste tweet.
Jag undrade om det han varit glad för varit att jag skulle komma hem till honom. Men jag tillät inte mig själv att hoppas för mycket, ifall det skulle sluta med att han inte ville ha mig i alla fall.
Jag tittade runt på lite olika sidor och det hade gått ungefär två timmar då Justin plötsligt gjorde ett ljud ifrån sig och jag hoppade till.
När jag vände mig mot honom så såg jag att han sträckte på sig. Han verkade inte märka att jag var där först och han såg skuldmedveten ut när han såg mig.
”Oh shit! Fan förlåt jag somnade, hur länge har du varit här?” Frågade han. Jag log mot honom.
”Snart två timmar” svarade jag. Han spärrade upp ögonen och tittade på mig.
”Två timmar?! Varför väckte du mig inte?” Frågade han sedan.
”För att du är sjuk och måste vila. Men det är lugnt, jag har suttit vid datan” sa jag och ryckte på axlarna.
”Förlåt” sa han igen och reste sig upp och gick sakta mot mig.
Jag ställde mig upp. Han kramade mig och strök ena handen över mitt hår. Sedan pussade han mig på halsen.
”Jag vet inte om jag orkar vara rolig och hitta på något speciellt idag..” tvekade han.
”Äsch! Vi kollar på film och tar det lugnt. Jag är också trött” föreslog jag och log mot honom. Han log ett bländande leende och pussade mig på kinden.
”Vad vill du se för film?” Frågade han mig.
”Det är din tur att välja idag” svarade jag sedan satte jag mig på hans säng.
”Jahapp. Då får det bli… Karate Kid. Har du sett den?”
”Nej det har jag inte” svarade jag.
Han satte på filmen och sedan la han sig bredvid mig, nära. Han la en arm bakom min nacke så jag lutade huvudet mot den.
Vi tittade på filmen och när sluttexterna kom så spelades hans låt Never say never och då sjöng han lågt med. Jag fnissade och då tittade han på mig.
”Kom igen sjung med” sa han och log.
”Det kan du glömma” sa jag och fnissade ännu mer. Han pussade mig på kinden.  

---

Det blev ett kort kapitel men jag måste tyvärr till skolan nu. Ni får mer ikväll. Och juste en fråga till er. Tycker ni att jag ska använda mig av perspektivsskifte? Så att ni får läsa ifrån Justins synvinkel också? Ha det bra! :)