Justin kom närmare mig och det var inte långt kvar av låten. Han stod så nära, hans ansikte var inte ens tio centimeter ifrån mitt. 
Jag kunde inte le, jag kände mig så fånig när jag satt där och bara tittade på honom.
Han sjöng sista raden av låten och då gav han mig blommor. Sedan var konserten över och alla tjejer skrek sig hesa.
”Tack Kalifornien! Jag älskar er!” Ropade Justin i micken. Sedan vände han sig om och sprang av scenen.
Jag fick hjälp tillbaka ner från scenen av några säkerhetsvakter. Vanessa och Linnea stod och skrek och när dom såg mig så flippa dom ur ännu mer.
Jag skrattade, jag hade aldrig varit lyckligare. Vi tog oss ur byggnaden och när vi väl var ute så kom min pappa och hämtade oss.
I bilen kunde vi inte sluta prata om Justin. Linnea upprepade ständigt hur avundsjuk hon var på mig. Vanessa babblade på om hur perfekt han var.
Båda var väldigt avundsjuka på mig men dom var samtidigt väldigt glada för min skull.
När jag kom hem så la jag mig i sängen och somnade direkt, jag var helt utmattad.

Jag vaknade av att mamma väckte mig.
”Gumman, din mobil har ringt flera gånger, du hade glömt den i din jackficka. Det kanske är någonting viktigt? Förlåt om jag väcker dig men klockan är faktiskt nästan tolv..”
”FAN!” Skrek jag.
Allt hade bara varit en dröm, jag hade aldrig umgåtts med Justin, hade han ens haft en konsert här? Jag började nästan gråta.
”Vad är det? Har det hänt något?” Frågade mamma förvånat.
”Gå ut” fräste jag. Hon gjorde som jag sa.
”Åh” suckade jag.
Efter ett litet tag öppnade mamma dörren till mitt rum och la min mobil på bordet bredvid min säng, sedan gick hon tyst ut igen och stängde dörren efter sig.
Jag drog täcket över huvudet. Jag låg där och surade och var arg för att mamma hade väckt mig ur drömmen. Då ringde min mobil.
Jag tog mobilen och kollade på den. Det var ett nummer som jag inte alls kände igen. Jag svarade.

”Hej det är Sandra.”
”God morgon sötnos! Är du vaken nu?” Sa en röst i telefonen. Jag satte mig upp i sängen.
”Vem är det?” Frågade jag förvirrat.
”Det är Justin… Förlåt om du inte ville att jag skulle ringa” sa personen.
”Justin vem?” Frågade jag och nu förstod jag ingenting. Personen skrattade.
”Bieber? Om du vet vem jag är. Vi umgicks igår. Vi åt pizza, om du kommer ihåg?” Sa Justin och skrattade ännu mer.
”Va? Oj förlåt..” Fick jag fram.
Det hade inte varit en dröm, det hade hänt på riktigt! Jag ställde mig upp och hoppade av lycka sedan samlade jag mig och försökte komma på vad jag skulle säga.
”Förlåt.. För det där. Men jag är nyvaken. Förlåt.”
”Det gör inget. Jo jag bara undrade ifall du har lust att träffas? Jag har en ledig dag” sa han.
”Ja, visst. Vart? Och när?” Frågade jag.
”Hmm..Vad sägs som att jag tar med dig till stranden? Jag känner för att bada” Föreslog Justin.
”Visst. Kan du träffa mig där om en halvtimme?” Frågade jag och hoppades att det inte var att begära för lite tid.
”En halvtimma blir bra” svarade Justin och jag log brett.
”Vi ses” sa jag.
”Ja det gör vi” sa han och la på.

Jag fick panik och blev stressad. Jag började med att klä på mig, det fick bli en kjol och ett linne, vi skulle ju trots allt till stranden.
Jag borstade genom håret och la på lite mascara, jag ville inte ta mycket ifall vi skulle bada.
Jag packade ner dom sakerna som jag skulle behöva ha med mig och tog på mig mina badkläder under mina vanliga kläder.
Sedan gick jag ned för att äta frukost. Jag slängde i mig en skål med flingor och mjölk, sedan borstade jag snabbt tänderna. Jag gick förbi mamma i vardagsrummet.
”Vart ska du?” Frågade hon.
”Jag ska och träffa en kompis” svarade jag snabbt.
”Jaha, vem då?”
”En kompis bara, jag berättar mer senare för nu måste jag skynda mig” svarade jag och gick fram och pussade henne snabbt på kinden.
Sedan vände jag om och gick med snabba steg ut genom dörren.
”Hejdå” ropade jag över axeln.
Jag småsprang nästan hela vägen till stranden. Det tog inte mer än fem minuter för mig att ta mig dit om jag skyndade mig.
När jag nästan var framme så började jag gå. Stranden var lång och jag undrade vart Justin var.

Det var inte så många på stranden och jag såg en ensam kille ligga på en handduk. Jag kisade med ögonen för att se bättre, det var så ljust ute. Det var Justin.
Jag gick mot honom. Han såg mig och vinkade, när jag kom närmare log han.
”Hej” sa han och satte sig upp. Han hade bara på sig ett par badshorts.
”Hej” sa jag och log mot honom.
Jag tog fram min handduk och bredde ut den bredvid hans. Sedan satte jag mig ned på den. Han tittade på mig.
”Får jag ingen kram?” Frågade han och log.
Jag skrattade lite men kramade honom, han var så varm.
”Har du badat?”
”Nej, jag tänkte vänta på dig” svarade Justin.
”Kom igen då så badar vi” utbrast jag och reste mig snabbt upp.
Jag drog av mig kjolen och linnet. Jag tittade på Justin och sträckte fram handen mot honom för att hjälpa honom upp. Han tittade noga på mig från topp till tå med stora ögon.
”Jag tänker i alla fall bada” sa jag och vände om och sprang ner mot vattnet.
Jag sprang några steg ut i vattnet och tänkte precis vända mig om för att se om han följt efter eller inte då Justin hoppade på mig bakifrån och jag ramlade i vattnet. Jag började skratta och stänka vatten på honom.
”Det är iskallt!” Tjöt jag då han stänkte tillbaka.
”Skyll dig själv” sa han och skrattade.

Vi fortsatte stänka vatten på varandra och båda skrattade. Justin slutade skvätta vatten på mig och gick närmare mig. Först trodde jag att han skulle krama mig men istället började han kittla mig.
”Jag ger mig! Jag ger mig! Du vinner” kved jag. Han skrattade belåtet.
”Jag vann mot dig.. Igen!”
”Men åh, det är fusk att kittlas!” Sa jag och puttade till honom på skoj. Han tappade balansen och ramlade baklänges i vattnet. Jag ramlade ihop vid vattenbrynet för att jag skrattade så mycket.
”Väldigt roligt” sa Justin och han reste sig upp och gick mot mig. Han la sig bredvid mig och halva mina ben låg i vattnet.
Jag tittade på honom när han låg där bredvid mig. Det pirrade i hela mig. Han tittade upp i luften men sen tittade han på mig.
”Jag vann fortfarande” sa han stolt. Jag himlade med ögonen och log.
”Vänta bara, jag vill ha revansch, snart” sa jag kaxigt.
Han skrattade sedan ställde han sig upp och sträckte ut sin hand mot mig.
”Ska vi gå hem till någon av oss?” Frågade han.
”Du bor väl inte här?”
”Jag ska vara här under sommaren, jag har knappt några konserter under sommaren, i alla fall inga som ligger så långt härifrån. Så vi hyr ett tillfälligt hus” svarade han och ryckte på axlarna. Det gjorde mig överlycklig.
”Då tycker jag att vi går hem till dig” sa jag och han hjälpte mig upp.
Vi började gå för att hämta våra handdukar.

”Så vad tycker du om pizzan?” Frågade Justin.
”Den är verkligen jätte god, den godaste jag har ätit” Svarade jag och log brett. Han log belåtet.
”Vågar du utmana mig?”
”Vadå för utmaning?” Frågade jag.
”Den som kan få in mest pizza i munnen vinner” sa han.
”Visst, jag vinner lätt!” Svarade jag ivrigt. Han skrattade högt.
”1…2…3!” Sa han och sedan började han proppa in så mycket pizza som möjligt i munnen. Jag gjorde samma sak. Han såg så rolig ut att jag började gapskratta och jag kunde inte fortsätta tävlingen.
Hans mun var så full av pizza att han såg ut som om han var uppsvälld. När han hade svalt all pizza så sträckte han upp händerna i luften.
”Yes! Jag vann!” Skrek han.
”Det där var ju fusk” sa jag och började skratta igen.
”Erkänn bara att jag är mycket bättre på att äta pizza än dig!” Sa han och skrattade.
”Mm.. Jo visst. Men vänta bara tills jag någon gång kommer på någon tävling som jag vet att jag kommer vinna på” sa jag utmanande. Han slutade skratta och tittade på mig.
”Så du menar att vi kommer träffas igen?” Frågade han flirtigt. Jag fnissade till.
”Om du vill” svarade jag blygt.
Det började ringa på hans mobil och han höll upp ett finger som var ett tecken på att jag skulle vänta. Jag satt tyst medans han pratade.
”Scooter! Ja, jag är med Sandra, vi äter.” Han blev tyst en stund och sedan började han skratta. ”Ja precis, du tror det va? Nej det gör jag inte..” Han tittade upp på mig en kort stund och log. ”Är det redan dags? Okej, vänta lite då..” Sa han och tittade sedan på mig igen. ”Är du klar?” Frågade han mig.
”Ja” svarade jag.
”Ja, vi är klara. Du kan skicka bilen nu” Sa han och la på.
”Jag måste tyvärr åka tillbaka för vi ska ha soundcheck och sådant nu innan konserten. Men det var väldigt kul att träffa dig. Jag hoppas jag ser dig i publiken ikväll..?” Sa Justin.
”Jag kommer vara där, jag ser till att jag hamnar längst fram.” Svarade jag och log mot honom. Han log brett mot mig.
”Kan jag få ditt nummer?” Frågade han sedan.
Jag gav det och undrade om jag borde fråga om hans. Men jag struntade i det och hoppades på att han istället skulle ringa mig.
Vi satte oss i bilen och vi stannade på samma ställe som vi åkt ifrån förut, vid ingång E och vi klev diskret ur bilen utan att bli sedda.
”Vill du ha skjuts någonstans?” Frågade Justin mig när vi stod precis innanför dörren till huset och nu var bortom synhåll för fansen som stod vid staketet.
”Nej, det behövs inte. Jag tror nog ändå att mina kompisar är här och står i kö inför ikväll. Jag borde gå till dom nu” svarade jag.
”Okej” sa han och gick närmare mig och gav mig en kram.
”Jag hoppas verkligen att vi träffas igen” viskade han i mitt öra, jag blev varm i hela kroppen.
”Jag med” viskade jag till svar.
”Jag ser till att det händer” viskade han och sedan släppte han mig.
Vakten vid namn Walter visade mig en annan utgång från området så att jag slapp gå ut där jag kommit in förut, där stod ju hundratals fans vid det här laget.
Väl ute ut området tog jag upp min mobil för att smsa Linnea.

Vart är ni? Jag är tillbaka vid konserten nu.
Jag har så mycket att berätta! OMB! xx Sandra

Jag stod och väntade på att få svar och jag försökte samtidigt hitta dom i den långa kön. *Pling*.
Vi står längst fram i kön! Längst fram! Fatta vad tur?!
Vi kan knappt vänta på att få höra allt. xx Linnea

Jag började gå mot köns börjans och såg dom stå där. Jag småsprang mot dom. När jag kom fram till dom så frågade dom miljoner frågor.
Jag berättade allt i minsta detalj och tiden flög iväg. Plötsligt var klockan sju och det var dags att gå in.
När vi kom in så sprang vi allt vad vi kunde för att komma längst fram. Vi hade turen att hamna absolut längst fram, närmast scenen.
Det stora rummet fylldes mer och mer med människor och på scenen som var framför sken en enda spotlight som var riktad mot mitten av scenen, precis framför där vi stod.
Jag kunde inte förstå att jag för bara några timmar sedan själv hade stått på den scenen.
Det gick ytterligare några minuter tills Justin plötsligt kom inspringande på scenen. Skriken som hördes var så högt att jag var säker på att jag skulle få tinnitus, men jag skrek också.
Han började med en av sina låtar och alla sjöng med, inklusive jag.
Medans han sjöng dom så betedde jag mig inte bara som ett galet fan och skrek, jag tänkte även på vad som hade hänt idag.
Jag undrade om Justin kände någon press just nu, det var ju så många människor som såg honom. Jag funderade även hur det kunde vara möjligt att jag hade fått umgås med honom idag. Varför just jag av alla? Jag förstod inte, men jag kunde inte vara annat än glad.
Han gick fram och klappade några glada fans händer, när han nuddade min hand och kände igen mig så log han brett mot mig. Jag var överlycklig.
Några till låtar spelades och jag förstod först inte vad som hände när en säkerhetsvakt plötsligt kom fram till mig och sa att Justin ville att jag skulle komma upp på scenen när han sjöng ”One less lonely girl”. Men jag följde med.
När jag gick ut på scenen och satte mig på pallen som stod mitt på den så kollade jag ut mot publiken. Det var så många där, så många som såg mig i just det ögonblicket.
Det borde gjort mig livrädd men när Justin tittade mig i ögonen medans han sjöng och kom närmare mig så märkte jag ingen annan.
Jag brydde mig inte ett dugg om att tusentals människor tittade på oss. I det ögonblicket var det bara vi två.

”Jaha, hälsa från mig” sa Justin. Jag började smsa direkt, hon skulle flippa ur.

Ja, jag är fortfarande med honom, vi ska köpa pizza nu.
Ni kan åka hem, jag tar mig hem själv sen.
xx Sandra

Det gick några minuter och både jag och Justin satt under tystnad. *Pling*

OMG! Hälsa tillbaka! Det här är så coolt! Jag dör!
xx Vanessa

 Jag hörde Justin skratta lågt över min axel. Jag stoppade ner mobilen i fickan.
”Vad är det som är roligt?” Frågade jag och vände mig mot honom.
Han tittade på mig och jag mindes återigen vem jag satt i samma bil som. Men det kändes inte likadant längre, nu kändes han mer som vem som helst och han verkade vara en riktigt gullig kille.
”Jag förstår mig inte på er tjejer” sa han och log mot mig.
Jag frågade inte vad han menade med det utan kollade ut genom rutan. Jag vände mig mot honom och hoppade till när jag såg Justin sitta jätte nära mig och stirra på mig. Han skrattade högt.
”Haha nu var det min tur att skrämma dig!”
”Väldigt roligt” sa jag men jag skrattade också.
Han petade till mig i sidan och väntade på att jag skulle säga att det kittlades. Men jag höll ut så mycket som möjligt och försökte se oberörd ut.
”Är du inte kittlig?” Frågade han häpet.
”Nopp” svarade jag.
Han petade till mig igen och tittade på mitt ansikte samtidigt för att se min reaktion. När han märkte att det inte gav något resultat så började han kittla lösare så att det knappt kändes, det var väldigt svårt att låta bli att skratta.
Tillslut kunde jag inte hålla mig. Jag tjöt av skratt när han började kittla mig för fullt.
”Du är ju visst kittlig!” skrek han och skrattade högt.
Chauffören kollade på oss i backspegeln och Justin gav honom en menande blick, chauffören körde ner en vägg så vi var ensamma i baksätet. Justin fortsatte kittla mig och jag kunde knappt sitta upp.
”Snälla…jag..ger mig. Jag ger mig!” Tjöt jag och skrattade.
Han kittlade mig lite på halsen och hade då armen runt mig, på mina axlar. Han slutade efter ett tag men låt sin arm ligga kvar där. Jag rös av välbehag, han verkade inte märka det.
”Där är det! Pizzeria Ancelo, den bästa pizzan i hela Kalifornien!” sa han och pekade ut genom rutan mot en pizzeria som faktiskt såg väldigt mysig ut. Jag kände inte igen den.
På utsidan fanns där en stor uteservering. Vi blev avsläppta en bit ifrån för att inte väcka så mycket uppmärksamhet till oss genom att dyka upp med en limousine precis utanför restaurangen. Justin tog på sig en mössa som täckte allt hans hår och sedan klev vi ur bilen.
Han tog min hand och vi gick den bit som var kvar till restaurangen. Medans vi gick tog han diskret tag i min hand, det pirrade i mig.

”Vad gillar du för sorts pizza?” Frågade han.
”Jag äter allt.” Svarade jag och skrattade.
”Vågar du prova någonting nytt?”
”Visst. Varför inte?” svarade jag.

När vi kom in på pizzerian gick Justin fram till en lång mörkhårig man som lyste upp direkt han såg Justin. Dom hälsade på varandra och det verkade som att dom hade träffats förut.
Justin tog upp pengar i sin ficka och gav diskret dom till mannen. Mannen försökte vägra ta emot pengarna men Justin var envis och tillslut fick han honom att gå med på att ta emot dom.
”Kan du vi få sitta lite mer.. privat?” Frågade Justin.
”Självklart” svarade mannen och log mot både mig och Justin.
Han visade oss vägen in bakom huset och in i en fantastisk trädgård, det var rosor och andra blommor överallt. I ett litet lusthus fanns ett bord, där satte vi oss.
”Jag tar det vanliga. Och en likadan åt henne.” Sa Justin och nickade mot mig.
”Ska bli” sa mannen och försvann.
”Wow, det är verkligen vackert här” sa jag.
”Ja visst är det. Det finns ingen bättre pizzeria, varje gång jag har varit i Kalifornien har jag ätit här.”
Redan då kom kyparen till bordet med våra pizzor. Jag tackade för min pizza och sedan började vi äta. Jag kunde inte sluta titta på honom..

Han tittade på mig och verkade lugna ner sig när han såg vem jag var.
”Jaha, det var bara du. Jag trodde inte att du skulle komma. Du skrämde mig... rejält" sa Justin och började skratta.
Jag blev glad över att han mindes mig och jag skrattade med honom, mitt skratt lät väldigt nervöst och tillgjort. Han tittade på mig med sina bruna fina ögon och gick fram mot mig. Jag ställde mig upp.
"Hej Sandra" sa han och kramade mig.
"Hej" svarade jag och log.
”Jag trodde verkligen inte att du skulle komma” sa han och tittade mig djupt in i ögonen. Det pirrade i hela min mage.
”Varför skulle jag inte komma?” Frågade jag och rynkade ögonbrynen.
”För att när jag frågade Walter om tjejen med blå tröja och brunt lockigt hår hade kommit än så sa han nej. Då trodde jag att du hade tänkt strunta i mig.”
Jag log. ”Men jag är här nu.”
”Ja.. anledningen till att jag skrev att jag ville träffa dig här var för att jag vill fråga en sak…” Sa Justin och bet sig i läppen, han verkade fundera på hur han skulle säga det. Jag stod tyst och väntade på att han skulle säga något, jag ville ju inte stressa honom. ”Jag undrar om du skulle vilja hitta på något..”
”När?” Svarade jag, lite för snabbt. Han skrattade åt mig och log.
”Nu innan min konsert som är ikväll eller imorgon.”
”Jag.. Tror jag kan. Nu” fick jag ur mig.
Han log brett mot mig och visade upp sina kritvita tänder. Åh, han var så söt.
”Så vad vill du hitta på?” Frågade han mig sedan.
”Hm.. Det spelar ingen roll.”
”Jag vet vad vi kan göra..” sa Justin och tog min hand och drog ut mig ur rummet.

Det kändes så himla underbart att få hålla i hans hand. Han drog med mig genom dom där långa korridorerna och in genom massvis av olika dörrar. Vakter kollade på oss och följde oss med blicken så långt dom kunde. Vi gick in genom ännu ett rum och upp för en trappa.
Vi kom ut bakom ett skynke och jag drog efter andan när jag insåg vart vi var. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur stort det verkligen var och man såg förmodligen inte det tydligare från någon annan plats.
”Imponerad?” Frågade han stolt.
”Verkligen, får du aldrig scenskräck? Jag menar, det är ju så stort men ändå blir det fullproppat. Jag skulle aldrig klara det.”
”Man vänjer sig. I början var det svårt att fatta att så många faktiskt var där för att dom ville se mig, men nu har jag vant mig. Det gör mig inte nervös längre att så många tittar på mig. Det är bara kul att framföra min musik” svarade han och log.
”Kom, jag ska visa dig en sak” sa han sedan och drog med mig mot den stora flygeln som stod på den vänstra sidan av scenen.
Han satte sig ned på pallen och klappade på den så jag satte mig bredvid honom. Han tittade mig i ögonen och log. Sedan vände han ansiktet mot pianot.
Han började spela ett intro, men jag hörde rätt snabbt vilken låt det var. Han började sjunga och det bubblade i hela mig och mina leder blev till spagetti. Han sjöng sin egen låt men med ett mycket lägre tempo än vanligt.
”When I met you girl my heart went knock knock. Now them butterflies in my stomach won’t stop stop. And even though it’s a struggle love is all we got. And we gon’ keep keep climbing to the mountain top. Your world is my world. And my fight is your fight. My breath is your breath. And your heart… And girl you’re my one love, my one heart. My one life for sure, let me tell you one time…” sjöng han men han slutade efter det och tittade på mig med en intensiv blick.
Jag log som ett fån. ”Vad tycker du?” Frågade han.
”Du är verkligen riktigt bra.” Han log mot mig.
”Vad vill du hitta på? Vi har fortfarande några timmar kvar.” Frågade Justin.
”Jag skulle väldigt gärna vilja veta mer om dig.” Svarade jag.
”Hmm… Är du hungrig?” Frågade han sedan. Jag försökte känna efter om jag var det och det kurrade till i min mage. Han skrattade lågt.
”Ja, det verkar ju som det i alla fall. Kom så åker vi och käkar en pizza. Jag ringer Walter” föreslog han och han ställde sig upp och visade mig vägen till hans rum igen.
”Visst” svarade jag.
Han tog upp sin mobil ur fickan och slog in ett nummer. Jag gick tyst bredvid honom och lyssnade på vad han sa.
”Walter! Det är Justin. Kan du skicka en bil som kan hämta upp oss? Vi vill ha pizza” sa han till personen i telefonen. ”Perfekt! Vi går till ingång E efter att jag har hämtat mina saker som jag behöver i rummet” sa han sedan och la på.
”Kom, jag måste bara hämta några saker” sa Justin och vi gick in i hans rum.
Han tog på sig en jacka som låg på soffan och sedan började vi gå ut ur byggnaden. När vi kom ut ur ingång E som var i ett inhägnat område så var det första som jag la märkte till skriken.
Jag tittade snabbt mot den stora flock av tjejer som stod tryckta mot staketet som såg ut att vara den enda utgången med bil och jag fick panik.
”Hur ska vi komma ut?” Frågade jag Justin.
”Det finns vägar ut härifrån som inga fans vet om. Det knepiga är bara att ta sig in i bilen utan att bli sedd” svarade han och log snabbt mot mig.
Vakten som jag hade pratat med tidigare som tydligen hette Walter kom fram till oss.
”Dom fick reda på vart du går ut. Fråga mig inte hur. Nåväl.. Vi kan börja med dig” sa han och tittade på mig. ”Kom med här, gå bredvid mig och göm dig bakom mig så lär dom inte se dig” sa Walter sedan och jag tittade på honom. Det kanske skulle fungera. Han var ju i och för sig väldigt stor.

Jag gjorde som han sa och pustade ut när jag satt i limousinen som hade mörkt tonade rutor. Jag tittade åt Justins håll. Han gick vanligt utan att försöka gömma sig mot bilen ”JUSTIN!” Skrek miljontals röster på samma gång.
Han log mot dom och gjorde ett hjärta mot dom med händerna, sedan klev han in i bilen och dörren stängdes efter honom. Bilen började åka.
”Det där var någonting nytt” sa jag.
”Jag förstår att du tycker att det kändes konstigt, men jag är van” sa han och ryckte på axlarna.
”Vart ska vi förresten?” Frågade jag.
”Till den bästa pizzerian i hela Kalifornien” svarade han och log stolt.

*Pling*, jag fick ett sms.
Sandra! Vart är du? Är du med Justin?
xx Vanessa

Jag log för mig själv. Och tryckte på svara. Medans jag svarade kände jag att Justin lutade sig över min axel för att kolla vad jag skrev.
Jag kollade på honom och log.
”Förlåt, det var inte meningen att kolla. Men jag blev bara lite nyfiken på vem det var.”
”Det gör ingenting, det var bara min kompis Vanessa. Hon undrar vart jag är och om jag fortfarande var med dig” förklarade jag.

Jag kom på mig själv med att stå och le. Jag tänkte tillbaka på den kalla vinterdagen i slutet av december då jag fått reda på att han skulle komma hit.
Jag mindes den omöjliga känslan av tanken på att han, självaste Justin Bieber skulle komma till Californien. Jag hade inte kunnat förstå det.
Och nu nästan sex månader senare stod jag här och väntade på att få träffa honom. Jag och mina två kompisar Linnea och Vanessa skulle på hans konsert idag.
Först skulle han ha en skivsignering och senare på kvällen en konsert. Vi hade köat i nästan två timmar nu och vi hade inte långt kvar. Jag hoppade till när Linnea petade mig i sidan med sin armbåge.
"Snart är det dags Sandra! Kolla man kan se honom nu! Jag kan inte fatta det!" Skrek hon.
"Jag vet inte vad jag ska säga när vi kommer fram" sa jag och bet mig i läppen, det var svårt för jag kunde inte sluta le.
"Inte jag heller! Ni har väl era papper och pennor med er?" Frågade Vanessa.
"Självklart!" Svarade jag och Linnea med en mun, vi båda skrattade högt.
Kön minskade långsamt och tillslut var det bara några stycken framför oss. Jag såg honom sitta där och skriva autografer, han var verkligen snygg!
Han log när tjejer tog kort med honom och han tröstade en tjej som hade börjat gråta för att hon såg honom. När det tillslut var våran tur så gick Vanessa först.
Hon såg helt uppspelt ut när han skrev autografen åt henne och dom tog ett kort. Sedan var det min tur, hela min mage bubblade av nervositet.
När Justin såg mig bet han sig i läppen och log sedan. Jag log tillbaka.
"Hej" sa jag och log ännu bredare.
"Hej min sköna" svarade han och log.
Jag fnissade till och fick en kram av honom. Han skrev sedan sin autograf på pappret och medans han gjorde det så kollade jag bak på Linnea och gjorde en min som visade hur häftigt jag faktiskt tyckte att det var.
"Vad är ditt namn?" Frågade han.
"Sandra" svarade jag.
"Sådär Sandra" sa Justin och gav mig pappret. Han gav mig en till kram som kändes väldigt lång. Den här gången hann jag känna att han luktade väldigt gott, en lukt av mint och någonting mer.
Jag tog fram min kamera och han tog den och tog ett kort på oss. Jag ville nästan inte gå därifrån men jag visste att jag var tvungen.
Han tittade länge efter mig och log, jag log tillbaka. När jag kommit ut ur byggnaden så stod Vanessa där och väntade på mig, hon grät lyckotårar.
"Jag kan inte fatta att jag har kramat honom och att jag har hans autograf" snyftade hon.
"Jag vet det är helt otroligt" instämde jag.
"Titta lixom, tänk att Justin har skrivit det här" Sa hon och sträckte fram sitt papper med hans autograf på.
"Får jag se på din?" Frågade hon. Jag gav henne mitt papper och hon tittade på det och vände på det.
"Men..?" sa hon och slutade snyfta och stirrade sedan på pappret.
"Vad?" Frågade jag men hon svarade inte och började bara skrika. Linnea kom ut ur huset och hon tittade förvånat på Vanessa.
"Varför skriker hon?" Frågade Linnea.
"Ingen aning, hon tittade på mitt papper sen började hon skrika" svarade jag förvånat. Jag gick fram till Vanessa och tog tag i henne.
"Varför skriker du? Vad är det?" Frågade jag. Hon tittade upp från pappret och på mig.
"Titta!" Skrek hon och gav mig pappret. Jag tittade på baksidan av det och läste högt upp vad det stod på den.
"Sandra, det skulle vara perfekt om du kunde vänta ensam vid ingång E på mig, jag kommer om en halvtimme. Justin." Jag stirrade på pappret och skrek jag med.
Linnea gick fram till mig och ryckte tag i pappret och läste det med stora ögon. Vi alla tre skrek högt. När vi hade lugnat ner oss så märkte vi att alla tittade på oss, men jag brydde mig inte.
Jag skulle få träffa Justin, han ville träffa mig.
"Du måste gå till ingång E, nu med desamma! Du får inte missa honom!" Sa Vanessa och började putta mig.
"Han ville träffa dig ensam, kom igen gå dit nu!" Sa Linnea.
”Men vad ska jag säga? Jag kommer få tunghäfta…” började jag.
”Jag tycker att det verkar som att det mest är han som vill säga något till dig! Så sätt fart och gå dit! Du FÅR INTE missa honom Sandra!” Tjöt Vanessa upphetsat.
Jag gjorde som dom sa och började gå mot ingång E. Först hade jag lite svårt att hitta men sedan så såg jag en stor skylt som det stod ”E” på och jag upptäckte att det var staket som blockerade min väg dit. Great.
En stor mörkhyad man stod och blockerade den enda ingången så jag gick nervöst fram till honom.
”Och vem är du?” Frågade han ointresserat.
”Justin sa att jag skulle träffa honom vid ingång E” förklarade jag och log prövande.
”Hur dum tror du att jag är? Om jag skulle gå på det där med varje fan skulle han inte få en lugn stund” snäste vakten.
”Men.. Titta här, han skrev det här på baksidan av pappret där autografen står” sa jag och visade honom autograf lappen. Han höjde på ena ögonbrynet.
”Vad sa du att ditt namn var?”
”Jag sa aldrig mitt… Åh, Sandra Williams.”
”Jaha, du är alltså tjejen som han skulle träffa.. Förlåt för mitt misstag och jag hoppas att du godtar min ursäkt. Den här vägen” sa vakten och pekade ut armen i en gest att jag skulle gå den vägen. Jag log mot honom.
”Det gör ingenting” sa jag.
Jag följde efter honom och vi gick mot en dörr. Vid den dörren stod en till vakt som tittade förundrat på oss. Vakten som jag följde efter nickade mot honom och han släppte in oss.
Han ledde mig genom en lång korridor och svängde sedan höger och gick genom ytterligare en lång korridor. Plötsligt stannade han upp vid en dörr och tog upp en nyckel ur fickan.
Jag höll på att dö när jag såg vad det stod på dörren. ”Justin Bieber”. Mitt hjärta bankade och jag trodde hela min bröstkorg skulle sprängas.
Jag tog handen för bröstet i ett försök att dämpa bultandet. Han tryckte ner handtaget och visade mig vägen in i rummet.
”Du kan vänta här inne, Justin borde vara här om ungefär tio minuter. Slå dig ned i sofforna om du vill” sa han och log mot mig, sedan vände han sig om och stängde dörren efter sig och gick sin väg.
Jag tittade mig förvånat runt. Jag kunde inte förstå vart jag var. Det fanns två soffor i rummet och en tv med ett tillhörande xbox.
Jag gick fram mot soffan och satte mig i den. Jag märkte knappt att jag rörde mig. Jag tittade mig runt i rummet.
 Det fanns även stänger där det hängde massvis av kläder och jag kände igen några av Justins gamla scenkläder. Jag gapade och stängde munnen med en ljudlig smäll. Jag tittade på klockan som satt på väggen.
Det hade redan gått nästan en kvart. Jag räknade sekunderna sakta för mig själv. 1….2….3….4….5….6…. Då hörde jag ett skratt utanför i korridoren och röster. Min kropp var på helspänn.
Dörren öppnades och in kom Justin, han skrek när han såg mig.