Han tittade på mig och verkade lugna ner sig när han såg vem jag var.
”Jaha, det var bara du. Jag trodde inte att du skulle komma. Du skrämde mig... rejält" sa Justin och började skratta.
Jag blev glad över att han mindes mig och jag skrattade med honom, mitt skratt lät väldigt nervöst och tillgjort. Han tittade på mig med sina bruna fina ögon och gick fram mot mig. Jag ställde mig upp.
"Hej Sandra" sa han och kramade mig.
"Hej" svarade jag och log.
”Jag trodde verkligen inte att du skulle komma” sa han och tittade mig djupt in i ögonen. Det pirrade i hela min mage.
”Varför skulle jag inte komma?” Frågade jag och rynkade ögonbrynen.
”För att när jag frågade Walter om tjejen med blå tröja och brunt lockigt hår hade kommit än så sa han nej. Då trodde jag att du hade tänkt strunta i mig.”
Jag log. ”Men jag är här nu.”
”Ja.. anledningen till att jag skrev att jag ville träffa dig här var för att jag vill fråga en sak…” Sa Justin och bet sig i läppen, han verkade fundera på hur han skulle säga det. Jag stod tyst och väntade på att han skulle säga något, jag ville ju inte stressa honom. ”Jag undrar om du skulle vilja hitta på något..”
”När?” Svarade jag, lite för snabbt. Han skrattade åt mig och log.
”Nu innan min konsert som är ikväll eller imorgon.”
”Jag.. Tror jag kan. Nu” fick jag ur mig.
Han log brett mot mig och visade upp sina kritvita tänder. Åh, han var så söt.
”Så vad vill du hitta på?” Frågade han mig sedan.
”Hm.. Det spelar ingen roll.”
”Jag vet vad vi kan göra..” sa Justin och tog min hand och drog ut mig ur rummet.

Det kändes så himla underbart att få hålla i hans hand. Han drog med mig genom dom där långa korridorerna och in genom massvis av olika dörrar. Vakter kollade på oss och följde oss med blicken så långt dom kunde. Vi gick in genom ännu ett rum och upp för en trappa.
Vi kom ut bakom ett skynke och jag drog efter andan när jag insåg vart vi var. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur stort det verkligen var och man såg förmodligen inte det tydligare från någon annan plats.
”Imponerad?” Frågade han stolt.
”Verkligen, får du aldrig scenskräck? Jag menar, det är ju så stort men ändå blir det fullproppat. Jag skulle aldrig klara det.”
”Man vänjer sig. I början var det svårt att fatta att så många faktiskt var där för att dom ville se mig, men nu har jag vant mig. Det gör mig inte nervös längre att så många tittar på mig. Det är bara kul att framföra min musik” svarade han och log.
”Kom, jag ska visa dig en sak” sa han sedan och drog med mig mot den stora flygeln som stod på den vänstra sidan av scenen.
Han satte sig ned på pallen och klappade på den så jag satte mig bredvid honom. Han tittade mig i ögonen och log. Sedan vände han ansiktet mot pianot.
Han började spela ett intro, men jag hörde rätt snabbt vilken låt det var. Han började sjunga och det bubblade i hela mig och mina leder blev till spagetti. Han sjöng sin egen låt men med ett mycket lägre tempo än vanligt.
”When I met you girl my heart went knock knock. Now them butterflies in my stomach won’t stop stop. And even though it’s a struggle love is all we got. And we gon’ keep keep climbing to the mountain top. Your world is my world. And my fight is your fight. My breath is your breath. And your heart… And girl you’re my one love, my one heart. My one life for sure, let me tell you one time…” sjöng han men han slutade efter det och tittade på mig med en intensiv blick.
Jag log som ett fån. ”Vad tycker du?” Frågade han.
”Du är verkligen riktigt bra.” Han log mot mig.
”Vad vill du hitta på? Vi har fortfarande några timmar kvar.” Frågade Justin.
”Jag skulle väldigt gärna vilja veta mer om dig.” Svarade jag.
”Hmm… Är du hungrig?” Frågade han sedan. Jag försökte känna efter om jag var det och det kurrade till i min mage. Han skrattade lågt.
”Ja, det verkar ju som det i alla fall. Kom så åker vi och käkar en pizza. Jag ringer Walter” föreslog han och han ställde sig upp och visade mig vägen till hans rum igen.
”Visst” svarade jag.
Han tog upp sin mobil ur fickan och slog in ett nummer. Jag gick tyst bredvid honom och lyssnade på vad han sa.
”Walter! Det är Justin. Kan du skicka en bil som kan hämta upp oss? Vi vill ha pizza” sa han till personen i telefonen. ”Perfekt! Vi går till ingång E efter att jag har hämtat mina saker som jag behöver i rummet” sa han sedan och la på.
”Kom, jag måste bara hämta några saker” sa Justin och vi gick in i hans rum.
Han tog på sig en jacka som låg på soffan och sedan började vi gå ut ur byggnaden. När vi kom ut ur ingång E som var i ett inhägnat område så var det första som jag la märkte till skriken.
Jag tittade snabbt mot den stora flock av tjejer som stod tryckta mot staketet som såg ut att vara den enda utgången med bil och jag fick panik.
”Hur ska vi komma ut?” Frågade jag Justin.
”Det finns vägar ut härifrån som inga fans vet om. Det knepiga är bara att ta sig in i bilen utan att bli sedd” svarade han och log snabbt mot mig.
Vakten som jag hade pratat med tidigare som tydligen hette Walter kom fram till oss.
”Dom fick reda på vart du går ut. Fråga mig inte hur. Nåväl.. Vi kan börja med dig” sa han och tittade på mig. ”Kom med här, gå bredvid mig och göm dig bakom mig så lär dom inte se dig” sa Walter sedan och jag tittade på honom. Det kanske skulle fungera. Han var ju i och för sig väldigt stor.

Jag gjorde som han sa och pustade ut när jag satt i limousinen som hade mörkt tonade rutor. Jag tittade åt Justins håll. Han gick vanligt utan att försöka gömma sig mot bilen ”JUSTIN!” Skrek miljontals röster på samma gång.
Han log mot dom och gjorde ett hjärta mot dom med händerna, sedan klev han in i bilen och dörren stängdes efter honom. Bilen började åka.
”Det där var någonting nytt” sa jag.
”Jag förstår att du tycker att det kändes konstigt, men jag är van” sa han och ryckte på axlarna.
”Vart ska vi förresten?” Frågade jag.
”Till den bästa pizzerian i hela Kalifornien” svarade han och log stolt.

*Pling*, jag fick ett sms.
Sandra! Vart är du? Är du med Justin?
xx Vanessa

Jag log för mig själv. Och tryckte på svara. Medans jag svarade kände jag att Justin lutade sig över min axel för att kolla vad jag skrev.
Jag kollade på honom och log.
”Förlåt, det var inte meningen att kolla. Men jag blev bara lite nyfiken på vem det var.”
”Det gör ingenting, det var bara min kompis Vanessa. Hon undrar vart jag är och om jag fortfarande var med dig” förklarade jag.