Jag gick upp för trappan till Justins rum. När jag kom dit ställde jag mig vid fönstret för att kolla på den vackra utsikten. Det luktade gott och välbekant, det luktade Justin.
Jag satte mig på hans säng, andades ut och tog ett djupt andetag, andades ut igen...
Sedan hörde jag dörren öppnas bakom mig.
"Sandra..." sa Justin tyst.

---

 

Jag vände mig om och tittade på honom. Han såg varken arg, ledsen eller glad ut, snarare chockad.
Jag reste mig upp och log lite, sedan gick jag sakta fram till honom. Vi närmade oss varandra och kramades. När Justin började släppa taget om mig höll jag kvar. Han la försiktigt tillbaka sina armar runt mig och jag kände hur han log.
"Förlåt..." viskade jag efter en stund. Justin drog sin hand längs min rygg och tryckte mig närmare hans kropp.
"Förlåt" viskade han tillbaks. Jag kände mig trygg i hans famn och njöt av stunden.
"Kan vi prata?" frågade jag sedan. Justin la sina händer på mina axlar och såg allvarlig ut.
"Självklart" svarade han.
Jag satte mig ner på hans säng och han satte sig brevid mig.
"Jag är verkligen ledsen" sa jag. Han tog min hand i sin och tittade mig sedan blygt i ögonen.
"Jag med" sa han. "Det är så att flickan jag är kär i säger att det vi en gång hade är som bortblåst. Att hon inte vet vad hon vill längre...Jag vet inte vad jag ska göra"
Mitt hjärta klappade hårt och en ensam tår letade sig ner för min kind. Jag strök snabbt bort den.
"När jag...när jag sa att jag inte visste vad jag ville..." började jag. Justin fortsatte titta på mig. Jag tog ett djupt andetag och fortsatte.
"...talade jag inte riktigt sanning. Jag vet precis vad...vad jag vill. Jag är bara rädd för att det inte kommer funka" sa jag med darrig röst. 
Justins blick flyttades ner mot golvet. Han nickade.
"Jag förstår..." sa han sedan och såg väldigt ledsen ut. Jag kände hur han släppte min hand och reste sig upp, för att sedan sakta börja gå fram och tillbaka i rummet. Jag suckade lätt och la mig sedan ner på hans säng. Det här var för mycket.
Justin la sig brevid mig i sängen.
"Jag vill...Jag vill att..." var det enda jag fick fram.
"Vad vill du?" frågade han med tjock röst.
"Jag vill inte, jag kan inte vara utan dig längre" viskade jag.
"Åh..." hörde jag Justin mummla. Han verkade förvånad.
"Men...du tror inte att det kommer funka?" frågade han sedan. Mitt hjärta bultade hårt.
"Grejen är att jag blev så sårad när du inte litade på mig med Nick. Det gjorde ont i mig när du trodde att jag ville ha honom istället för dig. Och att du tvivlade på våran kärlek. Jag sa massa dumma saker på grund av ilska...Men jag menade det inte. Jag har aldrig tvivlat på mina känslor för dig...Jag var dum som sa så"
"Jag är en idiot, Sandra. Jag förstår inte själv hur jag kunde tvivla på dig...på oss. Avundsjukan tog över och jag blev förbannad. Vi kan inte hålla på så här...bli besvikna, börja bråka, skiljas i tårar och sedan ta en paus. Jag vill inte ha det så. Jag vill ha dig, på riktigt" sa Justin och fick tårar i ögonen.
Nu orkade jag inte hålla tillbaka mina tårar, så jag lät de forsa ner för mina kinder.
"Hey...gråt inte" viskade Justin och strök mig på kinden. Vid det här laget hade tårarna börjat rinna från hans ögon också.
"Ska du säga..." sa jag och tittade på hans ansikte och in i hans vackra ögon.
Vi log mot varandra och skrattade lite tyst.
"Jag vill vara din" sa jag efter en stund. Justin sa inget utan drog mig bara närmre intill honom.
Sedan pussade han min panna och höll om mig. Jag log och la mitt huvud på hans bröstkorg.
Det kändes underbart att få känna hans andetag och höra hans hjärtslag. Jag tittade upp på honom och han mötte min blick.
"Du är den finaste jag vet" sa han. Våra ansikten möttes och vi kysste varandra.
"Jag älskar dig Justin, på riktigt" sa jag. Han log stort.
"Och jag älskar dig, mitt hjärta" sa han och kramade om mig hårdare. Vi kysstes igen...

---

Vad tycker ni?
Tack för era fina kommentarer förresten! Ni är awesome kära läsare :)
/Sofia och Sandra