"Sandra, jag har letat efter dig överallt" sa han. Jag svarade inte.
"Ja jag hittade henne här ute själv, så gör man väl inte Justin? Lämnar sin flickvän ensam på en fest där hon knappt känner någon?" sa Selena och skrattade mjukt.
Hon verkade inte fatta den uppenbara spänningen mellan mig och Justin. Men sedan verkade hon fatta när hon verkligen tittade på Justin, hon fick ett oroligt ansiktsuttryck.
"Åh.. Det är bäst att jag låter er prata, jag går in så länge" ursäktade hon sig och reste sig upp. "Det var kul att få träffa dig" sa hon till mig och log.
"Detsamma" svarade jag och log så mycket jag kunde.
När Selena gick förbi Justin så klappade hon honom på axeln. Han stod bara och stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka.
"Vi behöver prata" sa jag tillslut.
"Nej, vi behöver en paus" sa han kallt utan att släppa min blick.

---

När han sa de sista orden kändes det som att någon släppte en stor sten över mitt hjärta. Det gjorde ont i bröstkorgen och jag flämtade till.
"Justin..." viskade jag tyst och tittade sorgset på honom.
Han fortsatte bara titta mig rakt i ögonen. Han såg mer ledsen ut nu men var fortfarande väldigt allvarlig och jag överväldigades av hur säker han verkade vara på sina ord.
"Jag har ringt på en bil som kommer och hämtar dig" sa han sedan kort. Jag satt kvar i stolen och fortsatte titta på honom, sedan vände jag långsamt blicken ut mot trädgården och poolen nedanför.
Jag andades djupt, reste mig upp och gick förbi Justin i dörröppningen och in i huset igen.
Jag kände hela tiden hans blick i ryggen men fortsatte bara gå.
Sedan sa jag hejdå till Justins vänner och Selena som stog en bit bort och snackade med Joe Jonas. Sist tackade jag Demi för att jag fick komma och kramade om henne och sa att det hade varit en jättekul fest. Jag ljög ju faktiskt inte om det, för det hade varit en fantastisk kväll ända tills dramat med Jasmine och Nick drog igång.
Jag suckade vid tanken på hur allt bara hade raserats på bråkdelen av en sekund och tog sedan min väska och gick ut till gatan där bilen skulle komma och hämta upp mig.

När jag kom hem var det tyst och mörkt i hela huset, så jag antog att Vanessa och Linnéa hade gått hem. Mamma och pappa skulle iväg på någon middag och sedan sova borta på hotell...Så nu var jag helt ensam.
Meningen hade varit att Justin skulle ha följt med mig och sovit här, men det blev ju inte så.

Jag tog av mig mina höga klackar och drog av mig min kofta. Sedan gick jag direkt upp till mitt rum och la mig ner på sängen.
Jag andades ut och lät tårarna rulla ner för mina kinder. Tankarna snurrade runt som i en tornado inuti mitt huvud och det kändes som att jag skulle sprängas av alla känslor som fanns inom mig.

Justins perspektiv

Jag orkade inte vara kvar på festen efter allt som hänt så jag sa hejdå till alla och gick ner till min bil och började köra hem.
Efter ett tag pallade jag inte hålla inne allt längre så jag började gråta och slog nävarna hårt i ratten.
Jag hade dåligt samvete för det jag sagt till Sandra, men trodde ändå att det här var den bästa lösningen.
Jag var jättekär i henne men behövde tid för att tänka igenom allting. Vi kunde inte hålla på såhär...Bli svartsjuka, börja bråka och skiljas från varandra i tårar.
När jag åkte ut på turné igen skulle miljontals tjejer klänga på mig och det fanns ingenting jag kunde göra åt det. För att vara en del av mitt liv, en så pass stor och avgörande del, var man tvungen att kunna hantera sånt...Utan att bryta ihop varenda gång.
Jag visste att det var svårt för Sandra, men vad skulle jag göra?
Själv var jag tvungen att lära mig att inte få spel så fort en kille närmade sig min tjej...Det skulle säkert hända ganska ofta i framtiden, hon var ju så fin. Och så ville ju många sabotera för mig, bara för att jag var Justin Bieber...
Vi var helt enkelt tvugna att lita fullt ut på varandra.
Jag fortsatte köra hem i mörkret och funderade på om Sandra skulle kunna förlåta mig.

Sandras perspektiv

Dagarna gick utan att jag och Justins sågs, vi pratade knappt. 
Då och då smsade vi lite, men det gick lång tid mellan gångerna. Stämningen var fortfarande spänd men jag visste att jag var tvungen att ge honom tid, så som han hade gett mig tid förut...När jag ville ta en paus.
Det betydde ju självklart inte att jag inte saknade honom varenda sekund. Det brände i bröstet när jag tänkte på honom, vilket var väldigt ofta, nästan jämt.

Jag umgicks med mina bästisar Linnéa och Vanessa så mycket jag kunde för att komma på andra tankar ett tag.
Nu var det fredag eftermiddag och vi var på shoppingcentret The Groove i Los Angeles, för att äta glass och köpa lite nya saker.
När vi var inne på Forever 21 ringde plötsligt min mobil. Jag hoppade till lite av förvåning för det var "Baby" som spelades. Jag tog upp mobilen. På skärmen visades en bild av Justin...
"Hej, det är Sandra" svarade jag osäkert. Det gick några sekunder med sedan bröts tystnaden.
"Sandra det här funkar inte längre..." hörde jag honom säga.

---

Vad är det som inte funkar längre...?
Kika in här imorgon klockan 12.00 för att läsa nästa del :)
Jag vill passa på att tacka er läsare för era snälla kommentarer och ert beröm! Det är superkul att skriva när man vet att ni tycker det är bra! Kom gärna med förslag på vad ni vill ska hända framöver också :)
Ha en bra kväll! Kram Sofia