Sandras perspektiv

Jag tittade på klockan, den var nästan midnatt. Jag bytte om till pyjamas och la mig i sängen. Jag tror jag somnade nästan direkt.
När jag vaknade nästa dag så var det lika varmt som vanligt och solljuset lös in genom fönstren. Jag tittade ner mot stranden. Det var redan folk där.
Jag klädde på mig och sedan gick jag för att äta frukost. Mamma och pappa satt i köket och dom hade radion på som spelade en lugn låt med låg volym.
"Godmorgon" sa jag när jag kom in i köket. Båda tittade upp på mig.
"Godmorgon gumman" sa dom med en mun.
Dom båda såg väldigt hemlighetsfulla ut och jag tittade misstänksamt på dom och när dom såg att jag gjorde det så tittade dom båda ner i sina tidningar och fortsatte läsa.
Jag gick fram till kylskåpet för att ta fram yougurten. Jag tog fram en skål och flingor och sedan åt jag upp fort. Jag ställde skålen på diskbänken och gick ut.
Jag ville bada så jag gick ner till stranden. Jag såg att Nick var en bit bort med några kompisar och spelade volleyboll. Hoppas han inte ser mig..
Jag tog av mig så att jag bara hade på mig badkläder och sedan skulle jag precis gå ner till vattnet för att bada. Men precis när jag skulle göra det så ringde min mobil.

"Hej det är Sandra" svarade jag.
"Hej baby, det är Justin" sa Justin. Jag blev glad av att höra hans röst.
"Vad gör du?" Frågade han sedan.
"Jag är på stranden och jag skulle precis bada. Vad gör du själv?" sa jag.
"Jag.. ingenting. Jag ligger i sängen och tittar på TV" svarade han.
"Jag saknar dig" sa jag tyst.
"Jag saknar dig med" sa han.
"Om du fick önska dig någonting just nu, vad skulle du önska dig då?" Frågade han plötsligt.
"Vadå? Vad som helst?" Frågade jag. Vad menade han nu?
"Ja vad som helst."
"Men det är omöjligt, det kan inte hända ändå.." sa jag ledsamt.
"Ingenting är omöjligt. Never say never, eller hur? Så kom igen säg nu!" Sa han och han lät väldigt glad.
"Okej.. Isåfall skulle jag önska mig att du var här med mig just nu" svarade jag och suckade.
"Det var en bra önskan" sa han lätt.
"Jag sa ju att det var en omöjlig önskan."
"Vänd dig om" sa han.
"Va?"
"Gör bara som jag säger" sa han.

Jag vände mig om och där stod han. Han stod där bara några meter ifrån mig. Han var verkligen här, jag kunde inte fatta det.
Jag släppte mobilen och allt som jag höll i händerna och sprang fram till honom och kramade honom.
Han skrattade lyckligt i mitt öra. Jag ville inte släppa honom och jag kände hur en tår rann ner för min kind. Men jag var inte ledsen, jag var gladare än jag varit på hur länge som helst.
Jag tittade på honom när han hade släppt mig och han hade på sig en keps, mörka solglasögon, en svart t-shirt och ett par blåa shorts. Han var så snygg.
Jag visste inte vad jag skulle säga utan jag kramade honom igen och han pussade mig på halsen och skrattade mjukt åt hur glad jag var.
Jag tittade över Justins axel och såg Nick stå cirka 30 meter ifrån oss, han stirrade på oss. När han såg att jag tittade på honom så tittade han bort. Jag brydde mig inte om honom.

"Hur kan du vara här?" Frågade jag.
"Du önskade ju att jag skulle vara här. Vissa önskningar går i uppfyllelse" svarade Justin och blinkade med ena ögat.
"Allvarligt, vet mina föräldrar att du är här?" Frågade jag.
"Jag ringde dom innan jag satte mig på planet. Dom blev glada över att jag skulle komma. Dom sa att du hade varit sur hela veckan och knappt pratat med dom" svarade han och skrattade.