”Mamma jag måste träffa henne” sa jag och jag började gråta igen.
”Men lilla älskling” sa mamma och kramade om mig. Jag kramade henne tillbaka och grät mot hennes axel.
”Allt kommer bli bra. Om några veckor när turnén är slut så får du träffa henne igen. Det kommer bli bra” sa hon tröstande.
”Förlåt för att jag var elak mot dig” sa jag tyst.
”Det gör ingenting” mumlade mamma i mitt öra. Hon strök med handen över min rygg.

---

Sandras perspektiv

Jag vägrade svara på alla sms Justin skickade till mig dom kommande veckorna.
Den första veckan ringde han mig minst tre gånger om dagen men efter ett tag verkade det som om han hade börjat ge upp lite och nu hade han inte ringt mig sen i förrgår.
Jag hade försökt undvika allt som hade något med honom att göra under hela sommaren.
Men det var väldigt svårt att undvika en person som ständigt syntes i media.
Det var till och med en pest att vara hemma hos Linnea, han verkade stirra på mig från affischerna hon hade på sina väggar.
Jag ville inte heller be henne att ta ner dom, då skulle det bara låta som att jag var avundsjuk.
Det kunde nog inte vara värre än såhär, att se sitt ex överallt, vart man än gick.

”Stå stilla annars blir det konstigt” sa Linnea och skrattade mjukt.
Jag tittade mig i spegeln, Linnea hade lockat halva mitt hår nu och det blev väldigt fint.
”Förlåt” sa jag och log lite.
”Taggade inför första skoldagen?” sa Vanessa i samma sekund som hon kom in genom dörren till mitt rum.
”Vad gör du här? Borde inte du sitta på ett flyg till New York?” Frågade jag förvånat.
”Det blev ändrade planer, vi ska inte åka än, vi ska åka på lördag istället. Det var något fel med planet” svarade hon och himlade med ögonen.
”Jaha” sa jag.
”Och som svar på din fråga, ja faktiskt” sa Linnea och flinade.
”Det är bara för att du kan spana på Lucas då” sa Vanessa retsamt, jag fnissade.
”Men vadå? Han är ju uber het!” Sa Linnea ivrigt. Jag och Vanessa skrattade.
”Är du taggad då?” Frågade Vanessa och tittade på mig.
”Inte direkt” svarade jag och gjorde en grimas.
”Haha jag visste det” sa Vanessa. Jag log snett mot henne.

När vi var klara för att åka så gick vi ut till Vanessas bil. Egentligen skulle pappa ha kört oss men han behövde inte göra det nu när Vanessa var här och hade sin bil.
Vi lyssnade på musik och jag vevade ner rutan, det var redan jätte varmt fast klockan bara var halv nio på morgonen.
Vi parkerade bilen nedanför skolan på parkeringen och klev ut ur bilen. Vi började gå mot entrén men vi blev stoppade många gånger av folk som ville hälsa.
”Hej Sandra, hur har sommarn varit? Länge sen man såg dig, har du varit bortrest?” Och liknande saker.

Vi fortsatte gå och plötsligt var jag tvungen att tvärstanna för Sarah stod helt plötsligt framför mig.
”Hej gumman! Hur är det? Har du träffat Justin något mer?” Sa hon och jag tittade förvånat på henne.
”Hej.. Jo det är väl bra. Ja det har jag..” Svarade jag förvirrat.
”Åh vad bra! Du.. skulle jag kunna få hans nummer? Eller det är väl ingenting mellan er? Eller?” Sa hon och bet sig i läppen.
”Jag har inte kvar hans nummer..” svarade jag, jag ljög faktiskt inte om det, jag hade raderat hans nummer i ett försök att glömma bort honom på alla sätt. 
”Jaha, vad synd då. Vi ses!” Mumlade hon och sedan gick hon iväg. Vanessa och Linnea tittade konstigt på mig.
”Fråga inte” sa jag och suckade. Sedan började jag gå igen.

Det ringde in så vi började småspringa lite. Plötsligt krockade jag med en kille som hade på sig en grå tjocktröja med luva så man såg inte hans ansikte.
Jag tappade min väska på marken. Killen böjde sig ner och tog upp den.
”Oj förlåt, det var verkligen inte meningen” stammade jag.
Killen sträckte på sig och gav mig böckerna. Han hade på sig glasögon och en keps under luvan, han log mot mig.
Nej, det kan inte vara sant. Det kan inte vara han. Hur skulle han kunna vara här nu? Jag stirrade på honom.
Våra ansikten var så nära varandras att jag kände hans andedräkt mot mitt ansikte. Jo det var han, det var Justin.
Jag stod som förstenad och stirrade på honom. Hans leende försvann lite och jag såg på honom att han började tveka.
Jag visste inte vad jag gjorde, jag bara slängde mig i hans famn och kramade honom hårt.
”Men Sandra vad gör du?” Frågade Vanessa oroligt bakom mig.
”Du kan ju inte bara hoppa på en främling” sa Linnea.

Jag brydde mig inte om dom, jag tittade bara på Justin. Han drog sakta av sig solglasögonen.
”Hej” sa han och log lite.
”Åh Justin” snyftade jag och började gråta. Jag kramade honom igen och jag brydde mig inte ett dugg om allt som hade hänt.
Jag andades in ett djupt andetag som gjorde så att jag kände han underbara lukt, han pussade på mitt hår och han verkade lukta på mig också.
Det var helt sjukt, alla arga känslor jag känt mot honom stöttes bort av det jag kände nu.
Hålet i mitt bröst var fyllt nu när jag var med honom. Jag kunde inte ens beskriva känslan, det kändes bara så himla bra.
”Förlåt för allt” viskade han och tittade mig djupt i ögonen. Jag kunde inte ens prata, jag bara grät. ”Snälla gråt inte, jag kan åka ifall jag gör dig mer ledsen. Förlåt älskling” sa han oroligt.
Jag skrattade lite. Justin tittade förvirrat på mig.
”Jag gråter inte för att jag är ledsen, jag har nog helt ärligt aldrig varit gladare” sa jag.
”Jaha..” sa han och log brett.
Han la båda händerna på mina kinder och sedan kysste han mig. Det var inte som dom gånger vi kysst varandra förut.
Vi kysstes mer passionerat än nånsin och jag ville bara hem till nån av oss och göra saker som vi inte kunde göra här mitt bland folk.
Jag drog honom närmare mig och jag glömde bort att det var massvis av folk runt omkring oss som nu stod och stirrade på oss.
”Sandra” flämtade Vanessa.
”OMG” flämtade Linnea. Dom hade nog förstått och sett att det var Justin nu.
”Är inte det där Justin Bieber?” Sa nån kille.
Jag släppte taget om Justin och han log mot mig. Några tjejer bredvid oss började skrika när dom såg att det var han och han log lite snabbt mot mig.
”Hej tjejer” sa han flörtigt. Dom skrek ännu mer. Jag himlade med ögonen och skrattade åt honom.
”Är ni tillsammans?” Skrek en tjej som heter Jennifer, hon är ett år yngre än mig och hon grät hysteriskt. Justin tittade på mig.
”Jag vet inte.. Det beror på vad Sandra vill” tvekade han. ”Gråt inte” sa han och kramade henne. Hon grät bara ännu mer.

Jag stod bara där som ett fån och log. Jag fattade inte riktigt vad som hände. Alla skrek och frågade oss massvis av saker.
Justin försökte trösta Jennifer och jag såg att fler tjejer låtsades gråta för att få hans uppmärksamhet.
Efter en liten stund släppte han Jennifer och strök henne på armen lite snabbt sedan vände han sig mot mig.
”Vill du göra någonting med mig efter att du har slutat?” Frågade han och han såg ganska osäker ut.
”Jag behöver inte va i skolan idag, jag kan nog skolka en dag” svarade jag. ´
”Okej, då drar vi härifrån” sa han och flinade. ”Hejdå” sa han till alla som stod och kollade på oss.
Han tog min hand och sedan började han småspringa ner för trapporna. Jag följde efter och kastade en snabb blick över axeln. Det sista jag såg var Vanessas och Linneas förvånade ansikten.