Hon vaknade inte av att jag pussade henne. Jag lutade ryggen mot väggen och sedan satt jag där och tittade ut på vågorna som lystes upp av månskenet.
Fönstret var precis rakt fram så att man såg enda ner på stranden. Det var väldigt fint.
Jag tittade på Sandra och log åt tanken av att det jag tittade på nu var ännu finare. Hon låg stilla och andades lågt.
Plötsligt rörde hon på sig och la armen runt mig och lutade sitt huvud mot mitt bröst. Jag trodde först att hon var vaken men jag förstod sen att hon sov.
Jag la armarna runt henne och sedan blundade jag och försökte somna. Det gick inte.
Jag strök handen genom hennes hår och ner längs hennes ena arm. Det fick håret på hennes armar att resa sig. Så jag drog täcket tätare runt henne.
Jag vet inte hur länge jag låg där och tittade på henne. Shit, hon var så fin. Jag märkte knappt hur tiden gick men jag kunde inte slita blicken ifrån henne.
Jag var nästan rädd att hon skulle försvinna ifall jag tittade bort. Jag tänkte igenom allt, jag visste att jag skulle behöva fixa det här.
Jag ville ha henne. Jag hann tänka igenom allt under timmarna som jag låg där.
När alarmet på min mobil ringde klockan halv sju på morgonen så hade jag fortfarande inte somnat och jag reste mig förvånat upp.
Hade tiden verkligen gått så fort? Oj.
Jag stängde av alarmet och satte mig sedan på sängkanten. Jag vände mig om och tittade på Sandra.
Jag skulle inte väcka henne, jag kunde inte. Hon skulle få som hon ville, lite ensamhet. Det var nog bäst att jag lät henne få det.

Sandras perspektiv

När jag vaknade på morgonen så var det mörkare än det brukade vara här.
Jag tittade förvånat ut och såg att det både åskade och regnade. Jag satte mig upp i sängen och då såg jag en lapp ligga på bordet bredvid mig. Jag tog upp den och läste.

”Sandra, jag har åkt nu. Jag ville inte väcka dig. Du ska få lite tid för dig själv. Jag kommer alltid att vänta på dig xx din Justin”

När jag hade läst klart så slängde jag lappen på golvet och tog händerna för ansiktet.
För första gången grät jag verkligen ut allt jag kände. Jag lät tårarna rinna fritt och jag kände mig hopplös. Jag ville inget hellre än att ha honom här med mig nu.
Jag tänkte på hans lena hår, perfekta läppar, snygga kropp och gulliga leende. Jag grät hysteriskt och svor högt för mig själv.
Jag lade mig ner i sängen och jag kände mig helt förlamad i hela kroppen.
”Men Sandra, vad är det?” Hörde jag mamma fråga oroligt från dörröppningen.
”Gå ut härifrån!” Skrek jag. Jag hörde henne stänga dörren försiktigt och gå iväg. Jag hoppade till när min mobil började ringa på bordet.

”Hallå?”
”Sandra, vad är det? Du låter inte bra” sa Vanessa ängsligt.
”Det är för att inget är bra.”
”Vad är det som har hänt? Är det något som har hänt med Justin?” Frågade hon.
”Jag har sabbat allt. Och nu har han åkt iväg. Vi bråkade igår, allt blev bara fel och nu vet jag inte vad jag ska göra” grät jag.
”Sandra jag tror att det är dags att du kommer hem så vi kan prata” sa Vanessa lågt.
”Jag vill hem” snyftade jag.