Jag kunde inte hjälpa dom patetiska tårarna som rann nerför mina kinder. Jag orkade inte heller försöka stoppa dom. Justin märkte att jag grät mer nu och tittade på mig oroligt.
”Snälla, jag klarar inte av att du gråter, det kommer bli bra baby, jag lovar” mumlade han i mitt öra medans han kramade mig.
Jag andades in hans goda lukt och försökte få den att stanna i näsan så länge som möjligt men alltför snabbt släppte han mig och lukten försvann.
Jag tittade på honom. Jag skulle sakna honom så mycket, det här skulle bli värre än förra gången vi skiljdes åt, nu hade vi kommit varandra närmare. Närmare än någonsin.
Jag lutade huvudet mot hans bröst och han la armarna runt mig.
Vi stod där en ganska lång stund, enda tills mamma kom ut och sa att det var dags att äta middag. Då gick vi in och satte oss vid bordet.
Jag och Justin sa ingenting till varandra under middagen, jag nickade bara till svar när mamma frågade om maten var god. Jag orkade inte prata.
”Jag måste åka iväg på turné” sa Justin plötsligt och kastade en snabb blick på mig, mamma uppfattade den och tittade också på mig.
”Jaha, när åker du?” Frågade hon.
”Imorgon” svarade Justin. Han tog min hand under bordet.
”Vad tråkigt att du måste åka iväg… Vilka ska åka med?” Frågade pappa.
”Min mamma, Scooter, Kenny och så bad jag att få ta med mig en kompis. Och då valde jag Jasmine..” Justin pratade väldigt tyst i slutet av meningen.
Jag släppte hans hand och tittade tomt på honom. Han tittade skamset på mig och bet sig i läppen.
”Toppen” sa jag dött och sedan reste jag mig upp. ”Tack för maten, jag är mätt.”

Jag gick in till mitt rum och stängde dörren med en smäll. Jag gick fram till garderoben och drog ut alla mina kläder ur garderoben och slängde dom på min öppna resväska.
Jag knölade ner allt så att det skulle få plats och sedan satte jag mig på väskan för att få den att gå att stänga. När jag misslyckades med att stänga den eftersom den var proppfull så sparkade jag irriterat på den och jag grät. Jag satte mig med ryggen mot sängen och bara satt där.
Jag brydde mig inte ens om att titta vem det var som kom in i rummet utan fortsatte bara stirra ner i golvet och gråta.
Jag kände Justin lägga armen runt mig när han satte sig ned på golvet bredvid mig.
”Sandra, jag vet att det var fel av mig att bjuda med Jasmine men våra föräldrar har redan pratat och det är försent att ändra sig nu…”
”Du förstår väl att jag blir sårad? När du väljer henne framför mig?” Snäste jag och krånglade mig ur hans grepp, jag reste mig upp.
”Jag är världens sämsta pojkvän, vad jag än gör blir det bara fel..” Viskade han lågt för sig själv. Jag började gå mot dörren. ”Jag borde låta dig vara ifred föralltid, borde inte såra dig mer än vad jag redan har gjort” mumlade han.
Jag stannade och vände mig sakta om. Jag kände hur jag stelnade till när han sa det, det sista jag ville var att han skulle låta mig vara ifred föralltid, att han aldrig skulle komma tillbaka.
”Justin sluta, det där stämmer inte” protesterade jag. Han ställde sig upp och gick sakta mot mig.
”Om du vill att jag ska lämna dig ifred så är det bäst att du säger det nu. Då lovar jag att jag aldrig ska störa dig mer..”